Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Har man en publik på tio personer, så ska man kunna få två till"

Näsknäpparen. Den omstridda folkpartisten Madeleine Sjöstedt är ansvarig för Stockholms kulturpolitik och det nya ifrågasatta kulturstödet.Foto: Gunnar Seijbold

Björn af Kleen möter det hårt kritiserade kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Fakta/Madeleine Sjöstedt

Madeleine Sjöstedt (FP) är högsta ansvarig kulturpolitiker i Stockholm sedan 2006. Hon har genomfört flera kontroversiella reformer: som ett bonussystem där teatrar med stöd får mer pengar om de lockar stor publik. Hon har slagit samman Kulturhuset och Stadsteatern, och föreslagit en sammanslagning av Operan och Dramaten.

Fakta/Kulturstödet

Nu offentliggörs vilka fria teatrar i Stockholm som får kulturstöd: totalt 72 miljoner till 50 verksamheter. Den nya bedömningsgrunden - där teatrar bland annat ska redovisa konstnärlig kvalitet, målgrupp och publik räckvidd - har väckt massiv kritik från teaterlivet. Flera har anklagat kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt för att vilja detaljstyra konstnärligt arbete. Själv säger Sjöstedt att en utökad referensgrupp bestående av tio verksamma kulturutövare ska ta ställning till kvalitetsbegreppet. Syftet är att möjliggöra för fler aktörer att få pengar

LÄS ÄVEN

Margareta Sörensons bloggpost "Särintresset Madeleine Sjöstedt".

STOCKHOLM. På Dramatens trapp sitter August Strindberg. Förra tisdagen, strax före lunch, vred Madeleine Sjöstedt om näsan på nationalskalden.

– Den här sexisten, rasisten och antisemiten...

Sjöstedt greppade Knut Jerns staty.

– Jag tror det är därför vänstern har så svårt för mig. För mig finns inga givna sanningar. Ens om August Strindberg...

Bussturen började vid Stadshuset. Högkvarteret för kultur- och fastighetsborgarrådet, just nu brett anklagad för att vilja inskränka Stockholms fria teaterliv.

Trean stånkade mot Slussen.

– Här kan jag känna viss leda.

Vi korsade torget. Frukten har fått konkurrens av julpynt.

– De som glorifierar Slussen kan knappast ha sin vardag här. Det är väl folk från Saltsjöbaden som vill att Mercan ska glida igenom smidigt. Att just kulturbärare finner Slussen värd att bevara bottnar i att platsen är finurligt uttänkt – men funktionalism ska ju fungera. Och Slussen rasar ihop.

Kulturborgarrådet gick mot rött vid McDonald's. Men kompenserade genom att hålla kvar tvåans buss för en halt pensionär.

Nere på Skeppsbron jäste Slottet.

– Det borde målas gult!

Och krympas?

– Som liberal kan man absolut ha synpunkter på storleken...Mitt liberala hjärta känner nog att man skulle göra studentbostäder.

Av på Norrmalmstorg. Till fots över Birger Jarlsgatan. Förbi restaurang Riche. Och så nationalscenens plötsliga prakt i vit marmor och guldstuckatur.

En laddad plats?

– Kanske...

– Dramaten är väldigt påbjudande. Man ska känna respekt för konsten, antar jag. Ingen dålig ambition alls, men det finns något här att fundera över...

 

Ett halvt dygn tidigare hade teaterstockholm samlat sig på Dramatens lilla scen. Ämnet var Sjöstedt. Representanter för ett 20-tal fria teatrar, fackliga företrädare, arbetsgivarförening, politisk opposition och Marie-Louise Ekman gjorde gemensak sak mot det nya kulturstödet. En karnevalisk resning mot Madeleine, som den lite småstadsprudentliga folkpartisten – inbjuden men frånvarande med förhinder – benämns av motståndare.

Bakgrunden är att alla fria Stockholmsteatrar i höstas fick bakläxa på sin ansökan om pengar. Kulturförvaltningen besvarade blanketten med ett brev som bekräftade kulturarbetarnas värsta farhåga om Sjöstedts största reform näst efter sammanslagningen av Kulturhuset och Stadsteatern: varje fri teaterscen i Stockholm uppmanades söka stöd för enskilda föreställningar och uppskatta potentiell "publik räckvidd" för denna, alltså ekonomisk bärkraft. Så, argumenterade kulturutövarna, slår man sönder en teaters frihet.

