Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Enquist vänder på schablonbilden

AVHYSTERISERING. Författaren Amanda Svensson läser "Boken om Blanche och Marie", som utspelar sig på Salpêtrière-sjukhuset i Paros. Foto: Ludvig Thunman

I "Boken om Blanche och Marie" vänder Per Olov Enquist delvis på schablonbilden av kvinnor som offer.

Amanda Svensson gör den tredje omläsningen i en serie hyllningsartiklar till författaren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Om boken

"Boken om Blanche och Marie" utspelar sig huvudsakligen i Paris vid förra sekelskiftet. Handlingen kretsar kring vetenskapskvinnan och Nobelpristagaren Marie Curie och hennes assistent och väninna Blanche Wittman, men förhåller sig fritt till det historiska faktamaterialet. Romanen har blivit en av PO Enquists största publikframgångar.

'' Boken om Blanche och Marie handlar om modernitetens triumf på tröskeln till den stora katastrofen. Fast "handlar om" är egentligen fel uttryck. Enquist har aldrig skrivit en friare och vackrare prosa. Allt speglas i allt.

Ur Leif Zerns recension i Expressen 16/8 2004.

Om artikelförfattaren

Amanda Svensson (1987) är författare och medarbetare

i Expressen kultur. Hennes andra roman, "Välkommen

till den här världen:", nominerades till Augustpriset 2011.

I våras utkom hon med romanen "Allt det där jag sa

till dig var sant".

Det fanns en gång ett slott mitt i Paris, det hette Salpêtrière. Där fanns sex tusen hovdamer men bara en drottning, hon hette Blanche Wittman. Och det fanns en kung, eller kanske snarare en kejsare, han kallades trots allt för "neurosernas Napoleon". Hans riktiga namn var dock Jean Martin Charcot. Till yrket var han neurolog men till sinnet snarare en konstnär, en visuell. Inget större problem i detta dock, gränserna mellan konst och vetenskap var trots allt mycket suddiga långt in på 1900-talet, är det kanske i viss mån fortfarande, kommer kanske alltid att vara det. Drivkraften är ju trots allt densamma: önskan att förklara, upptäcka, utforska.

Blanche Wittman, Charcots favoritpatient och den han oftast förevisade offentligt i sitt arbete med hysteriska kvinnor i slutet av 1800-talet, är en av de två huvudpersonerna i Boken om Blanche och Marie. Den andra är Per Olov Enquist. Foto: Foto: Theo Elias Lundgren Marie Curie, tvåfaldig Nobelpristagare, själva sinnebilden av ett kvinnligt geni. Två kvinnor med mycket olika sociala positioner och psykiska dispositioner, ändå kom deras vägar att korsas - detta är ett faktum. I slutet av sitt liv, efter att Charcot dött och Blanche i samma ögonblick tillfrisknat från sina hysteriska anfall, kom Blanche att arbeta för Marie Curie i hennes laboratorium. I det ljusblå skenet från radiumet, det dödliga, och i skuggan av den potentiellt förgörande kärleken utspelar sig Enquists roman. Eller är det Blanches roman? Är det kanske till och Charcots? Vem är det som talar genom Blanches amputerade kropp, en gång den främsta kartan över kvinnans mystiska natur?

Blanche Wittman - liksom flera andra av Charcots kvinnliga forskningsobjekt -figurerar också i en annan modern roman, Siri Hustvedts bästsäljare "Vad jag älskade" från 2003. Här är det 1980- och 90-tal i Brooklyn, New York. Både idéhistorikern Violet Blom och hennes man, konstnären Bill Wechsler, börjar intressera sig för kvinnorna på Salpêtrière och de kulturella aspekterna av hysterivågen. Båda menar de att hysterin mer än en sjukdom var ett slags performance, ett konstverk om man så vill, med läkaren som konstnär och hysterikan som tavelduk. Kvinnokroppen som konstverk, och det implicita övergrepp det innebär, kom kanske tydligast till uttryck i den praktik som kallades dermografism, den påstådda känsligheten i hysteriska kvinnors hud som gjorde att den reagerade med rodnad när den utsattes för tryck. Man kunde med andra ord skriva direkt på kvinnokroppen, med ett lätt tryck från sitt finger.

Som konstnären signerar en tavla.

Som man brännmärker ett djur.

Som man sätter ett kryss på en karta för att markera var man varit.

Eller som en älskande vill lämna sitt bomärke på den älskade. Som det sägs i "Vad jag älskade" om en målning Bill gjort av Violet, en målning där Bill målat ett märke på hennes kropp som hon egentligen inte har: "Det är som om han älskade att göra det, som om han ville lämna ett märke som skulle vara för evigt".

