Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En vetenskaplig korsbefruktning

TOG INTRYCK. I Virginia Woolfs författarskap märks tydliga spår av tidens naturvetenskapliga genombrott. Foto: TV 2 Danmark
Per Molander. Foto: Sofia Runarsdotter / WEYLER FÖRLAG
ESSÄ PER MOLANDER Allt är vågor. Virginia Woolf och den moderna fysiken Weyler, 213 s.

Få vetenskaper lämpar sig lika väl för konstnärlig korsbefruktning som en moderna fysiken.

Helena Granström läser en lyckad fysikalisk analys av Virginia Woolfs författarskap.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ESSÄ

PER MOLANDER

Allt är vågor.

Virginia Woolf och den moderna fysiken

Weyler, 213 s.

Det är, i viss mening, omöjligt att vara fysiker utan att på samma gång vara poet. Det vetenskapliga språket är med nödvändighet metaforiskt - helt enkelt eftersom det söker gestalta fenomen som är otillgängliga för de mänskliga sinnena, med en begreppsapparat förankrad i människans direkta upplevelse av världen. Den moderna fysikens vågor, atomkärnor, partiklar och fält kan därmed, liksom kosmologins händelsehorisonter och svarta hål, sägas vara metaforiska uttryck, i de att de associerar vardagliga fenomen till objekt som ligger mycket långt ifrån den vardagliga erfarenheten.

Naturligtvis är det också möjligt att tänka sig liknelser som går i motsatt riktning - exempelvis tenderar både kvantmekanikens Schrödingers katt och Maxwells termodynamiska demon att dyka upp i olika utomvetenskapliga sammanhang, mer eller mindre korrekt brukade. Psykoanalytikern Jacques Lacan har liknat den psykiska sjukdomen vid snitt genom matematiska objekt som en Kleinflaska eller en torus; liknelser som enligt Lacan inte bara antyder utan även "förklarar många saker om det psykiska sjukdomstillståndets struktur".

Problemet med sådana grepp är inte bara att de är svåra att göra precisa - de tenderar dessutom att oftare göra läsaren mindre upplyst, än tvärtom. Om metaforens centrala funktion är att kasta ljus över ett främmande fenomen genom att associera det till ett mer välkänt, blir verkan här den motsatta: Det fenomen som blir belyst, blir det genom att kopplas till ett som för de allra flesta läsare är antingen obekant eller obegripligt.

Utan specialkunskaper eller en bred vetenskaplig allmänbildning hos mottagaren, behöver den som avser upprätta en meningsfull analogi mellan humaniora och naturvetenskap med andra ord också förmedla en introduktion till de naturvetenskapliga fenomenen. Detta har Per Molander, litteraturvetare och fysiker, uppenbarligen insett - hans nyutkomna "Allt är vågor" kan lika gärna läsas som en kortfattad introduktion till den moderna fysiken med Virginia Woolfs författarskap som pedagogiskt redskap, som en tolkning av samma författarskap utifrån vetenskapliga landvinningar i författarens samtid. Här analyseras Woolfs bruk av ljudmiljöer utifrån vågekvationers olika lösningar, och hennes uppbyggnad av karaktärer och dialog i termer av Fourieranalys; mer allmänt visas hur Woolf omsatt abstrakta rön i explicita, litterära bilder.

Molander uppehåller sig främst vid verket "Vågorna", i vilket Woolf, som titeln antyder, valt att låta ett brett fysikaliskt fenomen utgöra bärande metafor. Att Woolf tagit intryck av sin samtids naturvetenskapliga genombrott - såväl relativitetsteori som kvantmekanik - är tydligt: När en av hennes karaktärer slår med knogarna mot skenbart solida föremål med frågan "Är du hård?" är det som ett direkt svar på den moderna atomteorins upplösning av materiens beständighet.

 

Att konst och vetenskap har förmågan att berika och korsbefrukta varandra är uppenbart; "Vågorna" utgör härvidlag ett lysande exempel. Samtidigt bör man hålla i minnet att deras angreppssätt med avseende på människans sinnliga upplevelse av världen är varandras diametrala motsats: Medan den ena söker fördjupa och begripliggöra den mänskliga sinneserfarenheten, söker den andra minimera dess betydelse.

Särskilt med hänsyn till detta är det anmärkningsvärt hur de två ibland kan sammanstråla till en allmängiltighet som höjer sig över de enskilda disciplinerna. Vad den moderna fysiken tvingade oss att inse är att sanningen om materiens karaktär varken är att den är våg eller partikel, utan bådadera: ibland det ena, ibland det andra. Kanske finns inga bättre läromästare än konst och litteratur när det gäller att skapa förmågan att omfatta denna tillvarons mångtydighet.

Som fysikern Niels Bohr en gång uttryckte det: "Motsatsen till ett sant påstående är ett falskt påstående. Men motsatsen till en djup sanning kan i sin tur vara en djup sanning."

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!