Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Extremhögerns förlust
efter Ukrainas revolt

FOLKVILJA. En liberal demokratisk stat är möjlig i Ukraina, menar Anton Sjechovtsov. Foto: Valentyn Ogirenko

Folkresningen i Ukraina har svartmålats som antingen fascistisk eller en mobb som går i USA:s och EU:s ledband.

Anton Sjechovtsov förklarar Euromajdans organisation och hur högerextremismen förlorat på revolutionen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Skribenten

Anton Sjechovtsov forskar på den europeiska extremhögern. Just nu är han gästforskare vid Institut für die Wissenschaften vom Menschen (IWM) i Wien. Han kommer från Sevastopol på Krimhalvöns sydligaste spets.

Extremhögerns deltagande i den ukrainska revolutionen har blivit ett hett samtalsämne i väst. De publicister och kommentatorer som var kritiska till Majdanprotesterna angrep dem ofta genom att framhäva de ukrainska ultranationalisternas närvaro och menade att protesternas egentliga syfte var att föra högerextremisterna till makten i Ukraina. Hursomhelst hade de den centrala rollen på torget.

Anton Sjechovtsov. Det var för all del lätt att få syn på de ultranationalistiska deltagarna i revolutionen: Den allukrainska unionen "Frihet" (Svoboda) var ett av de tre större oppositionspartierna som backade upp den EU-vänliga gräsrotsrörelsen, medan Högra sektorn bildades i Majdanprotesternas initialskede genom att inlemma små högergrupper, som ideologiskt spände från nationalkonservativa till otvetydiga extremister. Trots att de högerextrema var mycket färre än de andra demonstranterna, var det de som internationella medier ställde i rampljuset.

 

Den gemensamma (och upprörande) nämnaren för alla de reportage och analyser som framhåller extremhögerns deltagande i den ukrainska revolutionen är att de inte belyser Ukrainas strävan att bli fullvärdig medlem av det demokratiska samfundet. Ukraina är helt frånvarande i analyserna, där ämnen som "västerländsk expansionism", "USA-inblandning", "utvidgning av Nato", "relationer mellan EU och Ryssland", "den ryska inflytelsesfären" och "ryska legitima intressen" diskuteras. I den kontexten berövas ukrainarna sin egen handlingsförmåga; de objektifieras till en subjektlös mobb som påstås gå i västs ledband mot Ryssland.

Dessa publicister och journalister måste behålla fokus på extremhögern för att kunna säkra en retorisk reträtt för den händelse att någon ändå skulle vilja diskutera vad Ukraina själv vill. Argumentationslinjen - anammad framför allt av vänstern i väst - är lika nedlåtande som arrogant och avslöjar intellektuell slapphet.

Det är, menar man, väst som försöker skilja Ukraina från Ryssland, men även om det vore vad ukrainarna själva vill är alla ändå fascister och kan inte ges något stöd. Den yttersta vänstern blandar ihop argumenten: väst konspirerar mot Ryssland och stöder den ukrainska extremhögern därför att väst självt är ett odemokratiskt, imperialistiskt monster. Googla "fascist Nato", sökresultatet är komiskt.

 

I rättvisans namn har inte alla från vänstern anammat detta nedlåtande, föraktfulla, rentav rasistiska tonläge. Timothy Snyder, Slavoj Žižek och en del andra ledande vänsterintellektuella anlägger avvikande perspektiv på den ukrainska revolutionen.

Extremhögerns deltagande i revolutionen berodde inte på att den var en "fascistkupp", utan på att den var - kanske alltför - demokratisk. Till skillnad från "den orange revolutionen" som var ett uppifrån styrt initiativ av den oppositionella eliten, startade 2013-14 års revolution nedifrån, horisontellt sammansatt av ytterst heterogena skikt i det ukrainska samhället.

Också extremhögern var en heterogen sammansmältning av skilda grupper med olika idéer, agendor och strategier. Det hindrade inte att alla dessa element kunde enas i den revolutionära rörelsen för att bekämpa den cyniska och brutala regimen som stod redo att undertrycka allihop oavsett ideologiska övertygelser.

Den revolutionära rörelsens enighet var av högsta vikt, och det var därför mittenkrafterna inte hade råd att distansera sig från extremhögern: inför det existentiella hotet från den repressiva statsapparaten, räknades varenda person som var villig att ta strid mot regimen. Dock fanns det vissa högerelement som av och till underminerade enigheten genom att angripa andra demonstranter och organisera polariserande aktioner som marschen till minne av den kontroversielle ultranationalisten Stephan Bandera (1909-1959).

