Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Närbild Kadaré

I egen rätt. Ismail Kadaré bör betraktas som författare, inte som historieskrivare, menar Victor Malm. Foto: David Cheskin

Ständigt Nobelpristippade Ismail Kadaré beskrivs ofta som krönikör över det kommunistiska Albanien.

Victor Malm läser tre romaner från ett författarskap som bör befrias från eurocentrismens blickar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMANER

ISMAIL KADARÉ

Den hårda vintern

Översättning Marianne Eyre

Modernista, 619 s.

ISMAIL KADARÉ

Drömmarnas palats

Översättning Agneta Rehder

Modernista, 187 s.

ISMAIL KADARÉ

Krönika i sten

Översättning Britt Arenander

Modernista, 232 s.

Begreppet världslitteratur är, om än lovvärt, defekt. Diskussionen av fenomenet i dag är sprungen ur en kritik av kolonialism och eurocentrism, en vilja att slå sönder den västerländska kanon genom att införliva hela världen. Gott så. Men fenomenet är i praktiken snarast ett uttryck för västerländsk narcissism, uttryckt i litteraturvetaren Daniel Damroschs föreställning om världslitteratur som ett slags "window on the world". Genom att läsa Mo Yan öppnas ett "fönster" som gör det möjligt för oss att förstå hur det är i Kina. Det är inget annat än eurocentrism och kulturkolonialism av värsta sort.

Verk från andra länder än de vi är vardagligt bekanta med tenderar, som Viola Bao påpekade i en utmärkt understreckare tidigare i år, att läsas enögt sociologiskt. Vi vill ha samhällskritik! Hennes exempel är slående: när Mo Yan fick Nobelpriset anklagades han brett för just bristande samhällskritik. Men hur många var det som utsatte modernisten Tomas Tranströmer för samma sorts klander?

Visst, någon gång för längesedan kallade Göran Sonnevi honom "farlig". Men det har vi glatt glömt.

Under detta ligger en tyst struktur av värsta sort: här hemma i Västeuropa och USA har litteraturen universella och estetiska anspråk. I resten av världen är tillståndet sämre, och därför läser vi deras litteratur som kritiskt granskande rapporter. Som författare som berättar hur det egentligen är där långt borta, i Kina och Ryssland. Det ska vara regimkritiskt, autentiskt (tänk Svetlana Aleksijvitj), allra helst skrivet i påtvingad exil.

Man behöver inte fundera länge för att förstå hur skevt och fetischistiskt det är.

Under hösten har Modernista gett ut tre romaner av albanske författaren Ismail Kadaré, samtliga skrivna innan murens fall. Nyutgåvor, försedda med nyskrivna förord av Henrik C Enbohm, Jenny Högström och Kajsa Ekis Ekman. Högström, som skriver förordet till "Krönika i sten", är den enda av dem som inte får den ständigt nobelpristippade Kadaré att framstå som något slags reporter från socialiststaten Albanien. Föredömligt nog lägger hon tonvikten på det litterära, det estetiska, trots att boken inte handlar mindre om Albanien än de andra. Synd är att boken är den minst intressanta av de tre, även om Högströms läsning berikar.

Men med detta sagt handlar en av romanerna, "Den hårda vintern", helt explicit om Albaniens kommunistiska historia. Den utspelar sig i en av landets kritiska brytningspunkter, 1961, när landets ledare Enver Hoxha bröt med Sovjetunionen och Albanien uteslöts från Warszawapakten.

Romanen är med sina drygt 600 sidor både imponerande och platt. Scenen: en vinter i Tirana, där vanliga människor lever sina vanliga liv. Kadaré skriver om figurer från samhällets olika skikt och gestaltar dem med varligt inkännande hand. Vi möter ungdomar som sysslolösa fördriver dagarna i ett gathörn, röker cigaretter och snackar tjejer. En tidningsredaktion där murveljargongen monterar skämt och spe av det världspolitiska läget. Ett nyförlovat kärlekspar som längtar till sitt bröllop. Representanter från den gamla borgarklassen som fått sitt kapital fördelat och fråntagits sina förmåner, och som nu ägnar sina dagar åt att bittert invänta kommunismens fall.

Vardagen, med andra ord. Om vi läser den som en roman om kommunismen, som ett slags rapport från vardagen, är flera saker tjusande. Exempelvis när ynglingen Ben plötsligt råkar föreställa sig att landet skulle återgå till kapitalismen, men genast avbryter tanken: "en sådan möjlighet föreföll honom så förhatlig, och utanför allt vad han kunde föreställa sig att han blev arg". Det är ett återkommande drag, att romanens ynglingar har ilskna eller ironiska utspel om kapitalismen och dess inneboende ondska. Andra grejer är snarare pikanta, som att en mager flicka ges öknamnet "Kapitalismens Allmänna Kris".

