Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Klassfrågan spelar roll inom kulturen"

KLASSFRÅGA. Andres Lokko har sina poänger – men är fel ute när han avfärdar kulturutövare på grund av deras klassbakgrund, skriver Johan Wirfält.Foto: Jonas Alströmer

Både Andres Lokko och Nicholas Ringskog-Ferrada Noli har sina poänger i den pågående kulturdebatten.

Men vi får inte glömma bort vikten av klass, skriver Johan Wirfält.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Överklasskonst förändrar ingenting", deklarerade Andres Lokko i en SVD-krönika häromdagen (5/2-15). Rent faktuellt är det förstås fel. Oavsett kulturhistorisk analys kan konstateras att författare som Jane Austen eller Leo Tolstoj inte bara tillhörde sin samtids besuttna, utan också haft viss betydelse för samhällsutvecklingen.

Spola framåt. Bland de senaste 15-20 årens främsta svenska popartister är flera sprungna ur det övre borgerskapet. Håkan Hellström inledde karriären på Göteborgs Högre Samskola, fostringsanstalt för den västsvenska eliten. Syskonen Dreijer, banbrytare både formmässigt och politiskt med The Knife, har familjeband till en av Nordens största livsmedelskoncerner. Två av 10-talets bästa och mest radikala svenska filmer, "Apflickorna" och "Avalon", skulle knappast ha varit så exakta blottläggningar av högborgerliga koder om inte regissörerna Lisa Aschan och Axel Petersén haft en bakgrund i miljöerna de skildrar. Farnaz Arbabi och Jonas Hassen Khemiri ligger bakom några av de mest brännande gestaltningarna av erfarenheten som rasifierad som har satts upp på svensk teater – men kommer samtidigt från akademikerhem.

Och så vidare.

 

Att avfärda kulturövare enbart på basis av deras klassbakgrund är med andra ord ganska knasigt. Dragen till sin spets innebär metoden Lokko skisserar – "ta reda på exakt vad de erhöll i veckopeng" – ungefär det Nicholas Ringskog-Ferrada Noli varnade för i förra veckan (DN 3/2-15): En kulturkritik vilse i politiken, där identitetsmarkörer i förlängningen uppfattas som viktigare än vilken konst som faktiskt produceras.

Men Andres Lokko har samtidigt en poäng. Självklart har klassfrågan betydelse, alltså måste vi tala om klass. Mats Söderlund är inne på liknande spår i måndagens DN. I kölvattnet av senaste tidens identitetspolitiska debatt tycks konservativt sinnade kritiker nära en dröm om konsten som någon sorts isolerat kärl. Ren estetik, varje penseldrag för sin egen skull. Sådana resonemang bör stanna vid teoriövningar, eftersom de missar något grundläggande: Konstnärer är som folk är mest, produkter av arv och miljö.

 

Det påverkar förstås innehållet i deras konst – men också vilka sammanhang en konstnär har möjlighet att verka i. På de högskolor som för många öppnar dörren till kulturens finrum – Stockholms dramatiska högskola, Konstfack, Mejan etcetera – har i snitt tre av fyra elever föräldrar som är akademiker.Siffrorna har sett likadana ut det senaste decenniet.

Jag jobbar till vardags på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, där vd:n Benny Fredriksson vuxit upp i ett arbetarhem med alkoholiserad mamma. Vi pratades vid innan jag tog helg i fredag:

– Skulle du kunnat bli kulturchef om du fötts i dag? frågade jag.

– Inte en chans, svarade Benny. Personer med min bakgrund göre sig icke längre besvär. Politiken har skiljt människorna åt. Och min klass har låsts in.