Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lena Endre får Expressens teaterpris

BAKOM KULISSERNA. Lena Endre tar emot bakom scenen på Dramaten, och bjuder på noga utvalda delar av sig själv. Foto: Ellinor Collin
"En bit av Georgs hatt" 2015 tilldelas Lena Endre. Foto: Cornelia Nordström

Lena Endre får Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt 2015.

Gunilla Brodrej slår sig ned vid glöden från en respektingivande skådespelerska.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MOTIVERING

Under fyra decennier har hon rört sig mellan scen och film, humor och allvar, teaterhus och varuhus. Mästerligt mejslar hon fram sina roller, går genom kameran, fyller salongen. Hon glänser, sprakar och ger oss skuggorna: Lena Endre.

I juryn ingår Isa Andersson, Gunilla Brodrej, Anna Håkansson och Margareta Sörenson.

Teaterpriset "En bit av Georgs hatt" görs varje år av Marie Louise Ekman.

De senaste årens pristagare: 2010: Christina Ouzounidis, 2011: Alexander Mørk-Eidem, 2012: Turteatern, 2013: Lars Rudolfsson, 2014: Jonas Hassen Khemiri.

EN BIT AV GEORGS HATT

Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt har delats ut sedan 1987. Prisstatyetten skapas unikt varje år av Marie-Louise Ekman. Namnet syftar på skådespelaren Georg Rydeberg. Bland tidigare pristagare märks Lars Norén, Jonas Hassen Khemiri och Suzanne Osten.

Lena Endres barndom i Ådalen kommer inte att bli ett samtalsämne i den här intervjun trots att hon tar fram sin ångermanländska dialekt när jag pratar om vår stuga där uppe. Sedan är det slut.

 

Lena Endre vill inte berätta för mycket om sig själv offentligt. Foto: Ellinor Collin

– Jag fick Ådalen 31 med mig i modersmjölken. Men det som har hänt mig privat vill jag inte utveckla offentligt för att framstå som en fin eller sorgsen eller bättre människa.

Punkt.

Vi sitter i logen som Lena Endre delar med Ingela Olsson på Dramaten i Stockholm. Tidigare har den tillhört Margaretha Krook och Tora Teje. Två sminkbord, tre fåtöljer, högt i tak och en liten alkov med handfat och Dramatenhanddukar. Fönster mot Nybrogatan. På golvet under klädställningen står två par högklackade skor som hon väljer mellan i Lars Noréns ”Och ge oss skuggorna” (som spelas just nu på stora scenen). Mitt under ett av hennes och Örjan Rambergs grälsjuka samtal står hon växelvis på ena och andra foten, för att se vilken sko som passar bäst. En detalj bara, men en talande, finstilt komisk.

Ett tag ville Dramaten att skådespelarna skulle redovisa sitt arbete genom videodagböcker. Endre håller det hellre för sig själv. Hon pratar inte så gärna om hur hon gör.

– Jag vill inte att publiken ska veta varenda millimeter av slit, ångest, drömmar och mardrömmar som det här hantverket innebär. När de tittar på en föreställning ska de tänka att "gud vad lätt det där ser ut" utan att vara medvetna om alla våra överväganden.

Men det finns en lockelse i att titta in bakom kulisserna.

– Det finns en lockelse i skvaller ja! Människor vill veta saker om andra människor. Men det är det vi har konsten till. Det är därför vi går på teater, för att försöka få reda på hur vi ska leva våra liv.

I ”Och ge oss skuggorna” spelar Endre Carlotta, Eugene O’Neills tredje och sista fru, samt sekreterare och redaktör.

I det här dramat, fritt baserat på O'Neills liv, kommer två stukade och missbrukande söner på besök på pappans 61-årsdag. Författaren har inte kunnat skriva på flera år. Pengarna tryter. Stämningen är minst sagt spänd.

– Norén känner igen sig i författaren O’Neill, och i barnen, hans pappa var alkoholist. Norén är vår stora dramatiker i dag, det finns ingen som kan mäta sig med honom. Min första och starkaste teaterupplevelse var när jag såg hans ”Underjordens leende” på Unga Klara 1982. Jag fick en chock alltså. Jag satt och grät flera gånger. Skådespelarnas undertryckta spel var så jäkla bra.

 

Lena Endre berättar om sin första och starkaste teaterupplevelse – Lars Noréns "Underjordens leende" på Unga Klara 1982. Foto: Ellinor Collin

Visste du att du skulle bli skådespelare då?

