Varje kvinna som någon gång skakats av kraften i sin egen underordning bär med sig ett slags inre madwoman in the attic som ett ärr inuti medvetandet, så har jag ofta tänkt: en slumrande toka under huden som i något givet ögonblick kan väckas ur sin dvala och tvinga oss in mot de farligaste sanningarna om oss själva.
Ett kommande skrik, strax innan det når stämbanden, en latent revolt. Skulle vi släppa ut henne finns det inte längre någon väg tillbaka till normaliteten, då har vi slutligen förvandlats till en dåre, en utstött, en förryckt.
Detta inre honmonster kan likna en Valerie Solanas, eller någon annan i raden av orimliga tokor som historien då och då frambringat som en påminnelse om drömmen om en annan värld. Ja, hon skulle helt enkelt kunna vara som en Helene von Druskowitz: österrikisk filosof och radikalfeministisk författare som började sin bana som den andra disputerade kvinnan i Europa och slutade på ett sinnessjukhus i Amstetten. Och vars märkvärdiga stridsskrift "Pessimistiska kardinalsatser. Vademecum för de friaste andarna" (som inte för inte har kallats en föregångare till "Scum-manifestet") från 1905 nu utkommer på Ersatz, i översättning och med en långessä av Peter Handberg.
En filosofisk traktat, som eventuellt skulle ha betitlats "Mannen som logisk och moralisk omöjlighet och som världens förbannelse", och som Druskowitz skrev under sin inspärrning (hon betraktade sig som politisk fånge) varpå hon av sjukhusledning och förmyndare tvingades lova att aldrig mer författa en rad.
På hospitalet hade hon hamnat efter år av ekonomisk utblottning och förödmjukelse; trots sin omvittnade begåvning och bildning kallades hon inte mer än "fröken doktor" i de flesta intellektuella kretsar, och det otal feministiska teaterstycken hon skrev refuserades allihop. Sjukhusjournalerna beskriver henne som "abnorm sedan barndomen" eftersom hon föredrog kvinnor. Hade hon inte hunnit dö 1918 skulle hon sannolikt ha gasats ihjäl i nazisternas eutanasiprogram.
I traktaten skriver hon om mannen, denne "födde proletär" som med "plebeijiska axelryckningar", patologisk grymhet och genom hypnos har tvingat kvinnan, skapelsens egentliga krona, till underkastelse.
Mannen är kort och gott är en avart, ett missfoster som bär sitt "slams-flamsiga könstecken där framme likt en brottsling", alltmedan hans krigsvälde fullbordas på kvinnors och djurs bekostnad.
Lösningen på problemet: könsseparation av städerna, sexuell avhållsamhet mellan könen och tillsättandet av kvinnor på alla samhällets ledande poster (inte helt orimliga krav i sammanhanget, som Handberg också påpekar).
Och det är mycket riktigt en driven stilist som ligger bakom Druskowitz kardinalsatser, denna dräpande kritik av patriarkatet i allmänhet och av en viss misogyn filosof i synnerhet: Friedrich Nietzsche.
Det är framför allt det senare spänningsförhållandet Handberg - berömd Nietzschekännare - gör till utgångspunkt för sin läsning, som får de båda excentriska tänkarna att framstå som syskon: lika språkligt briljanta orossjälar, lika aristokratiskt nedlåtande mot "pöbeln" och "plebejerna", lika brinnande för sin sanning. En varm oktoberdag 1884, bara ett fåtal år innan deras respektive psykosutbrott, går de på en ödesmättad promenad i Zürich, då en initial ömsesidig beundran vänds i gryende ovänskap som får dem att var och en på sitt håll radikalisera sin syn på det andra könet.
Handberg är tillräckligt förtrogen med sin filosof för att genom brevcitat och passager ur verken skoningslöst kunna visa fram honom i hans vettlösa och många gånger helt barnsliga kvinnoförakt. Den uppdrivna hånfullheten mot "litteraturkvinns" och blåstrumpor som korsar Nietzsches väg, inte minst Druskowitz själv, sjuder av underliggande skräck och paranoia, kanske också avund. Hon å sin sida får en solidarisk och inkännande gestaltning av Handberg, även om man ibland kunde ha önskat en fördjupning och kontextualisering av hennes tänkande i förhållande till en större feministisk tradition - det skulle till exempel gå att ägna mycket tid åt att utläsa släktskaper med sentida teoretiker som Luce Irigaray och Donna Haraway.
Ändå är det en rafflande bok och en underbar essä Handberg har åstadkommit, delvis en upprättelse åt Druskowitz som enligt författaren på många håll fallit i total glömska, alternativt förhånats också av en akademisk eftervärld.
Så har ännu en sanningssägande toka återförts till det kollektiva medvetandet, i väntan på sin kommande revolution.
Hanna Nordenhök