Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hycklade antirasism
i fallet Angela Davis

Erich Honecker och Angela Davis.
Angela Davis försvarade bland annat fängslandet av tjeckoslovakiska dissidenter.
Foto: Björn Lundberg

Angela Davis besök i veckan gav Kungliga Konsthögskolan mycket publicitet.

Hynek Pallas påminner om hur den hyllade aktivisten blev Sovjets maskot och blundade för rasismen i öst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"En av världens mest respekterade tänkare och politiska röster", så kommenterade SVT Angela Davis besök i Stockholm. Det var, för att citera en röst i Kulturnyheterna, en historisk dag.

Men historiens vingslag kan se olika ut. Samma dag intervjuade jag en prominent romsk aktivist som suttit i tjeckoslovakiskt fängelse under kommunisttiden, och passade på att nämna den amerikanska antirasistens besök i Sverige.

Han hade få snälla ord till övers för Angela Davis.

Orsaken är en historia som tål att berättas, eftersom den säger mycket om hur antirasistisk och människorättslig kamp kan bli både enögd och skadlig.

Sovjetsfären var snabb att omfamna Angela Davis efter hennes fängelsevistelse 1972. Det är lätt att förstå: Efter invasionen av Tjeckoslovakien 1968 hade man imageproblem. Och vem kunde vara mer rock'n'roll än Angela Davis, som till och med Rolling Stones skrivit en låt om?

På en av de mer kända bilderna på henne från besöken i DDR 1972-1973 skakar hon hand med Erich Honecker.


LÄS OCKSÅ: Lätt att älska svarta på en scen


Samröre med tvivelaktiga regimer under kalla kriget är Davis förstås inte ensam om som intellektuell. Och vad är väl några besök i DDR? Men Davis relation till Sovjet och dess kolonier blir särskilt besvärlig sett till sin längd och när den ställs intill ämnen hon ofta tog och tar upp: polisvåld, fängelsekomplexet, rasismen.

För Davis lät sig göras till maskot i Sovjet. I sin bok "Political Pilgrims: Travels of Western Intellectuals to the Soviet Union, China and Cuba" liknar sociologen Paul Hollander Davis turné i Sovjetunionen med 1930-talets propagandamaskiner: Hon vip-behandlas, en 60-sidig pamflett publicerades i 45 000 kopior, skolbarn får läsa om Davis och hon blir hedersprofessor i Moskva.

Kungliga konsthögskolan.
Foto: Bengt Oberger/Wikimedia.

Det saknades knappast kritiker eller ögonöppnare redan då. Alexander Solzjenitsyn uppehöll sig vid Davis i ett tal i New York 1975, där han citerade hur tjeckoslovakiska dissidenter vädjade till henne. Dessa hade efter 1972 fått det allt svårare - med regelbunden polismisshandel och klippkort till finkan - och de bad nu Davis om stöd.

"Du vet ju hur det är att som oskyldig sitta i fängelse, stå upp för oss".

"De förtjänar vad de får", svarade Davis. "Låt dem förbli i fängelse."


LÄS OCKSÅ: Svarta liv ger vita spår


Särskilt graverande är denna omständighet eftersom de tjeckiska dissidenterna vid denna tid var de enda som lyfte romernas allt sämre situation. Sedan mitten av 1950-talet hade denna haft helt motsatt utveckling från svartas i USA: Lagstiftad segregation i skolsystemet inleddes 1955, från 1958 underkastades romerna assimilationslagar som innebär upp till 3 år fängelse för den som talade romani eller utövade "zigenarkultur", från 1965 bestämde staten var de skulle bo och arbeta, från 1972 steriliserades kvinnorna.

1978 publicerade Charta 77, samma personer som Davis ansåg borde få stanna i fängelse, ett dokument som bevisade allt detta - inklusive polisens specialtränade hundar som drog fram romska barn under sängar för att de skulle placeras på barnhem. Det blev översatt och spritt i västmedier.

Man kan tycka att just Angela Davis med sin specifika kamp och nära relation till kommunistländerna kunde tänkas reagera på detta.


LÄS OCKSÅ: Rasism och kapitalism går hand i hand


I stället åkte hon året därpå, 1979, till Moskva för att motta Lenin-priset.

Vilket är logiskt för en person som menar att "enbart under socialismen kan kampen mot rasism framgångsrikt genomföras". Men helt ologiskt för den äldre romske mannen jag satt mittemot, som är ett av många levande bevis på lögnaktigheten i Angela Davis påstående.

Mina föräldrar har vittnat om hur svårt det var att nå igenom med information som chartans dokument om romerna i Sverige kring 1980. De som lyssnade var få, de som tvivlade fler - och naturligtvis betydde det mycket vilken sida antirasistiska ikoner valde att stå på.

Sådant tål att tänkas på när vi i dag famlar i mörkret om vad östra Europas romer har gått igenom, och varför deras situation är usel.

Jag har aldrig hört Angela Davis - som lämnade det amerikanska kommunistpartiet först 1991 - göra upp med denna minst tio år långa intellektuella, antirasistiska och medmänskliga ohederlighet. Då har man inte riktigt gjort sig förtjänt av epitetet "världens mest respekterade tänkare och politiska röst".