Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kampmoral

Team Belinda. Belinda Olsson borde applåderas för sitt mod, skriver Therese Bohman. Foto: Bobbo Lauhage

I snart två veckors tid har debattörer och skribenter öst galla över Belinda Olsson.

Therese Bohman ser en urspårad debatt och drar en lans för de obekväma.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det mest obehagliga med sociala medier är hur tydligt mänskligt flockbeteende utkristalliserar sig. Med jämna mellanrum dyker det upp ämnen i samtidsdebatten som det är fullkomligt riskfritt att ha oerhört starka åsikter om utan att stöta på något motstånd. Ingen på till exempel Twitter är intresserad av att ställa en till svars, eftersom konsensus i frågan är så stark, och just därför har alla allt att vinna på att konsensus upprätthålls.

 

Extra tydligt har det varit i fallet Belinda Olsson och "Fittstim - min kamp". I två veckor har det varit mer riskfritt än någonsin att verbalt spy och gråta, trycka på "like" och "RT" och rekommendera den trettionde debattartikeln om att Belinda Olsson har fel.

Det sker något groteskt med debatten vid de här tillfällena. Det blir till exempel fullt möjligt att utmåla en person som gång på gång upprepar att hon är feminist, som antifeminist. Och efter att det fastslagits att Belinda Olsson osynliggör rasifierade kvinnor och transpersoner, befäster fördomar, slår sprickor och kilar i en redan utsatt ideologi (eller verkar ha sovit i femton år och missat att feminismen är bredare och vitalare än någonsin, beroende på angreppsvinkel), rullar guilt by association-snöbollen bara vidare:

Reva och rasism, den senaste tidens bisarra våldtäktsdomar och nazistattackerna i Kärrtorp - Belinda Olsson antyds medverka till ett samhällsklimat som sanktionerar allt detta.

 

Tydligare än att visa att feminismen har spårat ur, har "Fittstim - min kamp" visat hur snabbt det bildas konsensus i vissa frågor. Och hur snabbt det offentliga samtalet avlägsnar sig från debatt med intellektuell hederlighet, och närmar sig känslostyrda och insinuanta moralargument.

Jag har börjat se på opinions- och kultursidesvärlden som ett Bourdieu-mässigt spel, där vissa ämnen skänker mer legitimitet och karriärmöjligheter än andra. Det är cyniskt, men också sant.

Journalistiken drabbas av nya nedskärningar varje dag, och vill man i det läget säkra sin framtida försörjning gäller det att spela sina kort rätt. Ett typiskt exempel på något man taktiskt sett har absolut noll att vinna på, är att ifrågasätta feminismen. Alla vet att det bara är Sverigedemokrater, näthatare och Pär Ström som sysslar med sådant.

Belinda Olsson har varit verksam i medievärlden länge och måste rimligtvis ha vetat vad hon gav sig in på med "Fittstim - min kamp". Oberoende av programmets journalistiska kvaliteter är hon värd respekt för sin uppenbara oräddhet för att göra sig impopulär. Det behövs fler sådana personer, inte färre.

 

I dag har vi ett journalistiskt klimat där en text liksom anses bli sannare för varje gång den delas. Och för varje delning blir det också lite svårare att vara den som tycker annorlunda. När alla är ense om att det goda är gott, då uppstår det onda, som en smart man skrev en gång.

Sätter man sig i det läget och trycker "like" på den trettioförsta debattartikeln om hur fel Belinda Olsson har, bör man kanske fundera en stund på vilka mekanismer man gynnar.