Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gardell: "Hur kan jag låta bli att gå sönder?"

NIOÅRINGEN. Författaren Jonas Gardell skriver om den nioårige pojke som trycktes ned med våld av en ordningsvakt i Malmö- Foto: Anna Bergkvist

Jonas Gardell skriver om filmen som visar hur en ordningsvakt med våld trycker ner en nioårig pojke i Malmö.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Min 9-åring ligger i sängen och sover med sina gosedjur trygg. Inte nedtryckt, fasthållen. Hennes huvud dunkas inte mot stationsgolvet.

Vittnesmålen säger ”så högt att det ekade”.

Min 9-åring är lite mörkrädd och placerar i fantasin ut änglar runt sin bädd som ska skydda henne under natten.

Hon sjunger ”Härlig är jorden” innan hon somnar.

Hon har aldrig i förtvivlan med hes och skrämd röst ropat till Gud att han skall skydda henne för att hon dör.

En sådan bön har hon aldrig behövt lära sig.

Om hon ändå skulle ha en mardröm och vaknar, tar hon hela sitt stora 9-årsmod till sig och springer genom lägenheten på snabba, lätta fötter, bort till tryggheten i sina föräldrars rum.

Hon har alltid kommit fram.

Hon har aldrig sprungit och sprungit genom ett främmande land och aldrig kommit fram till sina föräldrars rum.

Det har alltid funnits ett rum.

Ett rum av trygghet helt nära.

Hon har alltid vaknat ur sin mardröm.

Inget stengolv som ekar. Inga säkerhetsvakter som håller fast och trycker ner.

Ingen handske över hennes ansikte täpper till över hennes näsa och mun så hon inte får luft, så att paniken tränger fram, ingen främmande, tung vuxenkropp över henne som håller henne fast.

Min 9-åring sover med sina gosedjur. Ett lamm, en hund, ett föl. Sparkar av sig täcket i sömnen.

På trägolvet ligger kläderna lite slarvigt slängda som hon ska bära nästa dag i skolan. Det är friidrottsdag och de ska åka skridskor. Hon ska ha matsäck med. Pannkakor och Risifrutti.

Min 9-åring har aldrig rymt. Hon har aldrig flytt.

Hon har aldrig avvikit från sin flyktingförläggning.

Hon har aldrig förlorat allt.

Som andra 9-åringar har gjort.

Vem är jag om jag i min 9-åring inte kan känna igen en annan 9-åring? Hennes smala handleder, hennes tunna lemmar, hennes späda, sårbara kropp. De motsvarar varje annan 9-årings handleder, lemmar, kropp.

Hur kan jag låta bli att gå sönder?

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!