Förvaltningen har backat. Men själva grunden för indignationen består: varför ska byråkratin böka i konstnärliga beslut? Varför ska en teaterchef behöva redovisa "ett tema eller en röd tråd" för att få stöd för ett eller tre års repertoar?

– Det fria teaterlivet håller på att blir det ofria, sade Måns Westfelt från Aliasteatern. Tänk er en författare som innan hon fattar pennan måste fråga: Vad har det här för kunder? En bred allmänhet? Jaså, en ganska smal grupp! Nä, då uppfyller det inte myndigheternas kriterium för konstnärlig kvalitet. Censur! Det leder till självcensur!

Den retoriken gör Sjöstedt förbannad.

– Mina tjänstemän gjorde visserligen ett fatalt misstag – man skrev att man bara kunde söka per föreställning, vilket naturligtvis kan upplevas som styrande. Men det har korrigerats i samtal.

 

Hon huttrar i fickan mellan port och biljettkassa.

– Och i grunden är det nya systemet helt rimligt. Man söker främst för vad man kommer att göra. Några verksamheter känner sig då väldigt hotade. Klart jag förstår det. Men för mig är detta med lika chanser för alla utövare extremt viktigt. Man ska inte vara utestängd för att man har fel kompisar eller har gått på fel skola.

Hon mejlar senare en lista över nya "aktörer" som kulturstödet i år belönar vid sidan om de etablerade friteatrarna – som får stöd som tidigare. Konstärskollektivet Mello, danskompaniet Carrasco Dance, Somaliska föräldrar-modersmålsföreningens utomhusbio i Tensta, tillhör de nya.

Bakom kritiken mot den hårdare konkurrensen står "en liten grupp människor som under förevändning av konstens värde [---] främst är ute efter ett försvara sina egna och sina vänners intressen", hävdade Sjöstedt i Svenska Dagbladet (16/10).

– Ordet särintresse sätter fingret på något viktigt. Jag företräder inte kulturlivet. Jag företräder medborgarnas rätt till kultur. För mig är det jävligt avgörande. Jag kan inte acceptera att det inte skulle spela någon roll om några få eller många ser en föreställning. Och då menar jag inte att allt ska vara blockbusters. Här pratar vi ju om avantgardistisk teater, närmast forskningsinriktad.

– Men har man en publik på tio, så ska man kunna få två till. Det är helt existentiellt för mig. Jag försöker alltid företräda de två som inte kommer på den där fantastiska föreställningen trots att man skulle ha nytta av den, eftersom trösklarna är för höga. Hur teatern sedan når de två lägger jag mig inte i. Men det är viktigt att man försöker. Viktigt för mig som bidragsgivare.

Ett sätt att desavouera konstnärer, konstaterade Marie-Louise Ekman kvällen innan.

– Politikerna borde ju fronta kulturarbetarna, hävda deras intressen. Istället utövar man sin makt gentemot dem!

– Både konstnärlig kredd, och tilltron till konsten, går i arv, säger Ingegärd Waaranperä, teaterkritiker i Dagens Nyheter.

– Som teaterkritiker går man ju inte tre trappor under jord på Hälsingegatan om man inte vet att den teatern har en historia av kvalitet. Dramaten är också huset och dess väggar. Teater Galeasen har närmast på noll kronor lyckats bygga en tradition och ett förtroende. Den dynamiken är Sjöstedt helt oförstående inför.

 

Madeleine Sjöstedt är inflyttad stockholmare. Hon växte upp i Lidköping i Västergötland. Hennes pappa Rolf var kamrer på en bilfirma och hennes mamma Stina Karin personlig assistent. Kulturkonsumtionen i föräldrahemmet var begränsad. Man läste Expressens opinionsmaterial och Nya Lid-köpings-Tidningen.

Hon började, uppmuntrad av mamma och pappa, spela blockflöjt och klarinett på kommunala musikskolan. Hennes liberalism blomstrade på gymnasiet – i en humanistisk försöksklass med grupparbeten, skådespeleri och lärarsamtal i stället för traditionella undervisningsmetoder och betyg; ett sammanhang, säger hon, som betonade individen.

Birger Jarlsgatan – som vi följer mot Stureplan – är inte "Maddeliv", som hon råkar kalla sin privatsfär. Sjöstedt bodde först tio år i kollektiv på Lidingö och avverkade sedan småbarnsåren i Gubbängen. Hennes favoritgata är Hornsgatan, Södermalms skitiga paradstråk.