 

Konsten är ett språk, kärleken kräver ett språk, skrivet på kroppen. Och de hysteriska symptomen är ett eget språk som kräver sitt eget lexikon, det menade redan Charcot själv. Han gav ut böcker med schematiska bilder av hysteriska symptom, han kallade detta sin "ikonografi". Frågan som forskningen brottats med det senaste århundradet, framförallt den feministiska, av semiotiken influerade, forskningen är dock: Vem är det som talar genom den hysteriska kvinnans kropp, kvinnan eller läkaren? Eller med Violet Bloms ord: Konstverket eller konstnären?

Det finns ju onekligen likheter mellan konstnären Enquist som skrivit boken om Blanche Wittman - skenbart i hennes namn - och läkaren Charcot. Båda är teckentydare, kartritare, upptäcksresande. Båda säger de sig föra Blanche Wittmans talan. Enquist utgår från fiktiva "frågeböcker", i romanens kontrakt med läsaren nedtecknade av Blanche själv. Charcot, på sin tid, tolkade Blanches kropp som vore den en karta, skrev sitt namn på hennes rygg, även om han stavade det SATAN.

Man skulle som feminist i det tjugoförsta århundradet kunna förfäras över denna likhet. Samma patriarkala makt- position, samma självpåtagna rätt att utnyttja en kvinna för sina egna syften. När Enquist visar upp den ålderstigna, trefaldigt amputerade Blanche Wittman, där hon ligger i sin lilla trälåda på hjul, patetiskt diktande om "sambandet mellan radium, död, konst och kärlek" för en lysten läsare, är det då inte precis samma sak som när Charcot suggererade hysteriska anfall hos en lättklädd Blanche inför publik på sin tisdagsvisningar på Salpêtrière?

Men riktigt så enkelt är det väl inte, det är det ju sällan. Enquist skriver om Charcot och hans lärjunge, en viss Sigmund Freud: "De trodde sig båda finna den punkt varifrån berättelsen kunde betraktas, och iscensatte från denna inte endast kvinnans natur, utan också kärlekens, som var en religiös rit, samt ett maktspel."

Kvinna. Kärlek. Rit. Makt. Där naglar han fast de bärande ingredienserna i berättelsen om Blanche och Marie, en berättelse där Enquist tydligt visar att han vet sin plats - bredvid Charcot och Freud, bredvid alla dem som försökt göra den kvinnliga hysteriepidemin begriplig. Tolkningen är alltid ett övergrepp, frågan är ju vad man gör med den. I Enquists fall, vill jag påstå, är resultatet en frågebok kring kvinnlig underordning och frigörelse, med två starka kvinnliga subjekt. Som sådan sticker den ut i ett författarskap där kvinnor mest figurerar som erotiska varelser, lika mystiska och eggande som den herrnhutiska gudasonen på korset.

 

På ytan är "Boken om Blanche och Marie" förvisso en roman om två kvinnor som går under i den erotiska kärleken. Blanche i sin uppdiktade kärleksrelation med Charcot, Marie Curie i den affär med en gift man som ledde till en hetsjakt i tidningarna med främlingsfientliga förtecken, och som nästan kostade henne det andra Nobelpriset. Två kvinnor oförmögna att kontrollera sina kroppar och sina lustar, och därför också sina liv, så kan man se det.

Men riktigt så enkelt är det väl inte, det är det ju sällan. Förmår man frigöra sig från den slentrianmässiga läsningen att en kvinna i passionens grepp alltid är ett offer, framträder istället bilden av två starka jag. Marie Curie som vägrar be om ursäkt för att hon har älskat, som vägrar acceptera att hon inte - likt en man - får vara både kropp och intellekt. Och så Blanche, denna till synes patetiska figur, som författaren i Charcots ställe fortsätter att försöka tolka och styra - men förgäves! Blanche berättar en egen historia, där hon är översteprästinna i den religiösa rit som är kärleken. När Charcot är död och saknar röst är det Blanche som är uttolkaren av deras relation, det är hon som bestämmer vad som är sant, han är hennes tavelduk, hennes pappersark. Hon vänder skriften mot honom i ett slags omvänd dermografism, diktar ett begär hos honom han troligen inte kände, skriver in sig i hans kropp:

"Jag brändes in i honom, som brännjärn i ett djur".

Som konstnären signerar en tavla.

Som man sätter ett kryss på kartan, för att markera var man varit. Ett märke som genom Enquists roman kommer att vara för evigt.