Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Främlingarna

Guldbaggegalans fixering vid presentatörernas hudfärg och sexualitet var inget olycksfall i arbetet.

Jonas Gardell ser ett samhälle som fortfarande häpnar över det annorlunda.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Det finns en värld utanför Sverige också. Nu blir det färgfilm!"
Sa Sissela Kyle och presenterade sålunda sin komikerkollega Kodjo Akolor.

Sedan presenterades hon en annan komikerkollega, Marika Carlsson, med löftet om att publiken nu skulle få lära sig om ”en negers uppväxt” och i samma andetag passade hon på att presentera Özz Nûjen som hårig kurd.

En stund senare var det min tur att uppträda.

Jag hade gjort mig så fin jag kunde i mörk kostym, och jag hade kostat på orkester, sångerskor, gospelkör och dansare, vi skulle göra ett stort shownummer tillsammans.

En studioman sa åt oss att gå in och ställa oss på plats medan de visade ett bandat inslag.

Så vi gick in, peppade och förväntansfulla. Själv stod jag i mitten, allra längst fram och hann se ut någon minut över hela publiken på Cirkus medan det bandade inslaget rullade.

Såg kolleger och kompisar som Micke Persbrandt, Lena Endre, Katarina Ewerlöf, Helena Bergström.

Kände mig faktiskt ett kort ögonblick som ett ”vi”.

 

Så gjorde Sissela Kyle sin presentation av mig.

”Ursäkta kan en gammal människa få unna sig en sprallig homofil på måndagkvällen!”

Jaha. Jamen då var det väl så. Jag var varken kollega eller vän, jag var inte en del av kollektivet, jag var inte där som artist eller författare utan jag var där som "homofilen".

En sprallig homofil.

Och så fick den sprallige homofilen sjunga ”Mitt enda liv”, gospelsången om att våga välja sitt enda liv vad folk än säger, om drömmarna, den vilda längtan och den jävla trasigheten, om vännerna som bär en när ingen annan gör det, om modet att leva och vägran att dö, ja här är allting som jag vågade de dagar modet räckte till!

Först dagen efter Guldbaggen fick jag höra om presentationerna av Kodjo Akolor, Marica Carlsson och Özz Nûjen, och under en lunch med komikern David Batra började vi att prata om hur det kan vara sådär fortfarande, att vad vi vad vi än gör, hur duktiga vi än blir, hur hårt vi än försöker, reduceras vi ändå gång på gång till bärare av enda egenskap eller egenhet, och det är överordnat allt annat gott eller ont som vi gör.

 

Jag tror emellertid inte att det med nödvändighet har att göra med någon utpräglad rasism eller homofobi, utan snarare att man fortfarande inte vet hur man ska hantera oss och det märkliga faktum är att vi finns och på ytan verkar rätt normala, trots att vi är så uppenbart artfrämmande.

När David Batra med sin indiska pappa och skånska mamma började med stand up på 1990-talet brukade arrangörerna tala engelska med honom när han kom till spelställena.

”Welcome to Värnamo!” sa den lokale arrangören nervöst till den bruna komikern, och David svarade förstås på svenska, ”tack så mycket”, men arrangören fortsatte ”Do you want something to eat?” som om han inte trodde sina öron, att den brune mannen pratade skånska.

 

Eller som när min make Mark Levengood för några år sen var på besök i en Norrbottenskommun och blev övertalad att inför den församlade allmänheten och lokalpressen bada i en trätunna tillsammans med kommunalfullmäktiges ordförande.

Kommunalfullmäktige var rund och hårig liten herre i övre medelåldern. Mark kröp motvilligt ner i tunnan, satte sig mittemot och hälsade artigt, varpå kommunalfullmäktiges ordförande kände sig nödgad att lätt förskräckt utbrista – till Mark och de närvarande journalisterna: ”Jag är hetero, bara så du vet!”

(För säkerhets skull, för man vet ju att de där bögarna har ju bara en sak i huvudet.)

I det svenska samhälle jag och David Batra växte upp i på 1960- och 70- och 80-talet fanns helt enkelt inte såna som vi.

Det fanns inte bögar, inte flator, inga bruna, inte svarta – mer än på den lila papperssparbössan från Lutherhjälpen där vi samlade in mat åt barnen i Biafra.

Jo förresten, Cyndee Peters fanns.

Hon var svart, stor och sjöng gospel – och alla vi andra häpnade både över att hon fanns, men ryste också över att vi så storsint lyssnande utan fördomar och nästan inte alls tänkte att ”de där negrerna har ju rytmen i blodet”.

David Batra har i en föreställning beskrivit hur Sverige när han växte upp var ett totalt etniskt rensat land.

Den enda som var färgad var Cyndee Peters och några år senare dök Dr. Alban upp och åkte runt och sjöng ”Hello Africa”.

Dr. Alban var dessutom tandläkare och vi var alla lite förvånade över att det fanns tandläkare i Afrika.

Det slutna svenska samhället vi växte upp i försöker fortfarande vänja sig vid tanken att världen är så annorlunda än vad vi någonsin kunnat tro.

Längre har vi inte kommit.

Under frigörelsedemonstrationerna på 80-talet skanderade vi: We’re here! We’re queer! Get used to it!

Samhället har fortfarande inte vant sig.

Vi är för det mesta inte i någon genomtänkt mening rasister egentligen. Inte heller homofober.

 

Men vi måste ändå få häpna och få peka på Marika Carlsson eller Kodjo Akolor och utbrista: ”Men du är ju svart!” eller på mig och utbrista ”Du är ju bög!”

När jag kom ut som öppen bög i offentligheten i mitten av 1980-talet (det var oss emellan rätt ensamt i de första åren) kunde jag inte ge en intervju som inte fokuserade på annat än min homosexualitet.

Så var det bara.

Även om jag pratade i timmar om mitt arbete, min nya roman, min show eller vad som nu var aktuellt visste jag att rubriken skulle handla om det häpnadsväckande faktum att jag var bög.

I tidningsartiklar, när jag presenterades från scen, när jag konfronterades med människor på gatan kallades jag allmänt för ”riksbögen”.

Det blev liksom officiellt.

Riksbögen.

Det var en titel jag kröntes med. En sorts motsvarighet till narrarnas kung kan jag tänka.

Jag tyckte illa om det 1985. Jag tycker illa om det 2014.

Men jag sa inget då och jag säger inget nu utan står tyst och ler artigt och väntar ut den förnedrande lilla presentationen, och sen gör jag min grej.

Eftersom jag förstår att det är villkoret.

 

Jag tror att de klumpiga presentationerna av oss på Guldbaggegalan helt enkelt är ett sätt för samhället att bearbeta det oerhörda traumat att vi existerar.

Jag blir egentligen inte kränkt över att bli reducerad till ”homofilen”.

Jag är van. Jag kopplar på autopilotleendet och låter det rinna av. Jag ler och väntar till det är över. Eftersom jag inte har något val.

Lika lite som jag tror Kodjo Akolor, David Batra, Marika Carlsson eller Özz Nûjen har något val.

Vi måste alla likt Jason Diakité stå där i riksdagen och vifta med våra löjliga pass och försäkra att vi är svenskar, vi med.

Det här är vårt land.

Och ändå.

Leva i en sorts evig exil.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!