Övriga skandinaver skiljer ibland mellan att vara liberal och att vara liberalist. Av någon anledning saknar svenskan det senare ordet. En liberal i Norge eller Danmark kan vara någon som bejakar mångfald, tolerans och tankefrihet. En liberal i Sverige är någon som bekänner sig till liberalismen.
Själv kallar jag mig ickeliberal, men inte antiliberal. Jag delar inte liberalismens tro på att världen kan delas upp i skilda sfärer: privat och offentligt, ekonomi och politik. Sedan många år märks tecken på att denna grundbult vittrar sönder. Liberalismen tappar sin förmåga att fungera som ideologisk kompass.
Det står envar fritt att plocka russinen ur dess rättighetskatalog. Alla kan nyttja dess retorik för sina syften. Liberalismen har blivit överideologi, men dess seger är synonym med dess kris.
Liberalismens kris har blivit plågsamt tydlig på 2000-talet. Först kom terrorparanoian, sen finanskrisen och dess bankräddningar. För liberaler finns nu all anledning att återuppfinna liberalismen. Isobel Hadley-Kamptz genomförde en grundlig omprövning, inifrån och ut, i sin bok "Frihet och fruktan" (2011). Hon fann att liberalismens premisser inte håller, men att det likväl finns skäl att vara liberal.
Per Svensson börjar från motsatt håll i sin nya bok "Därför hatar alla liberaler". Han utgår från att antiliberalerna bär skulden till liberalismens kris. Därför vill han finna "den gemensamma kärnan" i alla antiliberala ideologier och via negation hitta tillbaka till liberalismen.
Till antiliberalerna räknar han alla som inte är liberaler och i främsta ledet finner han Nina Björk. Varje liten sarkasm om liberaler som skrivits på Twitter tolkas här som uttryck för en antiliberal "livs- och världsåskådning". Antiliberalismen kännetecknas av populism, utopism och apokalyptik - alltså handlar liberalismen om motsatsen, menar Per Svensson.
Visst har populism och liberalism ansetts vara oförenliga. Men jag undrar om inte detta förändrats sedan 2008. Tänk bara på Piratpartiet: ett paradexempel på liberal populism. Eller ta den högerpopulistiska Tea party-rörelsen, vars ledare förvaltar arvet från Ludwig von Mises (1881-1973) mannen som gjorde liberalismen till en religion och som lustigt nog blir upphöjd som liberal auktoritet i "Därför hatar alla liberaler".
Motståndet mot apokalyptiska tankefigurer tycks få Per Svensson att vilja glömma det ekonomiska världsläget. Han har inget att säga om finanskrisen, skuldberget, räddningspaketen, massarbetslösheten och statskollapserna. Alltsammans stökas undan med en snabb hänvisning till att globaliseringen skärper konkurrensen: "Hela branscher, hela regioner, kanske till och med hela länder slås ut." Vad bör då liberalerna göra?
Per Svensson väljer att tiga, men vi vet vad Ludwig von Mises skulle säga: att ekonomin korrigerar sig själv, förutsatt att politiken inte blandar sig i. Att den renande skärselden är nödvändig. Vad är detta, om inte liberalismens egen fantasi om apokalypsen?
Bortom liberalismen finns endast barbariet, menar Per Svensson - en uppfattning som avfärdades av Isobel Hadley-Kamptz, vars bok i samma ämne framstår som mer ödmjuk och mindre mästrande. Det är förvånande att Per Svensson knappt förhåller sig till henne.
"Därför hatar alla liberaler" är en fartfylld essä, späckad med relevanta exempel som inte minst rör liberalismens historia i Tyskland. Men där finns en lika tjatig som idealistisk tendens att betrakta historien som en ödeskamp mellan liberaler och antiliberaler. Polariseringen står i vägen för tankarna.