Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Konsten tiger still

"SPQR(M) (Roam sweet Rome) (2013)" av Henning Lundkvist.
Foto: Henning Lundkvist

Tredje upplagan av "Modernautställningen" omfattar hela östersjöregionen.

Nils Forsberg letar förgäves efter konst som vill något bortom den teoretiska ytan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Solig eftermiddag på Möllevångstorget. Det doftar falafel, kladdiga fruktrester från torghandeln fastnar under skorna. Ett etablissemang som heter Coffee Joint skänker en diskret air av Amsterdam, några äldre män på en uteservering diskuterar på den bredaste malmöitiskan hitom Keve Hjelm i "Kvarteret Korpen" travtipsen i Kvällsposten över sina happy hour-öl.

Några av torgets lyktstolpar är inklädda med vita MDF-skivor, de har blivit konstverk. "White pillars" heter de. Jag står framför en av dem. Där är det, konstverket. Jag tittar på det. Ett konstverk. Jaha. Det är inte som på Louvren.

Det sista ska visa sig vara ett problem.

Tredje upplagan av "Modernautställningen", som vart fjärde år sedan 2006 vill sondera tillståndet i den svenska samtidskonsten, hålls på Moderna museet i Malmö i stället för i Stockholm. Dessutom har man utvidgat upptagningsområdet - också konstnärer från andra östersjöländer har bjudits in.

2010 var det mycket av introvert konstnärlig forskning och undersökande av modernismens formspråk, jag klagade över bristande utblick och någon sorts politisk nyfikenhet. Det finns det desto mer av i år, liksom av verk som handlar om identitet.


Dessvärre dominerar intrycket att de flesta av konstnärerna läst två terminer kulturstudier och en introduktion till Michel Foucault och sedan gjort verk utifrån det. Det är diskreta interventioner, som när Cezary Bodzianowski med sitt huvud följer en hackspetts rörelse längs en stolpe (han vidgar normalitetsbegreppet, förklarar katalogtexten) eller "tester av hållbarheten hos konstruktioner som nationell identitet" (Janek Simon gör en remake på en Andrzej Wajda-film i Nigeria). Henning Lundkvist har varit i Burma och funderat över centrum och periferi, dekonstruerat ord och skrivit dem på några fotografier.

Konst kan vara hur snårig som helst om den bara är intressant gestaltad, konst blir bättre om fokus ligger på att göra konst och inte på att illustrera halvsmält teori.

Då kan man applicera Foucaults samlade verk på den och ändå aldrig bli klar. Konsten fortsätter att kommunicera.


Intresset för Östersjöområdet störtdök i Sverige efter 1945. En gemensam kultursfär som funnits åtminstone sedan hansatiden blev omöjlig. Allt tidigare samröre med Tyskland var säkrast att glömma bort. Gamla städer som låg helt nära försvann i ett grått kommunistiskt töcken. Sverige vände sig mot USA och framtiden, Sverige vände blad.

Därför lät greppet att söka sig till det geografiska närområdet så intressant, inte minst en höst som den här. Hur ska vi förhålla oss till historien, nationen, identiteten, glömskan? Närmast att beröra sådana frågor på utställningen är Kristina Normans film om den bortplockade statyn av en sovjetisk soldat i Tallinn. Annars är det glest.


Samtidigt på Möllan verkar ingen lägga märke till Johanna Gustavsson Fürsts vita pelare. Konsten står där mitt i verkligheten, någon har utnyttjat den för affischering. Ett oväntat alternativ till de kommersiella budskap som annars dominerar stadsrummet, men det är också konsten som medel snarare än mål. Om det är dess uppgift, vad ska vi då med den till?

KULTUR

Modernautställningen 2014 – society acts

Moderna museet Malmö

Till 25/1 2015