– Aldrig i livet att jag skulle flytta tillbaka till Lidköping. Småskurenhet, konventioner; sossar som bestämmer. Och var man inte sosse så var man näringslivsmänniska och medlem i en loge. Kontakter var allt. Jag flyttade från Lidköping med ett starkt driv att få förverkliga mig själv. Stockholm ska vara en sådan plats. Inte ett administrativt centrum. Hit ska man kunna flytta för att få vara i fred.

Det nya kulturstödet är för henne en syntes av liberalismens grund-värden. Det uppmuntrar tillväxt. Spränger stelnade kotterier. På väg ned i Östermalms tunnelbana – hon är stolt över det förmiddagsstängda tunnelbanebiblioteket där – drömmer hon om en stad öppen 24 timmar; tillgänglig, rörlig, föränderlig.

– Kulturpolitiken är väldigt ideologisk. Med otroligt tuffa tag i nämnden. Sossarna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill nu ha tillbaka det politiska beredningsutskottet för kulturstöd. Jag vet precis hur det går till där. "Ja, nu var jag och drack kaffe med honom häromdagen och han hade fantastiskt bra idéer, klart att han ska få fortsätta driva sin verksamhet".

– Politikens uppgift i det här fallet är att kolla så att tjänstemännen gör sina arbetsuppgifter korrekt. Kvaliteten ska en referensgrupp av aktiva konstnärer ta ställning till. Det förvånar mig att kulturen är så auktoritetstroende. Det handlar mindre om vad som sägs och mer om vem som säger det. Extra allvarligt i kulturen. För där ska alla behandlas lika.

 

Gucci. Louis Vuitton. Kaffekedjor. NK. Tradig kosmopolitisk likriktning. Sjöstedt säger, apropå lyxkonsumtion, att "hon som andra kvinnor suktar efter handväskor" och gärna reser till New York, London och Paris – men det är på Sergels torg, nedanför Kulturhuset/Stadsteatern hon känner sig välkommen.

Huset är ett kulturpolitiskt ideal. Så lyhört för publikens preferenser att chefen Benny Fredriksson disponerar en tredjedel av stadens kulturanslag.

För motståndarna är fabriken en bild av maktberusning.

– Hon har hybris, säger Waaranperä. Slussen! Operan! Dramaten! Nobelmuseet! Arenorna! Och nu ska hon rensa i friteaterträsket. Hon ska omstöpa hela teatervärlden. Hennes anspråk är enorma. Jag är helt säker på att hon förtjänar att bli kulturminister i sitt eget tycke. Men jag tror att hon är för liten, hennes nävar är för små för att någon ska släppa henne på hela kulturfältet. I grunden är Sjöstedt en liten nätt människa med ett kontrollbehov som är alldeles för stort för den post hon fått.

Sjöstedt har ridit på Fredrikssons framgång, är Waaranperäs slutsats.

– När jag hörde talas om henne första gången var hon en vanlig förortspolitiker, en tjej i Gubbängen som ville ge pengar till dagis i stället för OS-kommittén. Sedan hände något i hennes liv som gjorde att hon ville bli jättepolitiker Sjöstedt. Nu utnyttjar hon ju Bennys intelligens till max – hon har hakat fast sig i den båten, han drar henne med sin begåvning. Men tänk om Benny slutar och Kulturhuset, den sovjetiska jättekrokanen, skulle rasa som en våt spettekaka.

Teaterstockholm har paradoxalt nog stimulerats av "ÖB i Stadshustornet" eller "klåfingriga Katla", för att citera två tillmälen från Dramaten. Teater Giljotin och Moment ger båda uppsättningar om auktoritär kulturpolitik. "Moment on ice" är en gestaltad kulturstödsansökan: en pitch där ett potpurri av Moments mest populära rollgestalter gör kassasuccé med "en glittrande lekfull och spännande ishow", som det sägs i manus.

 

En teaterälskare i Stockholm tänker dock avstå skrattfesten. Sjöstedt.

– Om jag är en person som man kan ta spjärn emot är det väl det helt okej. Och Moment är en av mina favoritteatrar. Men jag skulle nog komma skådespelarna lite för nära och de mig. Det är runt 20 platser.

Men så kan Madeleine Sjöstedt inte hejda ett omdöme, baserat på en tolkning av pjäsens karaktär Erik, en arbetslös basist som engageras i ett nytt arbetsskapande lärlingsprogram.

– Man ironiserar över att jobb kan ge människor en känsla av värde. Det skulle nog kännas väldigt avlägset för en långtidsarbetslös att sitta och skratta åt det.