Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Helt plakat

NOSTALGI. Affischerna påminner om en tid där lek och flum blandades med kollektiv propaganda.

Håkan Agnsäter har samlat proggens affischer till en rörande och humoristisk kaffebordsbok. Nina Lekander saknar en tid då konst och politik gick arm i arm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det feministiska Malmöbandet Husmoderns bröst! Hur har jag kunnat glömma dem? De var ju jätteroliga, mer ironiskt prepunk än prettoproggiga och med ett varierat musikaliskt uttryck.

Håkan Agnsäters kulturgärning får inte underskattas. Den tidigare Solen skiner-trummisen har samlat proggaffischer sedan tidernas begynnelse, haft en pågående utställning på nätet sedan 2007 (proggposters.se) och publicerar nu en del av dem i en fet, snygg kaffebordsbok med nyskrivna texter, kommentarer och minnen av bland andra Leif Nylén, Channa Bankier och Anna-Clara Tidholm.

"Affischerna" är en estetisk upplevelse, en konst- och designhistorisk lärobok och överhuvudtaget en upptäcktsresa både för er som inte var med, för oss som bara var småsyskon till 40-talisterna och för nyblivna pensionärer över hela Sverige.

Ett kort förord av Agnsäter och en inledning av Leif Nylén sätter stämningen: "Bort från gallerierna, marknaden, den borgerliga konstnärsrollen." Här ville "Folkets ateljé" skapa nytt och fritt, måleriet var dött och affischer skulle förändra världen. Inspiration hämtades i såväl undergroundserier och amerikansk psykedelia som Kinas kulturrevolution och sovjetisk agitprop.



Boken är sedan indelad i "Alternativa musikrörelsen", "Miljörörelsen", "Kvinnokamp", "Solidaritet på hemmaplan" och "Internationell solidaritet". Musiken och kvinnokampen har stått sig bäst – för att där ryms mest humor, men säkert också för att jag själv känner mig mest hemma där, och minns så många av bilderna och bandnamnen och parollerna.

Mycket känns rörande, som utlovat "fritt örtte" och varudeklarationer som "Lön för mödan (samhällstillvänt)" och "Sammetstunnelbanan (flummigt)" – det senare från Musikforum i Örebro, en på sin tid mycket aktiv förening i musikrörelse-Sverige. Annat påminner om den politiska sträng- och snävhet som drabbade proggen – inte minst i Göteborg där ett gäng KFML(r)-killar sönderpolitiserade tidningen Musikens Makt.


Desto muntrare då att återse Olle Bergs affisch "Rock mot atomkraft": tre novemberdagar på Konstfack i Stockholm med alla slags artister: Ebba Grön, Träd, Gräs och Stenar, Dag Vag, Eldkvarn, Lill Lindfors, Carl Gustaf Lindstedt, Fläsket brinner, Usch och Mögel.



Och kvinnorörelsen. Tänk att det har funnits tider då politiska partier kunde anlita bildkonstnärer för att skapa valaffischer – i det här fallet VPK som så gjorde 1979. Den är fin, Lucia Briones bild som under rubriken "Kvinnokamp" i flowerpower-slingrande bokstäver visar en man och tre muskulösa kvinnor arm i arm över parollen "För socialism och frigörelse". En av kvinnorna höjer näven till kamp.

Det är en så lustig blandning av flum, brigadmåleri och gammal totalitär, kollektivistisk propaganda. Som naturligtvis vore omöjlig i dag och snart nog skulle följas av sossarnas famösa yuppiekille och en dalmatiner i nercabbad skrytbil.


Kvinnokulturfestivalen på gamla riksdagshuset, nu kammarrättens, i oktober 1977: prydlig skrivstil inramad av en krans gjord av frukt, bär, blommor, morötter – och en blodig tampong. Jag var där, imponerades och blev bara något lite trött på mängden vävkonst och flöjtspel – en orsak till att vi några år senare omfamnade Usch, Mögel, Tant Strul och Pink Champagne; färgade om våra lila kläder till svarta samt utvecklade en viss allergi mot begreppet "kvinnokultur".

I dag tycker jag att det var rätt fånigt att gå omkring med badgen "Aldrig mere strikkepinner". Så klart att det går an att både sticka och brodera. Och jag ska banne mig försöka få tag i plattan "Där fruarna bor" och åter dansa till låten "Husmoderns Disk-O-Bänk". Den var alls inte dum.

KONSTBOK

HÅKAN AGNSÄTER

"Affischerna från den svenska alternativrörelsen 1967–1979"

Ordalaget, 226 s.