Det mänskliga medvetandet tycks hysa en grundläggande längtan efter proportionalitet mellan orsak och verkan. Fruktansvärda brott ska ha fruktansvärda förövare. Men de gånger jag har intervjuat några av röda khmerernas bödlar har denna undermedvetna föreställning kommit på skam; inga blodtörstiga monster, utan åldrade försynta farbröder.
Jag påminns om de tillfällena när jag läser om journalisten Anna Bikonts besök hemma hos de biodlande bröderna Laudanski. Åtminstone två av dem var drivande när byborna i polska Jedwabne den 10 juli 1941 tvingade in sina judiska grannar och bekanta i en lada och eldade upp dem levande. Bröderna bjuder på te och hembakad honungskaka, förnekar lugnt all inblandning och tycks rätt vanliga.
Och det är just vanligheten som gör massakern i Jedwabne än mer skrämmande, så som den gestaltas i Bikonts enastående reportagebok "Vi från Jedwabne".
På några timmar en solig högsommarförmiddag förvandlades en by där katoliker och judar levt sida vid sida i århundraden till ett inferno av misshandel, mördande och plundrande. "Ett helvete av hat", för att citera ett vittne som än i dag inte vågar framträda med namn. Det var inga utomstående som begick dessa fasansfulla brott, det var gamla klasskamrater, arbetskamrater, människor man hade mött på torget varje vecka.
Efter kriget har det hetat att massmördandet av judar i Jedwabne, som dagarna innan föregicks av likartade fasor i närliggande Wasosz och Radzilów, begicks av tillresta lastbilslaster av nazityska soldater. Jedwabnes invånare har dock sinsemellan aldrig hymlat, alla har vetat vem som gjorde vad den där julidagen 1941.
Allt ändrades 2000, med Jan Tomasz Gross bok "Grannarna". I den visade han att massakrerna begicks av lokalbefolkningen - den säkraste platsen i Jedwabne för en person av judisk börd den 10 juli var paradoxalt nog den nazityska polisstationen, eftersom de stängde dörrarna mot mobben utanför.
Gross bok blev startpunkten för en plågsam utdragen nationell självrannsakan. Som Stefan Ingvarsson förklarar i förordet till "Vi från Jedwabne" hade den polska berättelsen dittills varit den om en gemensam kamp mot Nazityskland. Tre miljoner polska judar dödades under kriget, men lika många polacker av annan trosuppfattning miste också livet. Polackerna blev offer för såväl Hitler som Stalin, den egna rollen som förövare förträngdes.
Anna Bikonts bok är ett fördjupat borrande i detta trauma, ned genom lögner, myter och mörkläggningar. Ett slags loggbok över researcharbetet, interfolierat med intervjuer och fördjupningar.
Hon försöker återskapa de där varma julidagarna 1941, levandegöra de som dödades. Bakgrunden till dåden finner hon i mellankrigsåren, då nationalister och präster underblåste en pyrande antisemitism för sina egna syften. I dagens Jedwabne möter hon dock ingen ånger, bara bitterhet och ett lika ohöljt som brutalt judehat.
Det är fysiskt obehagligt att läsa boken, jag känner mig solkad av hatet, av mördarna som dagarna efter dödandet ogenerat går runt i de mördades kläder; jag måste avbryta läsningen långa stunder när vittnena berättar om småbarnen som misshandlas och kastas in i den brinnande ladan.
Jag söker upp Jedwabne via datorns kartprogram. Satellitbilden är sannolikt tagen sen höst eller tidig vår. Åkrarna är bruna, träden avlövade. Det ser dystert ut. Ett litet oansenligt samhälle, bestående av ett hundratal hus formerade längs en handfull gator vars nav är en stor kyrka.
Efter en stunds letande finner jag platsen där Sleszynskis lada stod, drygt 500 meter från torget dit stadens alla judar först fördes. Jag fylls av förnyat obehag, när de inre bilderna från läsningen sorteras av den banala bruna geografin. Att allt är så... vanligt. Att titelns "vi" omfattar så många fler än invånarna i Jedwabne, ja egentligen oss alla.
Jag skriver sedan "Jedwabne" i sökmotorn och gör en slagning; de första träffarna jag får är bilder på monumentet över massakern.
Nedklottrat med hakkors.
FOTNOT. Massakern i Jedwabne är också utgångspunkten för dramatikern Tadeuesz Słobodzianeks hyllade pjäs "Vår klass", som får nypremiär i januari på Teater Galeasen i Stockholm.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.