– Nej, det kom långt senare och drabbade mig fysiskt när jag var och tittade på Inge Waerns teaterträning vid den Grotowski-inspirerade Teaterstudion. Kroppen visste före hjärnan att det där var vad jag ville göra. Där ville jag vara. Så är det ofta i livet, tycker jag. Och så kan det vara ibland när man repeterar, om man håller sig helt öppen. Plötsligt överraskar man sig själv och kroppen gör saker som man inte har förberett.

För att känslan är så sann?

– Sann och sann. Den har ett behov helt enkelt. Man kan också tänka ut allting man ska göra i förväg, men det blir ju så extremt tråkigt.

En musiker kan inte börja tänka på tekniken.

– Precis, man kan ju inte tänka ut en improvisation. Särskilt när man filmar, då är det verkligen bara att släppa, då måste man hoppa från tians trampolin. Det är därför vi repar sju till åtta veckor på teatern. För att vi ska ha en bra lägstanivå. Ett stadigt bygge. Det kan vara mentalt eller fysiskt.

 

I Bille Augusts filmatisering av Ingmar Bergmans "Den goda viljan" spelar Endre servitrisen Frida: "Bergman skrev som en gud" Foto: Ellinor Collin

En av Lena Endres många filmroller är Frida i Bille Augusts filmatisering av Ingmar Bergmans roman om sina föräldrar, ”Den goda viljan” (tv-serien finns i SVT:s Öppet arkiv). Endre spelar servitrisen som är Henriks fästmö innan han blir blixtförälskad i borgarflickan Anna. Det finns en sekvens, filmens bästa, en lång monolog, där Frida storsint och klarsynt lämnar över Henrik till Anna (Pernilla August) för att "han ligger i min säng och gråter efter en annan".

– Den scenen får man tacka Ingmar Bergman för, han skrev ju som en gud, säger Endre.

Undertexten är egentligen en enda lång varning för Henrik. Han betyder ju bara bekymmer.

– Jag tror att han hade fått det bättre med Frida. Hon hade hållit honom på jorden. Det finns en annan underbar scen i ”Den goda viljan”, som aldrig kom med i Bille Augusts film. Den beskriver hur Henrik och Frida träffades på krogen. Han är så full att han kräks rakt ner i hennes kjol. Bergmans berättelse är skitig och naturlig. När Anna och Henrik träffas ensamma första gången i boken och knullar med varandra ute i den där stugan har Anna mens och det är blod överallt och de springer ner till bäcken och ska tvätta lakan och skrattar. Bille August är mycket mer romantisk, säger Endre.

Var Bergman en handgriplig regissör?

– Hur menar du?

På bilderna man brukar se leder han runt skådespelarna, liksom håller i dem.

– Nej, säger Endre bestämt, de första två veckorna la han scenerierna, hur man går och står. Då kunde han vara uppe på scenen och göra en logistisk bana. Då gick man alltid bredvid och nära för där låg den jättestora informationsbanken av hur han visualiserade det. Men sedan under repetitionsarbetet var han nästan aldrig uppe på scenen. Han blev ofta sjuk efter att han hade lagt scenerierna och var borta nån vecka. Jag tror att han tyckte det var tråkigt att se hur vi harvade på. Sedan kom han tillbaka, inväntade att det skulle börja leva, kom med nåt förslag, men han pressade aldrig skådespelarna. Många andra regissörer har varit mycket mer petiga.

 

Om debatten om sexism på teatern: "Man blir förbannad. Som om vi skulle gå omkring som små mesproppar här." Foto: Ellinor Collin

Hur kan en regissör förstöra för skådespelarna?

– Om en regissör börjar prata om vad man ska känna får man lust att döda. Man väljer en skådespelare därför att den kan göra den rollen bra. Punkt. Det förstod Bergman. Sedan är det mitt konstnärskap som ska ta vid. Därför tyckte jag otroligt mycket om att jobba med honom.

Pratade ni till vardags?

– Söndagssaker. Det är privat.

Saknar du det?

– Ja.

Hur ser saknaden ut?

– Det hade varit jätteroligt att fråga honom vad han tyckte att jag ska göra nu. ”Ja, nu serru, är det dags att göra det där, nu jävlar kan du göra det där.” Han kunde se den utvecklingsmässiga konstnärliga bågen. Och han försedde alltid kvinnor med en massa bra roller. Hela min generation kvinnor fick göra världens smörjobb när han var här på Dramaten.

