På Expressens och Aftonbladets kultursidor har det i en månads tid rasat en debatt om historieskrivningen kring Stalins och röda arméns insats under andra världskriget. Den andra tidningens kulturchef Åsa Linderborg har med en dåres envishet hävdat att Stalin var en antifascist vars kamp vi bör minnas med stor tacksamhet, medan en lång rad namn - däribland historieprofessor Kristian Gerner - i Expressen har kritiserat henne för en befängd historiesyn, kryddad med färsk Putin-propaganda.
Läsarintresset har varit stort. Det beror nog inte på ett hysteriskt intresse för Molotov-Ribbentrop-pakten, även om andra världskrigs-nördarna förvisso är många, utan på att inställningen till Ryssland har blivit en definierande fråga i vår tid. Viss vänster förenas till exempel i dag med de högerpopulistiska i sin försonande syn på Putins agerande i Ukraina.
Vi har ett krig i Europa där Ryssland är aggressor, och såväl kritikerna som "tredjeståndpunktarna" har ett stort behov av att förstå landet. Den rysktalande Sydsvenskan-reportern Kalle Kniiviläs "Krim tillhör oss" och den amerikanske finansmannen Bill Browders "Mitt krig mot Putin" är två högaktuella böcker som båda på ett rafflande sätt beskriver den roffarmentalitet som präglar det moderna Ryssland.
Kniivilä har följt upp sin hyllade reportagebok "Putins folk" med att nu åka till Krim och tala med de annekterade. Eller "befriade", beroende på perspektiv. Intervju för intervju benar han ut hur det gick till när Putins män som tjuvar om natten smög in och tog halvön. "De artiga" kallas soldaterna, då de var lågmälda och knappt sa något. Några yviga gester behövdes heller inte, eftersom processen gick snabbt och enkelt.
Kniivilä gör jobbet, som man ofta säger om journalister ute på fältet. Han träffar såväl oroliga krimtatarer, vars historia med Ryssland präglas av pogromer och övergrepp, som entusiasterna. De senare gläds åt att få "komma hem" och talar varmt om det gamla Sovjet och superhjälten Putin. Inte sällan kryper det fram att deras löner som statsanställda har fördubblats eller tredubblats efter annekteringen.
Många berättar också om fruktansvärda saker de hört om på rysk tv, om "fascistkuppen" i Kiev och blodiga massakrer, som Kniivilä bedömer bara har ägt rum i Kremls propagandamaskineri. Intressant är också hur många av de rysslojala som talar sig varma för snävare livsramar och begränsad yttrandefrihet. Direkt komiskt blir det när låg tolerans mot mutor tas upp som argument för Rysslands förträfflighet i relation till Ukraina.
I Bill Browders "Mitt krig mot Putin" handlar det nämligen inte om mycket annat än den våldsamma mut-och mygelkultur som genomsyrar Rysslands politiska och ekonomiska maktelit. Browder blev under den hyperkapitalistiska epoken efter Sovjets fall den störste utländske investeraren i landet, men hamnade i onåd efter att ha gått för långt i sin jakt på förskingring och korruption.
Hans unge advokat Sergej Magnitskij dog under svåra omständigheter i fängelse efter att han avslöjat tjänstemän som fifflat med miljarder av skattepengar. Sedan dess kretsar Browders liv om upprättelse för Magnitskij och kampen mot Putins gangsterstyre.
Kniivilä berättar på en effektiv och jordnära reporterprosa, medan Browders - spökskrivna? - politiska thriller till sin natur är mer dramatiserad. Men båda borrar sig från var sitt håll djupt in i Rysslands politiska och ekonomiska liv.
Förstås har såväl Browder som Kniivilä fått magsura anmälningar i Aftonbladet. Carsten Palmaer uppskattade visserligen att Rysslandspatrioterna kom till tals, men tyckte inte att Kniivilä tog dem på allvar och kritiserade honom för att torgföra "konventionellt västliga uppfattningar". Martin Aagård avfärdade i sin tur Browder som en alldeles för rik skojare. Frågan är om dessa böcker kommer att kunna få en enda recension som inte är färgad av en stark politisk uppfattning om Ryssland och säkerhetssituationen i Europa, denna artikel inkluderad.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.