FAKTAFEL
Paul Frigyes må ha tagit miste och månne är han en slarver. Hans indragna bok om Jan Guillou kanske är så intetsägande som en del av de få som läst hävdar. Men förlagets beslut att nu inte ge ut den alls är märkligt.
Om det pinsamma felet med avgångsbetyget och den felaktiga bilden av Jan Guillous pappas roll under andra världskriget skulle förta bokens "bärande tema" som Norstedts förlagschef hävdar borde den aldrig ha sett dagens ljus till att börja med.
Jag tillhör dem som respekterar Jan Guillous insatser som journalist och samhällskritiker. Han har sälta och behövs i samhällsdebatten även när han har fel. För personer som Jan Guillou har jag också överseende med en ibland lite överdriven vård av den egna imagen.
Att just han slår tillbaka så hårt är inget att förundras över. Däremot finns det anledning att förundras över förlagets, ska vi kalla det flathet och rädsla för debatt.
Det finns gradskillnader även i helvetet och det har varit motiverat att dra in en notorisk förtalare som Herman Lindqvist när han i böcker tagit heder och ära av en avliden person. Men jämför med Hanne Kjöllers "En halv sanning är också en lögn", som kan sägas vara en fulländad bok.
Den bekräftar sin egen tes, nämligen att journalister slarvar, vinklar och undviker att kolla en bra story. Vilket ledde till felaktigheter som sannolikt utgör förtal. I stället för indragning blev det ett rättelseblad och en rejäl debatt där flisorna rök. Sunt.
Paul Frigyes har blivit välförtjänt luggad av Guillou. Det borde ha räckt.
Nils Funcke