Finns det ingen som han?

– Det var inte bara det att han var en bra regissör, han var ju en världsgigant som plötsligt satt här i huset. Men det är klart att det finns andra. Jag har tyckt om att jobba med både Staffan Valdemar Holm och nu Eirik Stubø – att jobba med honom i ”Och ge oss skuggorna” var verkligen härligt, och totalt annorlunda. Han skapar hela vägen, målar varje dag. Han har också en otrolig tillit till skådespelarna.

Med den förre, Staffan Valdemar Holm, gjorde Lena Endre rollen som Lady Macbeth för sex år sedan. Och med den hamnade hon mitt i debatten om sexismen på teatern. DN:s kritiker invände mot att Staffan Valdemar Holm hade strukit häxorna ur "Macbeth" så att det bara återstod män, utom uppsättningens enda kvinna, Endre, som var naken i en scen. Detta togs som en illustration till en ny utredning om sextrasserier inom scenkonsten. Och Endre, som klädde av sig efter noggranna konstnärliga överväganden, svarade skarpt och roligt i ett öppet brev till DN:s Ingegerd Waaranperä:

”Jag ansåg /…/ att efter att ha sett så många naket, fritt dinglande snoppar och herrumpor under alla år så var det dags att stå ansikte mot ansikte med en 50+ kvinnas hela nakenhet. Jag tyckte att jag slog ett slag för kvinnosaken.” DN 19/2-2010

Utredningen kritiserade hon i riksdagen, dit hon var inbjuden att tala.

– Utredningen var undermålig. Det rörde sig om tio kvinnor under ett obestämt antal decennier. Jag menar inte att det inte har hänt. Men teatern är en väldigt bra arbetsplats där kvinnor är ganska så kaxiga och jobbar på samma villkor. Att vi inte skulle våga gå in i scenporten här för att bli sexuellt trakasserade! Alltså?! Sedan har det hänt saker, men de borde ha polisanmälts rakt av.

 

Den här diskussionen ledde väl ändå till att man kunde börja prata om de här sakerna på teatern.

– Men det gjorde vi innan också! På teatern har vi inte haft nåt problem, säger Endre med eftertryck. Jag tror att han som skrev den här utredningen var ute efter en särskild person.

Som hade förgripit sig på kvinnor?

– Ja.

Men det kom aldrig fram vem det var?

– Nej.

 

Endre har en stark integritet. Respektingivande, så som jag föreställer mig att Margaretha Krook var. Lena Endre skrattar när jag säger att jag nästan blir lite rädd.

– Jag menar bara att rätt ska vara rätt. Jag är så trött på att vi är så ängsliga för att säga vad vi tycker. Jag blev tokig på att utredaren skrev att kvinnorna inte vågade gå in genom dörren på Dramaten. Vad snackar han om? Man blir förbannad. Som om vi skulle gå omkring som små mesproppar här. Det är superstarka, balla tjejer i alla generationer här. Och killar också. Det här är helt enkelt en toppenbra arbetsplats.

Men du får ju också fina roller. Det är ju kanske inte alla här som håller med?

– Det är mycket möjligt, men jag tycker det. Nu är jag 60 år, så nu får jag bestämma själv. Det får ju finnas nån måtta! Ska man be om ursäkt tills man dör?

Vi går ut i Dramatens korridorer på jakt efter en plats att fotografera på. Endre får först sätta sig vid en brandspruta och senare vid en trappa nära administrationen.

– Här brukade vi sitta och röka. Och där satt Margaretha Krook, säger Endre och pekar mot en ensam stol vid trappan. Om Ingmar Bergman kom stack jag ut handen här för att han inte skulle se. Han gillade inte att vi rökte. Men det gjorde vi förstås ändå.

 

Det är kallt den här dagen när vi ses. Endre klär på sig sin svarta persiankappa och sin rödrävsmössa. Jag har mammas fårskinnspäls. Vi tar sällskap längs Birger Jarlsgatan. Till det yttre är vi två tanter i päls som pratar om våra hundar, som vi nu ska hem och ta ut. Men för mig är det som att vandra med ett glödande föremål. Jag tänker på vad Endre sa nyss i logen om hur hon hanterar att vara så igenkänd.

– För länge sedan gjorde jag en bubbla som jag bor i. Den tittar jag inte utanför när jag rör mig på stan. Men den gör att jag kan leva ett normalt liv.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!