Ekis Ekman menar i sitt förord att vi ska läsa den som en roman "om kommunismen som varken är idealiserande eller demoniserande" där vi kommer "vardagen i det kommunistiska Albanien, så nära, så okonstlat att det känns som vi var där". Därför utropar hon den till något unikt i världslitteraturen, och som Kadarés givna mästerverk. Hans senare böcker, däribland den tredje nyutgivna boken "Drömmarnas palats", beskrivs som dystopiska "skrivbordskonstruktioner".

På så vis ramar Ekis Ekman in "Den hårda vintern" med nästan all den problematik som finns i världslitteraturbegreppet. Romanen blir en rapport som säger sanningen om livet i kommunistiska Albanien, eftersom den är okonstlad och, förstår vi mellan raderna, neutral, autentisk. Ingen skrivbordskonstruktion.

Inget kan vara mer fel. Romanen är precis som nästan alla romaner en skrivbordskonstruktion, vilket är besvärande tydligt. Att skriva vardagligt om vardagligheter är nog det svåraste som finns. Kadaré lyckas inte. Den mänskliga dramatiken, kärleksberättelserna och sorgen, i "Den hårda vintern" är intetsägande. Figurerna är fyrkantiga pappfigurer, mallar, svåra att överhuvudtaget bry sig om. Så oerhört klyschiga att jag ibland undrar om det är frågan om parodi. Knappast som en okonstlad skildring av vardagens människor under kommunismen, utan som ett okonstfärdigt standardmanuskript över hur människor konfronterar vardagen; inget autentiskt fönster mot 1960-talets Albanien, utan mot en dåligt regisserad såpa.

Räddningen är det storpolitiska dramat. Särskilt passagen som skildrar hur tolken Besnik reser med den albanska delegationen till partikongressen i Moskva är fantastiskt bra. Brytningen med Sovjetunionen ges gestalt, får akut nerv, just genom att skilja sig från det vardagliga. Stora saker står på spel och läsaren förstår det. Besnik tolkar inte bara språk, utan varje liten gests innebörd, som när Enver Hoxha bara knappt möter Nikita Chrusjtjovs blick. Besnik försöker tvångsmässigt hitta något i detta som kan hjälpa honom att förstå hur denna omvälvande händelse kommer att påverka honom, hans land och kommunismens fortgång. Litteratur när den är som bäst: något obestämbart kittlar i ryggraden, livar upp, ger livet färg.

Nerven är dessvärre inte långvarig, gestaltningen mattas snabbt när vi återvänder till de vardagsgråa dagarna i Tirana.

I skrivbordskonstruktionen "Drömmarnas palats" möter vi en långt mer kompetent författare. Fem år och fyra romaner skiljer den och "Den hårda vintern", så det ligger nog i sakens natur. Länge har den lästs allegoriskt, något både Enbohm och Ekis Ekman antyder: som en bild av en totalitär regim på fall.

Vi befinner oss någonstans i en vagt tecknad och påhittad version av Osmanska riket, där hjälten Mark-Alem blir anställd på det hemlighetsfulla ministeriet Drömpalatset. Uppdraget för detta väldiga och labyrintiska regeringsdepartement är att kartlägga och tolka medborgarnas drömmar, som i en bakvänd freudianism tillskrivs möjligheten att spå framtiden. Genom att analysera drömmarna kan man förhindra uppror, förklara krig, höja skatterna - ja, kort och gott styra landet.

Romanen fungerar som en inverterad bild av Kafkas "Slottet", där K anländer till en by och ihärdigt försöker, men misslyckas, få tillgång till det mystiska slott som på dunkla sätt styr livet i byn. Mark-Alem får genast tillgång till Drömpalatset, och klättrar utan att försöka, vilja eller ens veta hur han gör genom den labyrintiska hierarkin. En dag, utan att ha gjort något särskilt alls, är han till och med Drömpalatsets chef. Godtycke och nyckfullhet blir den komponerande tråden, kongenialt med drömtolkningens arbiträra teckentydande. Precis som i "Slottet" förstår varken läsaren eller hjälten vad som händer, eller varför det händer. Roligt, skrattframkallande, men med en grym, hemsk biton.

Allegori? Ja, om man känner för det kan man läsa den som en allegori över den korrumperade kommunistbyråkratins sammanbrott, men då gör man både litteraturen och Kadaré en otjänst. Irrationellt, korrumperat ämbetsmannavälde finns på polismyndigheter, migrationsverk, alla möjliga platser. Kadarés romaner är inga fönster mot världen, det är litteratur. Något annat. Så låt oss inte förminska dem till informationsblad om Albaniens historia. Det vore så ... ynkligt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!