Låt oss hoppas att det var källkritiken som gjorde ett nytt magplask på Aftonbladets kultursida när Åsa Linderborg manade till ödmjukhet inför röda arméns krigsinsatser häromdagen (Aftonbladet 30/1). Texten tog nämligen avstamp i en rysk propagandabluff om att Vladimir Putin inte skulle ha bjudits in till högtidlighållandet av 70-årsdagen av dödslägret Auschwitz befrielse i förra veckan.
I själva verket hade det internationella råd som fungerar som styrelse för Auschwitz-museet inte bjudit in någon namngiven person överhuvudtaget utan informerat berörda länder om minnesceremonin och ställt frågan om vem de skickar som representant. Detta betraktade alla länder som en inbjudan och allt ifrån presidenter och finansministrar till kronprinsessor infann sig.
Varför Ryssland bestämde sig för att skicka Putins stabschef Sergej Ivanov och inte landets president kan nog bara Kremls innersta krets svara på, men det kan ha att göra med den utfrysning som Putin upplevde på G20-mötet i Australien i höstas. Det ser ju inte så bra att ut när världens ledare vänder dig ryggen inför tv-kameror.
Med sin sedvanligt imponerade förmåga att vrida på sanningen lyckades Kreml med PR-kuppen att förvandla Putins ovilja att åka till ceremonin till en kränkning av Ryssland och de sovjetiska soldater som befriade det nazistiska dödslägrets sista överlevande fångar. Bluffen var så effektiv att den okritiskt upprepades på ett uppslag i Sveriges största dagstidning.
På en viktig punkt skilde sig årets ceremoni markant från 60-årsdagen 2005 då flera politiker, däribland Putin, kapade minnet av Förintelsen för att föra fram sin egen agenda. Denna gång bestämde nämligen museet att endast överlevande fångar skulle tala.
Möjligen avgjorde detta Putins beslut om att inte lägga tid på ett besök som inte skulle gå att använda som megafon. Kanske tyckte han att den fasta ryskproducerade utställning på lägerområdet som invigdes för två år sedan och som utförligt redogör för båda de sovjetiska krigsfångar som fängslades där och lägrets befrielse av sovjetiska trupper redan talar sitt tydliga språk.
Det råder nämligen, tvärtemot det Linderborg hävdar, ingen mörkläggning av Sovjetunionens avgörande insatser i andra världskrigets slutskede. Tvärtom. Och i det ”Östeuropa” där hon menar att det nu råder ogenerad nationalism (till skillnad från ”Västeuropa” då?) står i minsta by putsade och polerade monument och soldatgravar som vittnar om vem det var som fördrev nazisterna från dessa marker.
Det som verkar störa henne är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning och tala öppet om att andra världskriget började med att Nazityskland och Sovjet som allierade styckade upp Polen och Baltikum mellan sig, att den tyska ockupationen slutade 1945, men att de sista postsovjetiska trupperna lämnade Polen och Litauen 1993 och Estland och Lettland året därpå. Då först sattes punkt för den kolonisering, terror och rovdrift av grannländerna som Hitler och Stalin inledde gemensamt.
Mytologin kring den heroiska kampen mot ”fascismen” är det sista halmstrå som det postsovjetiska samhället greppar efter i en vilja att hitta något vackert och meningsfullt i sitt blodsdränkta förflutna som en av historiens grymmaste kolonialmakter.
Jag har aldrig stött på någon som skulle vilja förvägra veteraner från Minsk till Vladivostok att fira sin seger den 9 maj. Varför skulle man vara så grym? Men det är inte samma sak som att vara tacksamma över att Sovjetunionen vann kriget, som Linderborg tycker att vi ska vara.
Denna grova och kränkande förenkling av den oerhörda och mångfacetterade tragedi som är andra världskriget är en skrämmande läsning i en tid då europeiska populister till höger och vänster slår knut på sig själva för att foga in en beundran för Ryssland i den egna världsbilden.