Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klassbildning

KUNSKAP UNDER FöTTERNA. Arbetarnas bildningsförbund hade en annan syn på bildningsarvet än kritikerna längre till vänster.

Under mellankrigstiden stred vänstern om vilka böcker som var lämpliga att sätta i arbetarhänder.
Johan Lundberg läser en högintressant studie om hur skönlitteraturen användes i propagandasyfte.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

JIMMY VULOVIC

Reform eller revolt. Litterär propaganda i socialdemokratisk, kommunistisk och nationalsocialistisk press

Ellerströms, 296 s.

"Det gäller att vårda kulturträdet, att se till att ingen gren, ingen kvist av detsamma förstöres, och att sörja för att så många människor som möjligt bli i tillfälle att njuta av dess frukter." Så uttryckte sig Yngve Hugo om bildning, i ett tal hållet vid ABF:s sommarfest på Skansen 1920.

När Hugo, som riksstudieledare för ABF och tillsammans med bland andra Rickard Sandler, under åren efter första världskriget drog upp riktlinjerna för den socialdemokratiska bildningsverksamheten, omfattade man inom partiet ett bildningsideal som låg väldigt långt från dagens vänster.

Det var sannolikt inte många på 2013 års Socialistiskt forum på ABF i Stockholm som argumenterade för att förmedlandet av "den gamla borgerliga kulturen /.../ må /.../ bliva arbetarklassens kulturprogram, sålunda även Arbetarnas Bildningsförbunds program."

Men det ville alltså Yngve Hugo. Och han skred snabbt till verket. Litteraturkritikern och filosofie doktorn Erik Hedén fick i uppgift att skapa en litteraturkommitté och kontaktade i sin tur John Landquist, Oscar Olsson och Ludvig Nordström. De satte raskt ihop en kanon av litterära verk (med prisuppgifter!) som varje arbetare borde ha i sitt bibliotek. För säkerhets skull rangordnades böckerna efter angelägenhetsgrad - med Strindbergs "Hemsöborna" och Almqvists "Folklivsberättelser" i topp och Bertrand Russells "Vägar till frihet" på femte plats.

 

Därtill inrättade man ett system med distribution av kulturartiklar till arbetarpressen. I skribentstallet återfanns Vilhelm Ekelund. Och bland ämnena Dante (i en text av Ivan Pauli), Geijer (av John Landquist) och G K Chesterton (av Anna-Lenah Elgström). Den konservative katoliken Chesterton sades i berömmande ordalag ogilla "kollektivismen", detta hot mot människans "initiativ och vilja". Anmärkningsvärt är att ingen arbetarförfattare togs upp i artiklarna. Kanske var det en konsekvens av Hugos kritik i Skansen-talet mot idén att arbetarklassen skulle vara betjänt av "en fullständigt ny kultur, till sitt väsen alldeles olika den gamla borgerliga kulturen".

Erik Hedén, som hade varit inne och vänt i kommunistpartiet, hävdade å sin sida att den väsentliga kampen i kulturlivet stod "mellan humanism och bolsjevism"; och det var, menade han, "icke blott en kamp mellan humanitet och brutalitet, utan även en kamp mellan dogm och den fria tanken".

Av både Hedéns och Hugos formuleringar framgår att deras syn på bildning inte var helt okontroversiell inom vänstern.

 

Uppgifterna ovan är hämtade ur den högintressanta studien "Reform eller revolt". Där undersöker litteraturvetaren Jimmy Vulovic hur skönlitteraturen användes i propagandasyfte i Sverige i socialdemokratisk, kommunistisk och nationalsocialistisk press under huvudsakligen två perioder: åren efter första världskriget och efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland.

Hedéns och Hugos hållning efter första världskriget var i stora stycken en följd av en reformistisk ideologi som inom ramen för den rådande samhällsordningen ville skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för arbetarklassen. På samma sätt som man strävade efter att höja underklassens materiella standard såg man kulturarvet som en väsentlig komponent i arbetarnas framtida välstånd. Politikens uppgift var att möjliggöra bildning för de många. Bildning sågs som en förutsättning för individens frihet men också för det demokratiska systemet.

 

Mot detta stod de vänsterradikala, vilka uppfattade samhället som genomsyrat av det som i dag kallas strukturellt förtryck. I början av 1900-talet och under ett halvsekel framåt i tiden ansåg dock vänstern att de förtryckande strukturerna uteslutande var kopplade till klass. Tanken var att individen inte kunde bli fri förrän det strukturella förtrycket upphörde. Således uppfattades klasskampen som primär i förhållande till bildningskampen.

I den mån som arbetarklassen borde läsa böcker skulle det vara litteratur som manade till kamp mot förtrycket, som uppmuntrade revolt, revolution. I enlighet med marxismens teori om bas och överbyggnad sågs den borgerliga bildningen därtill som farlig genom att den invaggade underklassen i ett falskt medvetande om att man kunde bli lycklig, och att ökat välstånd - andligt såväl som materiellt - kunde erhållas, även inom ramen för klassamhället.

Efter Socialdemokraternas splittring 1917, då Zeth Höglunds vänsterfalang bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, kom motståndet mot ABF:s bildningsideal att formuleras inom ramen för det nya partiet (efter 1921 benämnt Sveriges Kommunistiska Parti).

 

Mest namnkunnig i bildningsfrågan var Ture Nerman. Medan Zeth Höglund varnade för "etiskt-estetiskt krimskrams", syftande till att "insöva arbetarne", gick Nerman till storms mot intresset i samtidslitteraturen för "den enskildes små individualistiska krämpor och bohämernas plåstrande med sin sjuka själ".

En dylik litteratur hotade att förvandla den läsande arbetarklassen till "borgerligt tänkande, icke oppositionella individer". Och 1800-talets bildningsideal var för Nerman farligt därför att det inte förhöll sig tillräckligt kritiskt till "borgardömets nuvarande utveckling", till "det kapitalistiska fosterlandet", till "individen som det centrala i kulturen samt till "den borgerliga nationalistiska staten". Idel åsikter som vi möter dagligen 2014.

 

Det intressanta med Vulovics studie är inte bara att den får läsaren att fundera över varför så många i dagens svenska kulturliv föredrar den fyrkantige och litterärt tondöve Ture Nermans syn på kultur och bildning framför Erik Hedéns och Yngve Hugos.

Därtill låter Vulovic ett besvärande ljus falla in över Nermans sentida genomslag, genom att uppmärksamheten riktas på överensstämmelser mellan nazismen och kommunismen i fråga om den ensidiga fokuseringen på litteraturens politiska implikationer. Det gäller såväl synen på den borgerliga 1800-talskulturens skadeverkningar, som det hopp man tillmäter den normkritiska litteraturen och kulturen.

Om föredömliga gestalter i litteraturen skrev Bengt Bengtsson 1935 i den nazistiska tidningen Stormfacklan:

"Lycksökandet är en borgerlig, en föraktlig sjukdom. Hjälten söker icke någon personlig lycka, söker inte någon trivsam vrå för sig och sin eventuella utvalda. Nej, han söker kampen, men han söker den just för att giva alla dessa andra just dessa materiella fördelar, som han själv måste avvara. Lycka, det måste bli att kämpa, att strida, att dö för helheten, medan det egna störtar omkring en."

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!