Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När vi får syn på oss själva i fåglarnas värld

Tomas Bannerhed belönades 2011 med Augustipriset för romanen "Korparna". Foto: Sofia Runarsdotter
Tomas Bannerhed och Brutus Östlings bok "I startens tid".

Tomas Bannerheds texter visar varför gestaltningar av fåglars liv ofta blir förtäckta självbiografier.

Joar Tiberg läser en lyrisk och upplevelsemättad skildring av en värld i vilken vi kan få syn på oss själva.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De finkornigaste fågelskriverierna föds ur det nära, det långvariga studiet av och umgänget med en art. Det är en truism, likafullt är det stark att se det framför ögonen, nu senast i Tomas Bannerheds texter i boken "I starens tid", med bilder av Brutus Östling.

Kungsfiskaren är en fågel författaren har följt på nära håll, både i Indien och vid Fyrisån nedströms Uppsala och på bild uppnålad på väggen hemma. När man läser om den tropikblå blixten känner man att detta är upplevt, i meningen uppfiskat ur en människas inre. För nånstans är det förstås så att det är betraktaren vi får syn på i fågelbeskrivningar, hans historia och motgångar, utveckling och umgänge med landskapet.

 

Fågelhandböcker är en sorts självbiografier. Som allt annat vi kallar litteratur. Själva fågeln sitter ju bara där, och ser ut på det ena eller det andra sättet, och skiter dessutom ganska högtidligt i oss folk.

"Det stora huvudet och den långa dolkformade näbben, den nästan obefintliga stjärten och de små fötterna, benen liksom indragna i buken och knappt någon hals alls."

Efter att ha träffats av det språket så vet man den dag man står inför en kungsfiskare, vad det är man har för ögonen.

Även den omkringliggande biotopen dras in i Bannerheds beskrivning. Fågeln är ju sin miljö, den är framsprungen ur den, präglad av den. Storlommen, den "melankoliske långdykaren" (intressant att notera hur olika författare väljer att karaktärisera en art, skulle själv inte kalla lommen melankolisk, däremot värdig, med stor integritet), får sig följdriktigt en hel rundmålning till livs:

"Regngeten som skyr de övergödda sjöarnas vassbälten och blågrönalger, som dras till stora, klara, steniga, näringsfattiga vatten där sikten är fri och akustiken god."

Och så för det vidare, det ena leder till det andra, här läses det med alla sinnen och fågelboken ägnar sig i lika hög grad åt floran, notblomstrens och klotgräsets riken i strandkanten, nålsävens och hårslingans och sylörtens.

 

Några varningar får vi också, facklor om till exempel namngivandets kärlek och det absoluta behovet av åtgärder mot en tilltagande biologisk analfabetism. Utan namn står allt redo för skövling.

Bannerhed skriver i en tradition från Linné, över Hollgren, Strindberg, Lagerlöf, Martinson, som det också samtalas med. Man här syns också mer samtida inspiration från författare som den godmodige Gunnar Brusewitz och Björn Berglund, mannen bakom viktiga böcker som "Ögat i blomman" och "Göktytan flyger".

Brutus Östlings storstilade bilder lever sitt eget liv. Det går en revirgräns genom boken. De två temperamenten sjunger sig inte samman. Gott så.

 

Joar Tiberg

Tomas Bannerhed är  medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av poeten och kritikern Joar Tiberg.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!