Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kunglig succé för Karl Oskar och Kristina

Gamla världen. I Dramatens version av "Utvandrarna" spelas Karl Oskar och Kristina, och även deras barn, av äldre skådespelare. Foto: Sören Vilks

Vilhelm Mobergs utvandrarserie har gjort succé både på vita duken och som musikal.

Jens Liljestrand ser ett nationalepos ta ny form på nationalscenen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teater

Utvandrarna

Av Vilhelm Moberg

Regi Mats Ek

Dramaten, 3.5 t.

Få litterära verk har haft lika mycket matjord i fickorna - i dubbel bemärkelse - som Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Inte nog med att romanerna skrevs av sin tids mest kritikerrosade och folkkära författare, fick lysande recensioner och sålde i massupplagor.

Den hade också turen att först bli filmad av Jan Troell med i princip hela den dåvarande svenska skådespelareliten framför kameran, sen uppförd som musikal av Björn och Benny, sen återaktualiseras i Farnaz Arbabis gränsöverskridande "Utvandrarna".

 

Längs vägen har böckerna gett upphov till hela turistindustrier och älskats över hela det politiska fältet. Blå, röd, brun - alla kramar Karl Oskar och Kristina som representanter för det vi vill att Sveriges ska vara.

Dramatens uppsättning är ett slags slutgiltig kröning. Hela salongen reser sig när kungaparet intar sina platser på urpremiären. Bekräftelsen från det officiella Sverige kan knappast bli tydligare.

Teaterversionen av "Utvandrarna" - som alltså endast omfattar romanen, inte hela serien - kan egentligen ses som två skådespel. Å ena sidan Irena Kraus dramatisering, som förhåller sig ganska konventionellt till berättelsen om bondparet Karl Oskar och Kristina som av ekonomiska skäl tvingas utvandra, tillsammans med drömmaren Robert, predikanten Danjel, sockenhoran Ulrika och några till. Replikerna är relativt textnära; bortsett från att dialekten har slopats (Kristina "bloar" inte, hon "blöder") och lite mixtrande för att knyta ihop trådarna på slutet, är det Mobergs historia som serveras.

 

Å andra sidan har vi Mats Eks regi och koreografi, som gör föreställningen till det kanske konstnärligt djärvaste som hänt dessa luggslitna smålänningar. De jordnära, liksom hasande danssekvenserna, som i en svidande vacker kärleksscen mellan Karl Oskar och Kristina, skapar ett poetiskt förtätat berättarskikt där verket inte bara förmedlas utan också på ett djupare emotionellt plan förstås.

Det leks med jättelika LED-skärmar, som trollar fram stenåkrar, stjärnhimlar, böljande hav, experimenteras med drömlika undernivåer där aktörerna försvinner i bråtet under scengolvet och agerar inför en handhållen livekamera, ackompanjerat av långa medleyn fantastisk, skorrande folkmusik (mungiga! nyckelharpa!).

Jag ska inte påstå att jag fullt ut begriper Eks grepp att låta veteraner som Rolf Lassgård och Stina Ekblad spela huvudpersonerna, eller låta deras barn födas som gubbar och tanter. Men det bryter effektfullt mot slentrianen, de tunga lagren av förförståelse, när vi inte längre kan vila blicken på en ung Helen Sjöholm eller en ung Max von Sydow.

 

Framförallt finns här en regi som betonar smärtan, ondskan, mörkret. Överlag är det en skrikig, bråkig och arg föreställning, som tydligare än tidigare tolkningar tar tillvara det radikala och antiauktoritära i Mobergs berättelse. Ulrika är traumatiserad av ett liv fullt av övergrepp, Danjel en självgod fundamentalist, Roberts husbonde en sadist som flinande får sin dräng att vråla av smärta. Barnen svälter och äter sitt barkbröd under tystnad.

Och när vi efter paus, inför andra akten, förväntas resa oss för kungligheterna en gång till, undrar - nej, vet jag! - vad Ville hade tyckt om detta land av undersåtar.

"Sverige, detta djävlanäste".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!