Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

In i det fördolda på symbolisternas höst

<p>Therese Bohman och Nils Forsberg.</p>
Magi. Richard Bergs "Tystnaden" visar mer än ingången till en kyrkogård.Foto: Lars Engelhardt. Pew
"Flickhuvud" av Olof Sager-Nelson.

Det är symbolisternas höst.

Nils Forsberg och Therese Bohman visar vägen från trolska skogar till inåtblickande madonnor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Konst

Symbolism & dekadens

Prins Eugens

Waldemarsudde

Stockholm

Till och med 24/1 2016

Konst

Anywhere out of this world – Olof-Sager-Nelson och hans samtida

Göteborgs konstmuseum

Till 24/1 2016

Nils forsberg förklarar varför symbolism är motsatsen till tinder

Symbolismen är sexigast av alla konstriktningar. Inte främst för de många nakna kropparna, och trots att troll och jättar var lika vanliga som oerotisk rekvisita då det begav sig runt förra sekelskiftet. Nej, det ligger i själva den konstnärliga metoden - att spela med osäkerheten, att dölja och antyda i samma bild, att ge ett försiktigt löfte om något fantastiskt för den som börjar lirka lite.

Symbolismen är antagligen motsatsen till Tinder, dejtingappen som kan vara är den samtida avförtrollningens fulländade uttryck, där avsikten är uppenbar och den enda spänningen ligger i om det blir matchning eller ej.

I dagarna har inte mindre än två utställningar om symbolismen öppnat. Dels presentationen av Olof Sager-Nelson och hans krets på Göteborgs konstmuseum (se Therese Bohmans recension här intill) och dels den stora "Symbolism och dekadens" på Waldemarsudde.

Det ligger i tiden. En symbolistisk underström har börjat märkas i kulturens olika yttringar.

 

En grupp konstnärer knutna till Galleri Riis i Stockholm rör sig på andra vägar än samtidskonstens vanliga, kravmärkt korrekta politiska undersökningar. Förra hösten kom Kristoffer Leandoers lustfyllt eleganta "Slut. Symbolisterna vid tidens ände" som skissar konstriktningens uppkomst hos författare som Baudelaire, Nerval och Wilde. I vissa av Jerker Virdborgs romaner tycks varje detalj bära på dolda betydelser. Fantasyns ställning inom populärkulturen bara stärks. Förlaget Alastor Press har försökt lansera hashtaggen #supersymboliståret2015 på sociala medier.

En annan värld är möjlig, lyder ett av nyvänsterns stridsrop. Det skulle kunna gälla symbolismen också (men då är det en förtrolig viskning - symbolismen ropar inte).

En del av symbolismen skildrar sagoväsen, myter och alternativa verkligheter (och här går en rak linje till fantasytraditionen), men en annan - den i strikt mening verkliga symbolismen - laddar en bekant verklighet med dolda betydelser.

Ta Richard Berghs "Tystnaden", som förstås är med på Waldemarsuddes utställning. Vartenda pigment säger att den inte bara visar ingången till en kyrkogård, framför allt är den porten till något annat, den som inte uppfattar det har nog dåliga förutsättningar att alls förstå konst. I samma kategori hittar vi Prins Eugens "Skogen", som knappast handlar om natur.

På den andra symbolistiska grenen finns Tyra Kleens illustrationer till Baudelaire som tar steget över till en förtrollad sfär. J A G Ackes "Midsommarfest i metallstaden" står inte Ernst Jünger efter i sin blandning av klassisk mytologi och science fiction. Gottfrid Kallstenius magnifika och sällan visade "Den saliga" tar prerafaeliternas estetik in i jugendepokens brytningstid.

När man till slut måste lämna Waldemarsudde för att de stänger vill man bara fortsätta in bland Djurgårdens både tuktade och trolska skogar för att se vad som egentligen döljer sig där.

Från en samtida horisont går det att göra det enkelt för sig och avfärda alltsammans som uttryck för ansvarslös världsfrånvändhet (och omodern kvinnosyn - skalan går ungefär från oskuldsfull prinsessa till fatal siren). Men det är just det som är så lockande.

 

 

Therese Bohman sugs in i drömmande blickar hos Olof Sager-Nelson

Om jag skulle rangordna motiv i måleriet skulle porträtten komma först (och stilleben sist, landskap mittemellan). I porträtt upphävs tiden på ett sätt som är unikt: Plötsligt har man chansen att stå öga mot öga med någon man inte känner, och ofta inte hade kunnat känna, eftersom man är separerade av tid och rum.

Men att betrakta ett porträtt är, i bästa fall, att ana något om personen på bilden. Jag brukar alltid fundera över om vi hade gillat varandra om vi hade kunnat träffas.

"Anywhere out of this world - Olof Sager-Nelson och hans samtida" erbjuder chansen att fundera på detta om och om igen: den består uteslutande av porträtt. Med besynnerlig tajming ställer Göteborgs konstmuseum ut en samling symbolister (jag uppskattar särskilt Magnus Enckell och Ejnar Nielsen, men urvalet sträcker sig också utanför Norden: både Eugène Carrère och Odilon Redon finns representerade) exakt samtidigt som Waldemarsudde gör det i Stockholm. Och nog ser personerna på porträtten ut som symbolister alltid: intensiva blickar, skarpskurna ansikten, många av dem med en religiös framtoning, som Jesus, som madonnor, ja, nästan ikonliknande. Eller drömmande, svärmiska, ibland med slutna ögon - blinda var ett favoritmotiv bland denna krets konstnärer som slog vakt om det inåtblickande och reflekterande.

 

Sager-Nelson, som utställningen i första hand presenterar, har tilldelats en skugglik plats i konsthistorien som han förmodligen hade gillat. Han hade en turbulent uppväxt men lyckades efter utbildning vid Valand få den förmögne Pontus Fürstenberg som mecenat, och kunde med dennes hjälp både försörja sig och resa. Sager-Nelsons karriär blev dock kort: innan han fått sitt riktiga genombrott drabbades han av tbc och dog 27 år gammal. I den mån han blev berömd efter sin död var det tack vare Fürstenberg, som såg till att hans verk hamnade i händerna på inflytelserika samlare.

Själv skulle dock inte Olof Sager-Nelson ha velat kallas symbolist. Han ställde sig skeptisk till de representanter för rörelsen som han träffade i Paris, glättiga typer som fallit för den senaste trenden: "De gå i massa - som fåren - och det är just det jag avskyr".

Ändå får man som sentida betraktare lov att säga att han hade så gott som allt gemensamt med sina generationskamrater. Hans porträtt är laddade, nästan vibrerande, hans figurer ofta manieristiskt utdragna, färgskalan mörk, dominerad av en (sjuklig, tänker man med kännedom om hans biografi) grön ton.

Jag tittar på hans självporträtt från 1895, året innan han dog. Ett ansikte med tydligt utmejslade drag och bister uppsyn. 26 år och vad är det han har i blicken, allvar, ett stråk av sorg?

Skulle vi ha gillat varandra om vi hade träffats? Det är jag övertygad om.