Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Goldman: Nationen som tystnade

FLYKTINGAR. Palestinier flyr sina hem i Gaza efter en israelisk attack i juli. Foto: Hatem Moussa

Kriget mot Hamas har skapat empatistörning i det en gång vitala israeliska samhället.
Anita Goldman ser ett älskat land bekämpa de redan svaga, fattiga och utsatta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är eld upphör i ett hundraårigt krig. De kriminellt inkompetenta ledarna på båda sidor iscensätter sina segerparader. Analytikerna vässar sina skarpa pennor – i alla fall på den israeliska sidan där det fortfarande finns skarpa och fria pennor och där en daglig tidning –Haaretz – håller en så hög och självständig nivå under krigstid att den borde belönas med pressens Nobelpris om ett sådant funnes.

Supporter. Israelisk högeraktivist protesterar mot vapenvilan. Foto: Foto: Andrew Burton Kritikerna skriver det jag vetat sedan krigets första dag: Det kunde ha undvikits, det ledde inte till något som på något vis kan försvara lidandet och förstörelsen och dödandet.

 

Jag går inte in på de politiska sammanhangen här. Vad som är glasklart i mina ögon är att Hamas är en katastrof för den palestinska befolkningen och att den israeliska högerregeringen är en katastrof för den israeliska befolkningen. Att ”stödja” den ena mot den andra är för mig otänkbart. Jag kan bara stödja de goda, de framsynta, de kompromissvilliga krafterna på bägge sidor. De som stödjer "Israel” eller ”Palestina” gör dessa krafter där en otjänst. De går in i ett fält av egenrättfärdighet och aggression som sprider sig som en löpeld över sociala medier och in i människornas samtal, attityder och hjärtan.

Jag har inte levt inne i det palestinska samhället och vet inte mer än det som medier förmedlar. Jag tycker att det är underligt att så många som vet lika lite som jag ändå har starka åsikter, ja övertygelser om hur dom är. Däremot kan jag kanske kalla mig specialist på Israel. Jag har levt där en tredjedel av mitt numera inte så korta liv. Mina två barn är israeliska medborgare, den ena lever där stadigvarande, jag talar språket flytande och jag studerar och skriver oavbrutet om israelisk kultur, religion och historia.

Det finns många människor jag älskar i Israel och många har stimulerat mig och berört mig, och att tillbringa en solig vinterdag i centrala Tel Aviv med vital och superliberal kultur och debatt är uppfriskande. Och att människor som utsatts för historiens värsta folkmord kom till Landet och byggde socialistiska mönstersamhällen är ett underverk och förnyelsen av hebreiskan som modernt tal- och skriftspråk är ett annat underverk.

 

Jag skulle kunna namnge och beskriva andra underbara underverk, men denna sommar jag suttit på mitt köksgolv i min lägenhet i Stockholm och gråtit. Till slut fanns bara ensamheten på golvet kvar sedan jag upplevde att det inte fanns någon i denna svala stad som jag kunde ha ett uppriktigt och sant samtal med om det outhärdliga som skedde.

Varje kväll har jag bänkat mig framför datorn och sett timmar av israeliska tv-nyheter live. När jag inte har skypat med min dotter i Tel Aviv och elektroniskt följt med henne – bild som ljud – när sirenerna ljudit mitt under vårt samtal och hon tagit sig ut till farstun, dit civilförsvaret har anbefallt att ta skydd.

Jag har följt med i begravning efter begravning av unga israeliska pojkar, jag har sett dem skratta och spela fiol och tala om framtiden på gamla filmklipp, jag har sett föräldrar och syskon och gamla klasskamrater och änkor – så unga! – med förgråtna ansikten berätta om just denna unika unga människa som nu offrats åt Kriget.

Varje fallen soldat i Israel blir som en familjemedlem, välkänd, sörjd långt bortom kretsen för den närmaste familjen. Jag har sett varma och godhjärtade marockanska judiska kvinnor smyga sig förbi avspärrningarna mot stridsområdet med truckar full av varm mat – couscous och kube – till "våra pojkar”.

Jag har sett 20 000 israeler sluta upp på begravning för en soldat vars föräldrar är amerikaner, för ”ingen soldat ska vara ensam i Israel”. Jag har sett känsliga och intelligenta unga män ge det vackraste som känsliga och unga män kan ge – sin offervilja för en sak som är större och viktigare än de själva och sina egna liv.

 

Också jag har gråtit floder och tänkt att mitt numera inte så unga hjärta inte klarar av så mycket sorg, men jag har sett det som en vakthållning, en plikt, att varje kväll följa med och ta in. Inte bara vad som händer utan hur man pratar om det. Och jag har blivit alltmer bedrövad över och alltmer uppmärksam på Tystnaden.

På det som inte sägs. Det som inte visas. De på andra sidan. De har inga namn och endast ibland en ålder. De syns bara i flock, en grupp, siffror, omständigheter. De finns där, som olycksfall i arbetet med att rensa bort terrornästen, collateral damage. De marockanska kvinnorna skänker inte en tanke åt de hungriga barnen i Gaza. De finns inte i deras värld. Deras skrik når inte fram. Och så – i denna tystnad - skapas en kultur i det land jag älskar, där det blir allt lättare att gå bortom anständighetens gränser.

Kanske har just detta bedrövat mig mer än något annat under detta så onödiga krig. Empatistörningen. Mitt folks djupa brist på verklig empati med den andra sidan. I en tid då medierna har förmåga att tränga in i varje förstört hem, i närbild visa upp varje bortsliten lem.

Och kanske, har jag tänkt, är just detta krigets själva grundbult, utan vilket det inte alls vore möjligt. Detta bortseende, detta förtigande är kanske mer än allt annat - mycket mer än hatet! – det som spelar en roll i producerandet av det som är bortom anständighetens gränser.

Men nu är det eld upphör i ett hundraårigt krig och ett nytt krig har redan startat, lite i utkanterna, knappast synligt för dem som talar med stora ord om terror och säkerhet. Inputtat mellan de braskande rapporterna om de allra sista dödsoffren på en kibbutz i södra Israel får tittarna reda på att planerna på erbjuda förskola för tre- till femåringar i de allra svagaste befolkningsgrupperna (araber och ultrareligiösa) nu ställs på framtiden.

En liten försmak på vad denna extravaganta och groteska femtiodagars satsning på befolkningens "säkerhet” nu kommer att kosta barn, kvinnor, gamlingar, sjuka i det israeliska samhället. Ett krig mot de svaga har förts under de sista decennierna i Israel och nu kommer detta krigs missiler att explodera på skolor, sjukhus, ålderdomshem.

 

Natal – en israelisk organisation som arbetar med PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) räknar med 750 000 offer i Israel. Många ”gamla” offer har fått försvårade symptom under de senaste 50 dagarna och 70 procent av barnen i södra Israel beräknas lida av PTSD.

En skribent i Haaretz menar att detta krig visat att Israel aldrig kommer att bli ett normalt samhälle där frågor som skola, vård och jämlikhet får det utrymme de förtjänar. Berättelsen om den hippa, innovativa start up-nationen kan inte berättas samtidigt med den om det av Gud själv utsedda Sparta. Länge har israelerna intalat sig att så är möjligt.

Om de tvingas välja och ta de svåra konsekvenserna av sitt val, då kanske något trots allt kan skördas från all denna vedervärdigt onödiga död och förstörelse.