Det pågår just nu en medial urbanisering. I början av året lade TT ner sina lokalredaktioner i norra Sverige, och nyligen meddelades att TV4 ska göra detsamma, fast i hela landet. Sverige utanför storstäderna kommer att synas allt mindre, samtidigt som var tionde svensk journalist bor på Södermalm.
Sverige blir i medierna alltmer synonymt med Stockholm.
Ett undantag infaller halv åtta på vardagskvällarna, då TV4:s matlagningsprogram "Halv åtta hos mig" just nu är inne på sin tolfte säsong. Fyra personer som bor i samma stad men (oftast) inte känner varandra sedan tidigare lagar mat åt varandra under var sin kväll. Den som får högst poäng av de övriga deltagarna vinner 15 000 kronor. Att programmet är populärt, i en tid då mat mer än någonsin är en identitetsmarkör, är inte så konstigt. Men det finns många matlagningsprogram. Jag tycker om "Halv åtta hos mig" för att det är en sällsynt chans att få se vanliga människor på tv.
Ja, vanliga människor är givetvis ett problematiskt begrepp - hånskratten efter Göran Hägglunds försök att definiera något liknande med verklighetens folk har väl inte tystnat ännu. Och deltagarna i "Halv åtta hos mig" är inte statistiskt representativa för Sveriges invånare. Men det finns ändå något i programmet som man inte hittar på så många andra ställen: här får lägre medelklass och arbetarklass utanför storstäderna vara med utan att det är cyniskt eller spekulativt.
Det handlar inte om att någon ska göra bort sig, att deltagarna som i så många andra program ska bjuda på en närgången granskning av sitt känsloliv, sin ekonomi eller sin kropp, medan tittaren kan klappa sig själv på axeln i förnöjdhet över att själv inte vara den som hamnar i "Lyxfällan" eller bantar i "Biggest loser".
Jag älskar att få se vad folk bjuder på för mat i Strömstad och Mjölby och Kalmar. Få se deras vardagsrum och kök och finporslin, få se annat än Stockholmsvita väggar och Stringhyllor och Berså-tallrikar. Få se småtrista mataffärer där det handlas ingredienser till middagarna, av vilka den vanligaste består av toast Skagen följd av helstekt oxfilé med potatisgratäng och rödvinssås och en pannacotta på det. Och få se personer som trots det hårt mallade formatet känns relativt oförställda, som inte alltid kan uttala gazpacho eller chèvre och kan undslippa sig ett och annat icke medialt gångbart uttalande som att cheesecake är lite tjejigt.
Kontrasten är alltid stor mellan "Halv åtta"-avsnitten från Stockholm och de mindre städerna. Extra tydligt, närmast bisarrt, blev det i den nyligen avslutade specialveckan där fyra mycket hälsomedvetna stockholmare skulle laga middag åt varandra. I kvartetten ingick bland annat en raw food-inspiratör, som strösslade bipollen över sin efterrätt, och en slagverksmusiker som uteslutande köpte närodlat och serverade örtsymfoni med rostad nakenhavre. Det är den typen av personer som brukar figurera i reportage i Stockholmstidningarnas helgbilagor: fräscha, moderna och medvetna, ett slags nylutheranska förebilder i en tid då driftskontroll är status.
Men i "Halv åtta hos mig" är det för en gångs skull de som brukar vara agendasättande som framstår som fåniga. Det är en landsortens ovanliga triumf över nollåttorna, som i just det sammanhanget bara verkar världsfrånvända. För det finns ingen ansats att uppfostra i "Halv åtta hos mig". Det finns ingen auktoritet på matlagning som kan kliva in och skälla på den som översteker sitt kött eller inte slår sin egen majonnäs.
I kölvattnet av Jonas Thentes uppmärksammade debattartikel om näthat och vilka som ligger bakom det, där en mängd motdebattörer har invänt mot nästan vartenda ord i hans text, kvarstår ändå det faktum att det finns gott om människor som upplever att medierna inte handlar om dem. Det är inte demokratins undergång att alla inte får synas i tv, liksom att få laga mat i "Halv åtta hos mig" givetvis inte skulle väga upp för den som till exempel blivit arbetslös. Men jag tycker ändå att det är vackert:
I ett eget litet "Halv åtta"-universum, en halvtimme fyra kvällar i veckan, bedrivs ett slags omedvetet jämlikhetsarbete.
I etermediernas barndom var det väderleksrapporten som var gemensamhetsskapande. Den band ihop ett avlångt land och gjorde det lättare att relatera till delar av Sverige som man sällan besökte och som det dessutom var dyrt att ringa till. Jag tänker att "Halv åtta hos mig" fyller samma funktion i dag, och hoppas att TV4 i just det fallet står emot mediernas centralisering. Så att det fortsätter att finnas ett program där Stockholm för en gångs skull inte är en självklar auktoritet.