 

Samtidigt bidrog extremhögerns aktivister till försvaret av Majdan, som gång på gång attackerades av polisen: deras nationalistiska glöd gjorde dem till de sammanbitna och oförskräckta kämpar som den revolutionära rörelsen var i skriande behov av. Andra gånger hade dock den där glöden motsatt effekt för revolutionens strategi och taktik, det hände att högeraktivisterna provocerade polisen att gå till attack mot andra demonstranter.

Sådana incidenter fick en del att misstänka att vissa av de högerextrema grupperna och individerna avsiktligt spelade regimen i händerna, det vill säga att de var agents provocateurs - en misstanke inte helt utan grund.

Extremhögern kan ha bidragit till att sammanstötningen med polisen blev så våldsam att Janukovitj-regeringens fall påskyndades, men det skulle ändå ha skett förr eller senare. Bland mer än hundra stupade demonstranter var högst en tiondel "anslutna" till de högerextrema kretsarna. Dessutom utövades det revolutionära våldet av långt flera än bara ultranationalisterna. Radikaliseringen av de från början fredliga protesterna skedde utan påverkan av extremhögern, det var snarare ett desperat svar på den eskalerande stats- och polisrepressionen mot demonstranterna.

Det är fortfarande svårt att säga att extremhögern verkligen drog nytta av revolutionen. Man kan hävda att Svobodas fyra poster i interimsregeringen klart antyder en högervridning av den ukrainska politiken. Men de utnämningarna var närmast en teknikalitet.

 

Ena hälften av interimskabinettet skulle tillsättas av de tre tidigare oppositionspartierna, men Vitali Klitsjkos UDAR vägrade ta plats i interimsregeringen eftersom man var rädd för att nödvändiga men impopulära beslut kunde reducera partiets folkliga stöd. Hade Svoboda inte erbjudits de fyra ministerposterna, skulle Ukraina styras av en enpartiregering - en direkt politisk katastrof. Ingenting tyder för övrigt på att Svoboda, som förlorade en av posterna inom en månad, har utövat något som helst "högerextremt inflytande" på interimsregeringens åtgärder.

Man kan lika gärna hävda att extremhögern i själva verket var revolutionens förlorare. Röstsiffrorna för Svobodas Oleh Tjahnybok och Högra sektorns Dmytro Jarosj i preseidentvalet i maj (1,16 respektive 0,7 procent) motsäger inte det påståendet. Ironin i extremhögerns patetiska framträdande i valet är att en annan presidentkandidat, Vadym Rabinovitj, ordförande för den allukrainska judiska kongressen, uppnådde 2,25 procent, mer än Tyahnybok och Jarosj tillsammans!

Det ska för övrigt noteras att det folkliga stödet för Svoboda hade dalat redan före revolutionen - partiet lyckades helt enkelt inte dra fördelar av upproret och återhämta stödet från 2012.

På kort - och kanske lite längre - sikt kan extremhögern ses som revolutionens förlorare, eftersom det med Janukovitjregimens fall förlorade de viktiga nejröstarna. De har också förlorat "monopolet" på patriotism: efter den ryska aggressionen är alla landets demokratiska partier patriotiska. Det finns följaktligen inget "behov" av att rösta på extremhögern enbart av patriotiska skäl.

Det långsiktiga perspektivet beror på utfallet av den ryska aggressionen: om den fortsätter och de demokratiska myndigheterna i Ukraina inte förmår försvara landet, kan den folkliga patriotismen radikaliseras och degenerera till ultranationalism.

 

Om det händer är det dock inte självklart att Svoboda och Högra sektorn kommer att tjäna på det: nya högerextrema formeringar och koalitioner kan uppstå, till exempel kring den dubiöse populisten Oleh Ljasjko som fick 8,32 procent av rösterna i presidentvalet. Svoboda kanske inte återhämtar sig efter nederlaget, medan Högra sektorn, som förefaller ha distanserat sig från vissa extrema element i Socialnationella samlingen vilka föredrar att samarbeta med Ljasjko, kan bli mera moderata och närma sig mainstream-högern.

På det ena eller andra sättet är det utfallet av den ryska aggressionen som är nyckeln till Ukrainas framtida utveckling. Om Kreml slutar förse separatisterna i östra Ukraina med vapen och manskap, kommer det ukrainska samhället att kunna koncentrera sig på att bygga en liberal demokratisk stat och marginalisera extremhögern. Om det ryska understödet av separatisterna fortsätter, är det sannolikt att den potentiella skada som extremhögern kan vålla den ukrainska demokratin inte kommer att vara det värsta problemet.

 

Anton Sjechovtsov

kulturen@expressen.se

 

 

Översättning från engelska Nils Schwartz

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!