Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Litterär klasskamp

NORRKÖPINGSSKILDRARE. "Den andra kvinnan" är Therese Bohmans andra roman. Foto: Theo Elias Lundgren

Therese Bohmans nya roman för tankarna till både August Strindberg och Ulf Lundell.
Per Svensson imponeras av en naturalistisk och ovanligt skicklig kärleksroman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

THERESE BOHMAN

Roman

Den andra kvinnan

Norstedts, 202 s.

Man brukar tala om diskbänksrealism. "Den andra kvinnan" är ställvis en uppvisning i diskrumsrealism.

Romanens berättare är en kvinna i 20-årsåldern som försörjer sig som restaurangbiträde i sjukhusmatsalen i Norrköping. Med aptitförstörande noggrannhet spolar hon tallrikar och tråg rena från kletiga och smetiga matrester.

Diskandet skulle kunna vara romanens grundläggande metafor. Berättaren vill också skrapa bort resterna av sin egen arbetarklassidentitet. Hon vill spola sig själv ren och gnistrande. Den diskmaskin hon förlitar sig på är litteraturen och universitetet. Konsten och bildningen ska göra henne särskild, eller kanske snarare bekräfta att hon är just detta, särskild. Jobbet på sjukhusrestaurangen är en parentes. Hon har redan tagit ett hyfsat antal universitetspoäng och ska ta fler. Men egentligen ska hon bli författare.

 

Therese Bohman debuterade 2010 med den uppmärksammade romanen "Den drunknade". Den knöt an till stämningar och motiv hämtade från de 1800-talskonstnärer som blivit kända som prerafaeliterna. I "Den andra kvinnan" associerar man snarare till en annan 1800-talsströmning, naturalismen. Liksom betjänten Jean i Strindbergs drama "Fröken Julie" ser Bohmans berättare sig själv som en mellanrumsvarelse, svävande mellan dem där nere och dem där uppe. Och liksom Jean drömmer hon om att ta sig upp till toppen av trädet där man kan se solen lysa över landskapet.

Hennes fröken Julie är en man, en medelålders överläkare som lagt märke till hennes ambitioner, mer konkret hennes omsorgsfulla makeup och hennes spetsbehå under den oformliga sjukhusblusen. De inleder ett sexuellt förhållande.

"Den andra kvinnan" är naturalistisk inte bara på ytplanet, i sin vilja att skildra samtida vardagsverklighet i en medelstor svensk stad. Den knyter också på ett djupare plan an till den naturalistiska ambitionen att gestalta samhället som vore det en djungel. Vem äter vem? Det är berättarens inre klasskamp - hennes högt uppdrivna sensibilitet för det svenska klassamhällets dofter, smaker och texturer - som driver berättelsen framåt och laddar den prosaiska sakligheten med spänning och aggressivitet.

 

Främlingskapet inför barndomens trygga men kulturfattiga arbetarmiljö motsvaras av ett växande förakt för medelklassbarnen på universitetet och deras ängsliga konformism, deras iver att bryta normer med hjälp av vegochili och feministisk cheerleading.

Själv läser hon Dostojevskij och Thomas Mann, och som en personifikation av en vuxen borgerlig kultur träder så överläkare Carl Malmberg in i hennes liv. Genom honom kan hon bli sin egen romanfigur och sin egen lyckas diktare.

Therese Bohman gör ett par mycket intressanta saker i sin roman. Hon lyckas på en och samma gång exploatera ett traditionellt litterärt könsrollsmönster - ung kvinna och äldre man - och vända ut och in på det. Hennes aspirerande författare är en kvinnlig motsvarighet till oräkneliga unga manliga romanhjältar med hänsynslösa konstnärsdrömmar; bland dem den Ulf Lundell som i början av 1970-talet levde bohemliv i Norrköping och skrev diktsviten "Modus vivendi, molngrabb".

Det är inte minst därför, för att man som läsare vet att för den här unga kvinnan kommer litteraturen till sist att vara den enda möjliga dörren till en värld bortom diskrummet och studentpuben, som man också redan från början vet att också Carl Malmbergs formstöpta borgerlighet kommer att göra henne desillusionerad. Liksom Jean kommer hon att konstatera att guldet var kattguld, att näsduken är smutsig trots att den doftar parfym. Sens moral: lita aldrig på en doktor som gillar att leka doktor.

 

Kan man då lita på romanen och dess berättare? Så klart inte.

Det är ett mått på Therese Bohmans skicklighet att hon ändå förmår läsaren att göra det, samtidigt som tvingar en att inse att det bara krävs små perspektivförskjutningar för att göra detta till en helt annan historia.

 

Per Svensson

kulturen@expressen.se

 

Therese Bohman är medarbetare på kultursidorna. Därför recenseras boken av Per Svensson, författare och senior columnist på Sydsvenskans kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!