Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mentala spår

Mot horisonten. Numera är det nästintill omöjligt att resa långa sträckor med tåg i Europa utan stort besvär.Foto: Getty

Nuförtiden är det både för dyrt och för svårt att resa utomlands med tåg.

Hynek Pallas minns resorna tur och retur till Prag och hur de lärde honom att skriva.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den första augusti slutade SJ sälja utlandsbiljetter på grund av olönsamhet. Det kan tyckas som en skitsak så här i lågprisflygets förlovade tidevarv. Vem behöver väl tåg när det finns resor - billiga sådana - som är mer uppdaterade till den globaliserade världens hastighet?

Det var heller ingen överraskning. Europeiskt tågresande har de senaste decennierna blivit så dyrt, och bokandet via svenska SJ så krångligt, att man som tidskriften Vagabond beskriver det i artikeln "Den stora tågsvindeln" (4/7) lätt blir konspirationsteoretisk: EU har inte lyft ett finger och de enda som har tjänat på nedmonteringen är flygbolagen.

Men nyheten förde mig tillbaka till det tidiga 1990-talet då transeuropeiskt tågresande var en viktig, i backspegeln avgörande, ingrediens i mitt liv. Efter murens fall hamnade jag nämligen i ett mångårigt pendlande mellan barndomens Uppsala och födelsestaden Prag, där jag plötsligt fått ett nytt liv.

Pendlandet var i högsta grad mentalt. 1989 hade vi varit i Sverige i 12 år. För mig som 14-åring en livstid men för mina föräldrar något annat. Frågan uttalades aldrig över köksbordet men liksom i många andra invandrarfamiljer som ställs inför liknande situationer fanns den där. Skulle vi återvända?

Skollov, somrar, och snart - efter en högstadieperiod där jag hade målat in mig i ett fack och tacksamt tog emot chansen att återuppfinna mig själv någon annanstans - reste jag allt oftare till Prag.

Flyget hade ännu inte avreglerats (den fria etableringsrätten i EU var genomförd först i mitten på 90-talet) och det var fortfarande billigare att ta tåget. Och smidigt: Jag gick till centralstationen i Uppsala, löste min biljett och påbörjade en resa som praktiskt taget aldrig innehöll förseningar, eftersom byten hakade i varandra.

Jag dröjer vid det minnet eftersom det är en viktig orsak att våga ta tåget: Det är nästan ofattbart i dag, men jag minns inte ett tillfälle då jag anlände försenad till Malmö där nattåget till Prag väntade. Numera litar jag inte på svenska inrikeståg om jag inte har en halv dags marginal.

Som helhet tog resan ungefär ett dygn och jag företog den ensam. I Uppsala lämnade jag vänner och i Prag fanns en släkt jag nästan inte kände. Men snart började jag lämna känslor och personer även i Prag.

I dag hade förstås alla människor knutits samman i sociala medier. Men då fick jag ett mellanrum där jag kunde fundera över vad jag lämnade och vad jag var på väg mot. Dessutom i en ålder då jag själv ändrades i rasande fart. För frågan om "tillhörighet" blev snart högaktuell: om "Tjeckoslovakien" tidigare hade varit en mytisk plats så var den nu något jag gjorde till en del av mig i realtid.

Det var i tågbubblan jag redde ut sakerna som ven omkring.

Jag speglade mig i landskapets förändring på ett sätt som inte är möjligt från ett flygplansfönster. På den tiden ändrades öst i rask takt både innanför och utanför tåget. Från det hela rena Sverige via svindlande dalgångar till femårsplanerade industriorter som fick rosta bort. Dresden som gick från ruin till nybygge.

Det sammanlänkade och skapade förståelse. Precis som människorna. Kupéer och sovvagnar är intima och jag mötte personer med något bekant i blicken. Återvändare och lämnare med fötter på olika platser. De som berättade om flykt och uppväxt i andra länder. Om hur annorlunda det var att komma tillbaka. Men också hur det liv de hade skapat sig förändrades av att kunna åka genom en ridå som de hade börjat ta för given i sina liv.

Där var företagsamma konduktörer som raskt omvandlat korrupt socialism till dito kapitalism och bedrev sido-bizniz i de slitna vagnarna. Stöldligor som sprutade in sömngas. Tullarna som tränats i att känna igen samizdat sökte nu efter droger. Att samma personer var kvar såg jag i ansiktsuttrycket hos den tjänsteman som ögnade igenom min väska med bara några år tidigare illegal tjeckisk protestmusik.

Viktigast var dock att jag hittade ett hem i skrivandet. Behovet av att uttrycka de nyfunna upptäckterna till vänner och familj på den ena eller den andra platsen, gjorde att jag började skriva brev. Jag hade aldrig skrivit förut. Nu exploderade jag. Från linor kastade till dem jag saknade, till självupptaget dagbokspejlande av tonårsjaget. Snart kunde jag skriva hela resan.

Där började jag förstå mig själv i en förvirrande tillvaro. Förståelsen (förstod jag långt senare) var inte vad jag skrev utan att jag skrev. Den underbara känslan av att ha fixerat en del av mig i någonting fast när jag sökte ord och byggde meningar. Och för att komma dit behövde jag den relativa långsamheten, stunden av bortkoppling, som i dag har blivit en svåråtkomlig lyx.

Så efter ett par år var det slut. Som Vagabond skriver undrar man vem som hade blivit mutad. Tågen blev sämre, inte bättre. Plötsligt skulle man byta både tåg och station i Berlin. Snart försvann Malmö-Berlin via nattfärjan. Resorna blev upphackade och dyra, gav inte möjlighet till kontemplation eller bubbla. Flyget blev billigt och sen billigare. Sen var det över.

Men så ett par veckor efter SJ-nyheten läste jag en sak. En av samtidens finare eller bittrare ironier, beroende på hur man är lagd. För ett par år sedan hade NRK en överraskande framgång med "Bergensbanen", en sju och en halv timme timmar lång upptagning av tågresan mellan Oslo och Bergen. En miljon norrmän såg den. Filmen hade nu köpts av British airways som startat en "Slow TV"-kanal på sina flygningar. Bolagets underhållningsansvarige kallade "Bergensbanen" för en "hypnotisk, lugnande kultfilm".

Och jag insåg plötsligt att det här var min bästa chans att en dag kunna boka en europeisk tripp via SJ igen. Bara den saluförs som spaupplevelse eller meditation för stressade höghastighetsmänniskor och inte som olönsam tågresa ska det nog gå bra.