Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Midsommar är vår egentliga nationaldag

Foto: Ellinor Collin

Midsommarafton är längtans, ljusets och blomstermagins högtid.

Tomas Bannerhed skildrar Sveriges egentliga nationaldag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det finns en tid när granarna är så översållade med spädgröna årsskott att de står och lyser som facklor i skogsbrynen, när askarna hunnit lövas ända upp i Hälsingland och ängsblommor i tusental tjusar vårt öga vart vi ser, när allt är grönt och inget visset, luften fylld av kaprifol och morkullan knortar och pispar i skymningen.

Den tiden är nu.

Midsommar: En fest till ungdomens och växtlighetens ära när året är som ljusast och kvällarna liksom aldrig vill ta slut. Vår egentliga nationaldag då miljoner svenskar ska få utlopp för den lantliga dröm som blivit en viktig del av identiteten.

Samla björkris och maja stången, plocka blommor och binda kransar.

Sill och snaps och dillkokt potatis, jordgubbar med glass eller nyvispad grädde.

Gå barfota i daggen och stå vid korsvägar och se sin älskade komma.

Midsommar har kanske mest av allt blivit en sorts kollektiv glädjeyttring över att semestersäsongen står för dörren och sommaren äntligen kan börja på riktigt – men det är också en helg då det magiska tänkandets traditioner och tilltron till naturens överjordiska krafter gör sig påminda.

En kollektiv glädjeyttring över att semestersäsongen står för dörren

Solkult och matkalas i historisk tid, blomstermagi långt in i våra dagar.

Kring Siljan har midsommarfirandet en särskilt stark tradition och pågår i ett par veckor runtom i byarna. Stångresning, högtidstal och festtåg med fanor. Fiolmusik, ringdans och familjelekar. Och i kväll reses där också landets längsta majstång. Då kommer spelmän roende i kyrkbåtar nerför älven med blomstergirlanger och kransar till den berömda Leksandsstången.

Även Stockholms skärgård med dess friare horisonter och vattenspegelns eviga återsken lockar av tradition många midsommarfirare.

Sill och nubbe och "Calle Schewens vals".

Små grodorna och säcklöpning kring stången. Bryggdans, fiskdamm och lokala knallar.

För att inte tala om natten som nu stundar. En av årets kortaste och den mest magiska vi har, då naturen flödar av starka krafter, vattnet blir till vin och Eros väcker våra lustar. "Midsommarnatten är icke lång men sätter sju och sjuttio vaggor i gång", förkunnar ordstävet som nog inte saknar grund.

Natten då de kloka går baklänges på kyrkogårdarna och plockar läkeörter med vänster hand, då till och med ormbunkarna blommar och den som vill hålla sig frisk ska rulla sig naken i daggen vid tolvslaget. Och framför allt: Natten då det gäller att lägga sju sorters blommor under kudden - helst plockade i tyst ensamhet - om man vill möta sin tillkommande i drömmen.

Om den ljusaste högtiden och dess magiska potential har mycket sagts och skrivits genom historien. Etnologen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius bistår i den klassiska och förunderligt rika "Wärend och wirdarne" från 1863 med råd för den som vill ta vara på tillfället:

"Alla örter och blomster till läkedom för menniskor och djur må denna afton samlas, om de eljest skola ha sin fulla kraft, och efter forntida sed upphemtas då äfven midsommars-dagg, som sedan lägges i degen när man bakar bröd. På midsommars-afton må dessutom slagrutan skäras, om någon med henne vill leta efter draka-medel och jorda-gods. Samma natt skall ock vakas, och om någon tigandes och fastandes då går ut till en korss-väg, ter sig för honom vålnaden av hans tillkommande fästemö."

Skribenten. Tomas Bannerhed är författare. 2011 belönades han med Augustpriset för sin debutroman "Korparna". I september kommer han ut med fågelprosasamlingen "I starens tid" tillsammans med fotografen Brutus Östling.Foto: Christian Örnberg

Den som, gud förbjude, har annat för sig än att plocka blommor i kväll och ämnar kompensera sin försummelse under morgondagen bör dock tänka sig för både en och två gånger: "Ingen må på sjelfva midsommars-dagen taga så mycket som ett grönt strå af jorden, vid äfventyr att få likmatken eller kräftan."

För egen del föredrar jag nog att ordna en bukett att ställa på långbordet redan till sillunchen, och om nu även den ska innehålla sju sorters blommor får det bli prästkrage, rödklöver, blåklocka, kråkvicker (för bladens skull), smörblomma, skogsnäva och hundkäx. Skulle det visa sig att någon av dem inte står att finna, är johannesört given som ersättare: Midsommar firas ju när allt kommer omkring till minne av Johannes Döparens födelse.

---

Julen kommer jag nog aldrig riktigt att klara av - trångt, mörkt och instängt - men midsommar har jag för det mesta sett fram emot, inte minst under alla år som ungdomen härjade i mig och denna ljusets och berusningens högtid utgjorde en odiskutabel fristad där nästan allt var tillåtet och inga förpliktelser fanns, ingen duktighet belönades.

Längtan: Är inte det midsommarens själva signum och livgivare?

Frihet och flykt i ett. Och längtan. Denna eviga. Efter nya möten, andra horisonter, någon att hålla i hand.

Längtan: Är inte det midsommarens själva signum och livgivare?

Ljuset och åtrån, en natt som aldrig tar slut.

Tanka mopeden full och köra 13 mil till Kalmar, och över den stora bron till Näktergalarnas ö, i fast förvissning om att paradiset finns på Köpingsviks camping, någonstans bland alla fyrmannatält, nerspydda sovsäckar och solvarma flaskor Tirnave.

Samlas direkt efter jobbet och åka fem bilar till Åhus (glass och vodka i ett, så måste vi ha tänkt) - för att sedan vakna upp till en midsommar i ösregn och upptäcka att man fått Dirty Dräggels som närmaste grannar på campingen.

Eller, för den delen, ta den lövade skärgårdsbåten till Möja eller Ljusterö, med jordgubbar, champagne och glittrande sjö, bländvita silvertärnor och våtblanka skär, linnekostymer och ljusa bomullsklänningar, barfotabarn med solsken i blick.

---

Jag har gjort det också. Stått i ett blomsterhav i Roslagens famn och förtrollats av midsommarkvällens ljus (dessutom på ett torp kallat Friheten och med en flicka vid min hand), stått där när solen hade gått ner och hela himlen brann i rosa och orange, som om någon av Göteborgskoloristerna varit framme, och allt var så vackert att luften tog slut för en stund.

Grusvägen och de skummande hundkäxen, doften av hö och timotej när regnet dragit förbi.

Några måsar i skyn och en sista trast inåt skogen till. Morkullan som kom farande över trädtopparna på sina knyckigt flaxande vingar, skugglik och gåtfull som alltid, ivrigt stirrande efter honan som inte verkade vilja svara.

Orrt, orrt, orrt - pssp!

Ljudet från den där festen i fjärran.

Stått där bland prästkragar och skogsnäva och hört näktergalen sjunga gudomligt i den ljusaste natten - smacka och vissla, ringa och skallra - som om det vore nu eller aldrig, jorden när som helst kunde gå under.

De liksom självlysande björkstammarna och himlen som aldrig ville sluta rodna.

Om jag verkligen kunde låta mig uppfyllas av den där stunden är väl inte så säkert, men minnet lever kvar, kanske för alltid. Och så denna längtan, den eviga, min arvedel, efter att få uppleva det välsignade ögonblicket ännu en gång. Om så bara en enda.

 

Tomas Bannerhed