Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Häglund: "Musikkritik
viktigare än någonsin"

Livaktig debatt.

Fler kritiska röster behövs för att befria musiken från marknadsbegäret.
I dag sammanfattar och avslutar Kjell Häglund popkritikdebatten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Slutreplik/Popkritik

 

57 stycken First Aid Kit-recensioner och inget i dem. Det var, med en Springsteen-parafras, bakgrunden till att jag (Expressen 11/6) började diskutera hur bred svensk popkritik allt mer förfuskas till storytelling, någonstans mellan "content marketing" och "celebration journalism". Ett paradigm som flertalet polemiserande svarsinlägg sedan bekräftade.

First Aid Kit. Foto: Foto: All Over Press/Pelle T Nilsson Nils Hansson (DN 13/6) trodde till exempel att jag vill ha "fler låga betyg", men för mig får det gärna vara idel 4:or och 5:or eller inga sifferbetyg alls - jag instämmer till fullo i hans självklarheter och i Jan Gradvalls gamängrubrik "Fuck siffror!" (Expressen 10/6). Ametist Azordegan (Expressen 11/6) trodde att jag vill ha dryg negativism i stället för kompisglad upptäckarlust.

Jag blev också förvånad över hur lättvindigt Azordegan, Gradvall och Kristofer Andersson (Bon.se 10/6) förhastade sig att ifrågasätta den traditionella musikkritikens plats i det nya, digitala musikekosystemet som om det vore någon sorts organisk evolution att just popmusik, som enda konstart, distanserat sig från behovet av seriös konstnärlig kritik - när exempelvis den minst lika hypade, moderna och digitaldistribuerade tv-dramatiken tvärtom upplever en pånyttfödd peakperiod för, och tack vare, klassiskt fördjupande kritik.

 

Däremot håller jag med om att det pågår en massmedial evolution där etik och oberoende inte längre är stenstoder att kröka rygg inför utan en sprängd hög med grus som vi kulturjournalister måste lära oss att stega fram i. Det var därför jag skrev att First Aid Kits nya album hade så långt mellan produktionsfinish och låthöjd att jag fick en känsla av talangtävlingspop, detta för att utmana läsarens förutfattade mening om talangtävlingar som något konstkvalitativt negativt.

Jag beskrev hur både brittiska "The X Factor" och First Aid Kit är fantastiska förebilder för min tolvåriga dotter och hur båda kan jämföras med vad punken var för mig i slutet av 1970-talet. Sedan återknöt jag till detta i en slutpunkt att fundera över, nämligen att popkritikern står inför ett svårbemästrat perspektivskifte när talangtävlingarna påverkar hela popbranschen på fler sätt än vi kanske vill inse.

Ingen av mina motdebattörer fångade upp denna fundering, eller förstod att jag därmed redan utgick från "popmusikens nya tidsålder" där de själva säger sig stå för en ny journalistisk metod att ersätta traditionell kritik med. Jag menar alltså tvärtom att kritiken behövs mer än någonsin just därför.

 

Det har länge talats om en decentralisering av popvärlden där de traditionella skivbolagen inte längre styr utvecklingen. Men det har, med industrins takeover av Spotify och andra digitala storsatsningar, blivit precis tvärtom. Och nu sitter våra ledande musikjournalister och synkar sina recensionsspalter med skivbolagens releasekalendrar så att artister från talangtävlingar recenseras regelmässigt medan utrymmet för upptäckter utanför mittfåran krymper.

I detta läge ifrågasätter jag poängen med att fylla skivrecensioner med mytologiserande demografiska data och hejaklacksdemagogi. Biografisk och kulturell storytelling dominerar ju fullständigt i alla andra redaktionella utrymmen. Det är i stället just här den konstmedvetna kritikens utvecklingsroll kommer in - och den "celebration journalism"-urvalsprincip som Hansson, Azordegan och Gradvall i olika grad förespråkar blir kontraproduktiv.

Syftet med traditionell konstkritik är ju, som Gunilla Brodrej lätt suckande tog upp i sitt inlägg (Expressen 16/6), något helt annat än att berätta om spännande livsöden eller polarisera mellan "skit" och "geni". Nämligen att trigga och bidra till konsten i sig. Kritik hör hemma i det kreativa kretsloppet, inte det industriella.

En sådan kritik vill sätta ord på nyanser, koppla ihop upplevelse och hantverk, hitta kvaliteter i det "dåliga" och tveksamheter i det "bra", vända och vrida på detaljer utan att nödvändigtvis förenkla dem till marknadsmässiga "units".

Den viktigaste musikrevolutionen i det nya digitala paradigmet är att man inte längre behöver köpa hela album för att komma åt dessa detaljer. Streamingkonsumenten kan frossa i en mängd spännande enskildheter på album som i helhetsperspektiv kanske bara är en "2:a" eller "svag 3:a" eller gjorda av sjukpensionerade tråkmånsar utan namn och geotaggning, en relation till musik som var omöjlig på skivbutikernas 1900-tal men också onödigt svår i dag, utan popkritik som kan relatera till både bredd och djup samtidigt.

 

Popmusik kan vara som mest spännande i ett misslyckat språng eller i en irreparabel spricka, i en konstupplevelse långt bortom albumbetyg och sökoptimerade artistbiografier.

Därför behöver vi konstpassionerade popkritiker som befriar musiken från marknadsbegäret efter livstilsmagasinsvinklar och som hellre pekar på detaljer med fingertopparna än visar upp blågulmålade betygsskyltar med hela handen.

 

Kjell Häglund

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!