Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Landet lagom – det konservativa Sverige

Framför riksdagshuset. Under hungerkravallerna i Stockholm 1917 nådde demonstranterna hela vägen fram till riksdagsporten. Foto: TT

Per T Ohlssons nya standardverk om svensk politik visar ett land som styrs genom kompromisser.

Torbjörn Nilsson imponeras av ambitionsnivån men undrar vart lidelsen som drivkraft tog vägen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

Per T Ohlsson

"Svensk politik"

Historiska Media, 608 s.

Det går att sammanfatta i en travesti:

"För människan är livet enkelt: hon slåss så länge hon kan."

Jo, det bör vara en rimlig beskrivning av politik. Kampen är den avgörande beståndsdelen. En åsikt mot en annan. Intressen ljuger aldrig. Servetter far upp i luften vid middagsbord likt kastade handskar. Samhällen trasas sönder av ståndpunkter.

Man delar upp sig och den grupp som slåss längst får bestämma. Det är en uthållighetssport, egentligen.

 

När Per T Ohlsson, liberal fyr på Sydsvenska Dagbladet sedan ett kvartssekel eller mer, nu bokför Sveriges politiska historia framställs striderna snarast som irrbloss, hot kan torna upp sig vid horisonten, men farleden hålls fredlig. Det är en stillsamt svallande krönika som till slut framstår som apolitisk.

Vilket inte behöver vara en brist.

Han inleder 1809, år noll. Nationens tillstånd eländigt. Man prövar detta nya som kallas demokrati. Det kommer från kontinenten men testas också över haven. Hos oss tar det form av nyskriven grundlag och nytillträdd kung. Effekterna blir inte omedelbara. Karl XIV Johan, den förste bernadotten, är knökig och maktlysten, stockholmarna börjar kasta sten, rörelsen mot folkmakt går för långsamt, det jäser underifrån, men är lugnt på ytan.

Man super ner bönderna så de går med på den dagsaktuella kompromissen och fortsätter därefter i det makliga tempot.

 

När revolutionerna rasar söderöver är det därför stilla i Sverige. Ett 30-tal mister livet i kravaller 1848. I sammanhanget mycket blygsamt. 1848 års uppror var blodiga nere i Europa och på många sätt mer formativa för kontinentens framtid än de omhuldade revolterna 1789.

Kungen, vid det här laget heter han Oscar, är skärrad i ögonblicket, men finner råd: regeringsombildning. Han toppar laget och in på scenen träder den radikala liberalen Johan August Gripenstedt. Och med honom börjar Per T Olssons tes träda fram i texten.

 

Gripenstedt ger nämligen fan i att de liberala vännerna skäller ut honom som svikare när han söker stöd bortom hejarklacken.

Per T Ohlsson. Foto: Foto: Karolina Rosenqvist Han har suttit som liberalt alibi i konservativa regeringar länge innan han 1856 får bli finansminister och kan börja förverkliga sina idéer. Stånd och skrån avvecklas! Frihandeln förverkligas! Järnvägarna finansieras! Och eftersom Gripenstedt förstått vikten av konsensus blir förändringarna bestående. Detta, lär Ohlsson läsaren, är det fina.

I porträtteringen av idolerna mejslar han sedan fram tesen över årtiondena. När narrativet når sin höjdpunkt får hans lugnt kompromissande hjälte närmast metafysisk form. En kommissarie vid namn Kempe upphöjs till gud.

Det har då hunnit bli 1917 och världskrig och bolsjeviker trycker på utifrån. Folk svälter och får inte rösta. I april detta år tar sig ett demonstrationståg av arbetare ända fram till riksdagens port. Poliserna är redo att dra sablarna. Precis allt, skriver Olsson, står och väger.

Den nervöse talmannen Widén - rädd för pöbeln - beställer varm choklad och drar sig tillbaka in i byggnaden. En ung Per Albin Hansson ställer sig på trappan och försöker lugna protestanterna. Det går inte. Hjalmar Branting tar över. Folkmassan växer. Fler poliser anländer, snart har de ringat in demonstranterna. Befälhavande polismästare Tamm, blek i ansiktet, höjer då sin arm i syfte att ge signal om chock.

I det ögonblicket agerar kommissarie Kempe.

 

Han greppar tag om sin överordnades hand och tvingar den med kraft ner så att ordern inte kan ges. Branting ser sin chans. Han förmanar återigen de sina att vandra hem i ordning. Vilket de gör.

Revolutionen inställd.

Och på den vägen är det.

Per T Ohlsson poängterar gång på gång när kommissarie Kempes hand träder in. Genom Rikard Sandler, socialisten som vägrar att socialisera. Eller Ernst Wigforss, som stoppar storslagna militärplaner i början av andra världskriget. Gunnar Hedlund och Per Albin Hansson, som klarar av att kohandla sig fram till ett fungerande sätt att regera riket. Ture Königsson, som löser pensionsfrågan till vänsterns fördel. Thorbjörn Fälldin, som avbryter planerad socialisering till högerns fördel.

Bäst är Ohlsson när han skriver om första halvan av 1900-talet. Någonstans vid Fälldin och fonderna och Feldt förlorar han ett magiskt drag i prosan. Ohlsson har kondition. Mängden böcker och tidningar och protokoll och papperstussar han har läst och ystat ner till det här praktverket är imponerande. Boken väger några kilon.

 

Bedriften ligger i noggrannheten. Han ansluter sig till en etablerad bild av historien men gör små revisioner längs vägen. Det finns en precision här som är beundransvärd. Äntligen har statsvetenskapliga institutioner fått ett standardverk över den praktiska politiken att sätta i händerna på studenterna.

Fast, invänder då den stridslystne, är det han beskriver verkligen politik? I tesen om kommissarie Kempe går ju själva konflikten förlorad. Vad hade hänt om ingen folksamling alls anlänt? Ingenting, förstås. Lidelserna som driver människor och rörelser framåt saknas här och var, men frågan är om inte Ohlsson i det tomrummet fångar något större.

Under texten formar sig en berättelse om det konservativa draget i svensk politik. Inte de reaktionära åsikterna, men det konservativa förhållningssättet. Lugn och ro. Inga revolutioner. Följa opinionen - massan som ställt sig utanför riksdagen - snarare än att forma den. Reformer i god ordning, steg för steg. Detta är det koncept nya Moderaterna har försökt följa, en konservativ strategi framtagen av generationer socialdemokrater.

Man kan läsa Ohlsson som en introduktion i konservatismens betydelse för Sverige. Politik är då inte bara en fråga om vem som orkar strida utan också om vem som orkar ta det lugnt. I det ljuset bör man nog se 2014 års valrörelse.

En kamp om vem som får vara den konservativa kommissarie Kempe.

 

Torbjörn Nilsson

kulturen@expressen.se

 

Torbjörn Nilsson är politikredaktör på nyhetsmagasinet Fokus.