Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kallsuparna som dödade könsrockaren

Midsommarens soundtrack. Inför midsommar laddar raggare över hela landet med öl, brännvin och Eddie Meduza - artisten som kommit att symbolisera upproret mot den goda smaken. (Bilden togs på Siviks camping inför midsommar 2006).Foto: Maria Björn

Få förkroppsligar föreställningen om en dyngrak och gränslös midsommar som Eddie Meduza.
Sven Olov Karlsson fylls av sorg och medkänsla av biografin över Sveriges störste könsrockare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

BÖRGE LUNDBREN

"Bara man é fantastisk: Eddie Meduza"

Kalla Kulor förlag, 293 s.

Raggarikon och grovkornig humorist

Errol Norstedt (1948-2002), mer känd under artistnamnet Eddie Meduza, var kompositör, textförfattare, komiker, musiker och sångare. Han blev berömd som profil inom raggarrocken med låtar som "Mera brännvin" och "Volvo", men hade också ett bredare register som löpte över genrer som dansband, country, rockabilly, punk och hårdrock. Bredvid scenen var han verksam som låtskrivare till artister som Lasse Stefanz.

För den stora publiken blev han mest känd för sina obscent humoristiska texter och sketcher. Han hade ett ansträngt förhållande till den seriösa musikkritiken, som han kände sig nedvärderad av, och skrev flera hånfulla låtar om Expressens Mats Olsson.

Norstedt var trots sin alkoholism oerhört produktiv, och hans material finns samlat på en stor mängd lp- och cd-skivor samt kassettband.

Hit längta vi varje år, kanske mer än vi åstunda jul och nyår. För vi vet att midsommarafton skall stå fridfull av grönska och sol, erotiskt eggande, perfekt som i ett lantligt inredningsmagasin. Denna dag är både naturretreat och barnkalas, men ännu mer pilsnerfilm och brakfest. Suget vaknar, kallar på oss: i fjol sålde Systembolaget nära 13 miljoner liter ren alkohol veckan före midsommar, 68 procent mer än under en genomsnittlig vecka.

Men lagom när välbeställt downshiftingfolk och rörda nationalromantiker höjer glasen mullrar ett annat slags sommargestalter fram längs glesbygdens granna vägar: raggarna i sina stora bilar, för midsommarafton är deras finest hour. Då de super till lika hårt som alla nordbor brukade göra innan det kontinentala måttlighetsdrickandet slog igenom. Och på raggarfesterna står Errol Norstedt för musiken, känd som Eddie Meduza.

Punkrocken brukar hyllas för sin gör-det-själv-kultur: du kan, du ska. Det senare gäller även raggar/rockabillysvängens självbild. Man ska spela själv, bygga bilarna själv, bränna brännvinet själv. Göra upp oegentligheterna för hand. Men i verkligheten är det lika krävande att slutföra en USA-bilsrenovering som att skriva en bra bok eller bygga en vacker villa. Därför är uthusen och backarna fulla av insomnade bilprojekt. Medan alla kan dricka.

 

I biografin "Bara man é fantastisk" skriver Börge Lundgren, pseudonym för Börge Hellström och Theodor Lundgren, om hur Errol Norstedt tidigt greps av spritdjävulen jämte ett oberäkneligt skämtlynne. Bådadera skulle bli hans varumärke. I senaste Magasinet Skriva har Johan Theorin med en essä om författares missbruk. Där kunde Eddie Meduza ha fått ett eget stycke. För sällan har supandet löpt såsom en älv genom en skalds texter, liv och publik.

Nå, unge Errol Norstedt hade ringa framgångar som sångare. Först när han börjar med snuskiga, skämtsamma texter lossnar det.

 

Senaste Modern Psykologi skriver om att skapa produktiva rutiner för kreativt arbete. Även det kunde tydligen Eddie Meduza. Han skrev och spelade in själv, oftast hemma i Studio Ronka. Gjorde 900 visor och sketcher fördelat på bortåt 90 album och kassetter. Detta trots otaliga turnéer, drängfyllor, sammanbrott, slagsmål och kronofogdeärenden. Musiken, som annonserades ut via veckopress och herrtidningar, var gränslöst grov. Aldrig har svensk humormusik varit lägre, värre, snuskigare eller fulare i mun, Johnny Bode ("Bordellmammans visor"), Bengt Sändh och Finn Zetterholm ("Folklår, våra allra fulaste visor") får ursäkta.

Som ung lyssnade jag passivt på Eddie Meduza: hans kassetter var ett stabilt bakgrundsdis som fick högstadiets makliga skolbuss och gymnasiets gapiga raster att råma till "Mera brännvin" eller "Alla tiders fyllekalas". Det var ingenting särskilt med det. I dag skulle jag närapå skämmas ögonen ur mig inför texternas grälla sexism, tanklösa rasism och oerhörda obsceniteter. Framvrålade bara för att roa och reta.

 

Och ju längre jag läser biografin, desto dubblare botten får hans sånger om supande och sprit. Det är som att sitta nykter bredvid en midsommarfest där salongsberusningen sömlöst glider över i ursinne och tragik, där ingen återvändo finns. Vi har alla varit på den underbara sommarfesten där allt plötsligt känns hemskt.

Han miste körkortet för rattfylleri. Slutade supa flera gånger. Trillade alltid dit igen.

I fråga om att låta löjlig hade Eddie Meduza ett imponerande register. Han kunde göra sig gäll och nasal eller grötmyndigt dov. Maniskt pladdrande eller efterblivet sävlig. Infernaliska bröl eller retfulla muspip. Varje bondsk dialekt hade en pipa i hans stora orgel. Robert Gustafsson och Henrik Dorsin, två experter på att spela fulla, har lånat många av sina tonlägen från honom, om än tillsnyggade.

 

Eddie Meduzas publik var stor och trogen, men hans låtar bannlystes i radio och tv. Bara när han skrev åt andra artister kunde hans toner släppas in i de finare salongerna, eller åtminstone till bra positioner på "Svensktoppen".

Han gick bort utfattig och sjuk år 2002. De sista åren led han av förstorat hjärta, en skada orsakad av supandet.

Medförfattare till "Bara man é fantastisk" är även huvudpersonens syster Maritza Johansson och hans änka Leila Bergendahl. Deras vittnesmål visar människan bakom myten. Gör min midsommarnattsdröm till en alkoholbaserad mara. Jag skruvar åt korken när jag läser om hur barnet Errol Norstedt försummades, misshandlades och traumatiserades till den milda grad. Växte upp bland idel rotlösa, gravt alkoholiserade, våldsamma, sexuellt gränslösa vuxna. Som hellre såg sig som härliga partylejon än som de destruktiva missbrukare de var.

Som gjorde pojkens barndom lika kväljande som en gatukorsning mellan Frank McCourts "Ängeln på sjunde trappsteget", Julie Andrews "Vindsträdgården" och Jeanette Erikssons självbiografiska roman "När jag blir stor".

De storas supande lärde, tvingade, barnet att supa. Ur flaskan rann smärtan in i soundet, fyllde sorgen som ända in i döden var drivkraften i Eddie Meduzas vansinne och vildhet.