Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kung Sven regerar

Sven Wollter i "Kung Lear". Foto: Petra Hellberg

I en sal på lasarettet ligger kung Lear och dör.

Svante Weyler ser Sven Wollter i nattdräkt ta ett storslaget avsked från teatern i Shakespeares mästerverk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teater

Kung Lear

Av William Shakespeare

Regi Ole Anders Tandberg

Stockholms stadsteater, 3,10 t.

När jag kom in på avdelningen där min gamla mor tillbringade sina sista, ganska förvirrade, år hände det ibland att en man i rullstol förgäves satt och ryckte i den låsta dörren. Han ville ha hjälp att fly från de onda sköterskorna och när jag sa att de kanske inte var värre här än någon annanstans tittade han strängt på mig, himlade med ögonen och sa: "Hur naiv får man vara?"

Han hade kunnat heta Lear, han hade kunnat vara en kung som efter att ha regerat sitt rike hoppats på att få sluta sina dagar i älskade barns vård och omsorg men blivit besviken när de i stället satt honom på hem. Och gått in i den galenskap som kanske är lättare att stå ut med än sanningen: ingen bryr sig om mig, jag kan lika gärna dö.

Kung Lear är en pjäs av Shakespeare som drabbar extra hårt i den medelålder där man börjar hoppas på att man varit så snäll mot barnen att de inte bara tar bordssilvret och går.

Lika gripande i sin häpnad

Kung Lear är också en pjäs som skriven för Sven Wollter när han, som Stadsteatern säger i sina annonser, nu tar avsked till teatern. Det är i så fall ett storslaget avsked. I dryga tre timmar dominerar han scenen i nattdräkt och värmande ullstrumpor. Han är lika gripande i sin häpnad över de äldsta döttrarna Gonerils och Regans svek, som i sin ånger för att inte ha förstått att den enda som älskade honom på riktigt var den yngsta dottern Cordelia som han förskjutit för att hon vägrade att ljuga honom full med tomma ord.

Lear och hans döttrar är pjäsens ena tråd, en far och hans söner den andra. Mot båda är ödet lika oblitt. Gloucester, en man som inte står kungen långt efter i ställning, har en äkta son som är god och en oäkta som är ond. Och Gloucester - Sten Ljunggren matchar Wollter perfekt - älskar båda sina söner lika mycket, säger han, men Edmund den oäkte har inga illusioner, bastardens enda väg till makten går via bedrägeri och dråp. En politik som väcker åtrån hos Lears onda döttrar.

Intrigen är som hämtad ur en saga av bröderna Grimm. Men två saker lyfter ut den ur barnkammaren. Det första är den språkliga och dramatiska vitalitet om vilken Ingmar Bergman i en kommentar till Britt G. Hallqvists snajdiga översättning med rätta sagt att den får absurdister av nyare och äldre datum att blekna "till blodlösa eftersägare".

Allvaret vinner

Det andra är en klassisk gestalt: kungens narr. Michael Jonsson, denne korte, smale man fyller hela det enorma scenrummet (som naturligtvis är den där salen på hemmet som vi alla fruktar att hamna i) lika väl som han hanterar sina klyftiga versar. En fröjd att njuta av.

Regissören Ole Anders Tandberg har alltså försett denna lyriksamling som pjäsen utgör med ett fysiskt rum. Av tidlösa hedar och medeltida slottssalar har blivit ett samtida vårdhelvete. Skådespelarna växlar mellan tidsenliga dräkter och vår egen samtids avslappnade överklassmode. Det är effektfullt men ojämnt. Och i slutscenen när alla ska dö är det inte lätt att veta om det är allvar eller ironi som gäller. Medan scenen fylls av teaterlik badande i blod lägger sig Lear till rätta i sjuksängen intill sin älskade Cordelias döda kropp och ger upp andan. Det är väldigt vackert och väldigt sorgligt. Allvaret vinner.