Helgens terrorattack i Köpenhamn var riktad mot två av islamismens största hatobjekt: judendomen och yttrandefriheten. Vad den sistnämnda angår är jag som författare själv indragen, och det är vi faktiskt allihop.
Jag har, som väl de flesta i Skandinavien, i hela mitt liv tagit yttrandefriheten för given, närmast som en gudomligt instiftad institution vi inte behövde bekymra oss om.
I dag har det blivit tydligt att den har kommit till genom otaliga människors hårda kamp, och att den försvinner om den inte försvaras. Jag upplevde det 2005, då jag skrev en barnbok om profeten Muhammeds liv.
Den byggde uteslutande på muslimska källor och skulle sen förstås illustreras. Men flera tecknare ville inte, med hänvisning till islamisters överfall på konstnärer och forskare. Förlaget lyckades till slut få en tecknare att göra det mot löfte om anonymitet.
Tidningen Jyllands-Posten trodde inte på min historia om tecknarnas rädsla och anordnade själva en undersökning bland tidningsillustratörer: Vågar ni teckna Profeten? Det vågade tolv tecknare, de senare så kända "Muhammedtecknarna".
Det skapade stor uppståndelse, särskilt i den del av världen där globaliseringen är helt ny och man inte är van vid att möta främmande tänkesätt och främmande beteenden.
Just nu debatteras i Danmark min kommande roman, "Den bedste bog" ("Den bästa boken"), som är en religionssatir med Muhammed i en av huvudrollerna. "Är det verkligen nödvändigt att skriva den boken?" frågar journalister, vänner och okända personer mig. "Att gå så långt som att skapa en blandning av satir, komedi och gestaltning av Arabien på Muhammeds tid och med honom själv i en huvudroll?"
Man kunde lika gärna fråga mig om det verkligen var nödvändigt för mig att andas under de senaste fyra åren, den tid som det tog att skriva boken. Om det nödvändiga i att förmedla det stoff som kommer till en kunde man också ha frågat Moses eller Muhammed, och vi kan väl också erkänna att hade de tänkt över det och svarat "nej" hade vi sluppit en helvetes massa tjafs. Men givetvis kunde de inte det. Människor måste ut med det som håller på att bränna upp dem.
Oavsett vilket är det en sorglig utveckling i Europa. Innan Muhammedaffären var hållningen till yttrandefriheten obetingat positiv, den var ett verktyg i strävan mot journalistisk och vetenskaplig sanning och grundpelaren för den mest anständiga moralen. Sedan blev det fria ordet av många sett som en uppviglare av onödiga konfrontationer och en social fridstörare. Franco Frattini, vice ordförande i EU-kommissionen med ansvar för rättsliga frågor, kommenterade Jyllands-Postens Muhammedbilder på följande vis:
"Jag respekterar till fullo yttrandefriheten, men ursäkta mig, man borde undvika att yttra sig på ett sånt här sätt, som bara upphetsar och provocerar den växande radikaliseringen."
Detta uttalande stod mellan 2005 och 2015 som ett monument över det anständiga debattklimatet, den goda tonen och flotta diplomatin. I dag är det en gravsten över tio år bortslösade på respekt, som betydde underkastelse, och hänsyn, som betydde tandlöshet. Tragedierna i Paris och Köpenhamn markerar förhoppningsvis ingången till ett jungfruligt land, där detta eviga men inte ständigt kastas i ansiktet på tecknare, regissörer, diktare och författare. Även om jag tvivlar. För många är detta men en godhetens förtjänstmedalj, som kan täcka över bröstets djupa hål av fruktan.
Ingen kan avkrävas att följa andras politiska eller religiösa påbud och förbud. För att hinduer inte får äta nötkött, ska muslimer inte sluta äta biff shawarma. För att buddhister inte får döda, ska ateister inte sluta smälla myggor runt lägerelden. Det är inte provocerande eller kränkande. Finns det något som är provocerande och kränkande, så är det väl försök att utsträcka sina egna förbud till att gälla alla andra.
Men hur kan begreppet kränkthet i dag överhuvudtaget tillåtas spela en roll, när vi talar om konstnärliga uttrycksformer eller för den skull om den dagliga debatten eller om allmän information? För att kränkta känslor, vare sig de är beräknande eller ärligt framförda, skapar ett klimat av självcensur. På den plattformen får intoleranta fundamentalister fotfäste för att angripa just den frihet som gjorde det möjligt för dem att växa sig starka i ett tolerant samhälle. Konst som enbart har till syfte att provocera blir sällan god konst, men att konsten förnärmar någon kan ses som ett slags bonus. Världen är väckt.
Men det finns i dag tyvärr ett förbannat behov av att påstå sig vara kränkt. Om ens ideologiska eller religiösa fundament är så skröpligt att man inte klarar sig med argument, känner man sig tvungen att dra det trumfkort som genast avslutar varje dialog: "Mina känslor är sårade."
Nu skulle man ju möjligen kunna undvika att läsa den roman av vilken man förväntar sig föras till randen av sammanbrott; lika lite som vi har yttrandeplikt har vi läsplikt. Under alla omständigheter är kränkthet inte ett argument, det är en personlig känsla som man kan sitta i mörka rum och snyfta över tillsammans med likasinnade; den är alldeles ovidkommande för konsten i det offentliga rummet. Konstens förnämsta konsekvens är att den ibland skänker den mest sublima glädje och andra gånger river bort marken under våra fötter.
Men det går åt fel håll. I sitt korståg har de religiösa fundamentalisterna fått sällskap med de mest välmenande. I en norsk nyutgåva av Thorbjørn Egners visbok är visan om "hottentotten" Vesle Hua puts väck. Nalle Puh har förbjudits på turkisk tv, eftersom hans bästa vän är en gris. I USA ville man ändra en dansk tecknad film, så att en singelpappas älskarinna skulle kallas för "mamma", och några höns i behå skulle bara få visa sin överkropp eftersom de inte bar trosor.
Det är tyvärr vår tids tendens till historieförfalskning som här gör sig gällande. Tendensen är i dag att både historiska och moderna konstverk ska leva upp till vår tids makthavares krav och normer för att kunna läsas och visas. Och förfalskningarna av tidigare konstverk försvaras enbart med positiva argument:
Det är ju för att ingen ska bli kränkt! Det har aldrig gjorts några angrepp på levande eller döda konstnärers yttrandefrihet som inte har kamouflerats med vackra ord. Respekt, anständighet och god ton. Men konst har aldrig varit hövlig och försiktig, inte heller haft händerna på täcket.
Konsten har, medvetet eller omedvetet, varit välsignat kränkande genom historien. Den har brutit igenom skölden av dogmer, likriktning och fantasilöshet och skapat förargelse, förundran och nytänkande och därmed sått det första tvivlet i fastlåsta och sakrosankta världsåskådningar. Det har inte skett utan kättarbål och beskjutning med automatgevär, för just det tvivlet är varje fundamentalists rädsla. Plötsligt blir Sanning till Lögn. Eller något helt annat.
Ibland är priset orimligt högt, både för den som producerar konsten och den som tar del av den. Men en författare eller tecknare som inte är respektlös skapar inte konst utan underhållning. Så vi måste fortsätta. Nazisterna kom inte till makten för att de var så många.
Men för att de som sa ifrån var så få.
Kåre Bluitgen
Översättning Jens Liljestrand
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.