Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En internationell konstbiennal i miniatyr

ÖGONÖPPNARE. Stillbild ur Rivane Neuenschwanders film.Foto: Moderna muséet/Galleria Continua
En installationsvy från Kader Attias "Oper Your Eyes", 2010.Foto: Moderna muséet/Galleria Continua

Moderna museets nya utställning har konstnärlig mångfald som tema.

Nils Forsberg tycker sig hamna på en konstbiennal i miniatyr.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KONST

Efter Babel /Poesin kommer att göras av alla!/ 89plus

Moderna museet, Stockholm

Till 30/8

Tidigare i våras kritiserade Konstakademien den Kungliga konsthögskolan för att ägna sig för mycket åt teori, för att den nya verksamhetsplanen "bryter med den svenska traditionen", att internationaliseringen gör att studenterna förlorar förankringen i svenskt konstliv och betonade hur viktigt det var att "identifiera en nationell identitet".

Det går inte att 2015 prata om "svensk tradition" och "nationell identitet" om man vill bli tagen på allvar, inte i kultursammanhang. Konstakademiens sätt att uttrycka sig blev kontraproduktivt.

Vilket var lite synd, för de hade en poäng.

När Moderna museet med "Efter Babel" gör den egentligen första utställningen under Daniel Birnbaums ledning som bygger på ett tema och inte en eller några konstnärer, handlar det om uttryckens mångfald. I museets största sal reser sig ett torn av Simon Denny och Alessandro Pava, ett tredimensionellt kollage att bestiga och där möta konstruktivistisk konst, arkitekturmodeller, affischer, skärmar, en dörr från ett mötesrum på Deutsche Bank i Frankfurt, Kanye Wests jacka och tusen andra saker som associerar till uppkopplad samtid och gårdagens utopier.

Det är en uppdaterad version av millennieskiftets konstnärliga plattformsprojekt, som ville skapa mötesplatser och diskussionsfora. Under utställningens gång kommer det att bli poesiuppläsningar här. Den revolutionära potentialen är kanske inte så stor i realiteten men man kan åtminstone tänka sig att tysthetsnormen på museer kommer att utmanas.

Annat är mer stillsamt, som Georges Adéagbos porträtt av Sverige medelst loppisfynd eller Rivane Neuenschwanders film där en papegoja äter solrosfrön med skiljetecken medan en hysterisk fotbollskommentator släpper alla spärrar i brasiliansk radio.

Mest gripande är Kader Attia som varvar fasansfulla foton på sönderskjutna soldatansikten från första världskriget före och efter primitiv plasikkirurgi med lagade afrikanska masker i en gestaltning av en sorts kulturell läkeprocess som inte släpper taget.

Det är som att vara på en internationell konstbiennal i miniatyr. Birnbaum har gjort några sådana och hans modell för utställningar är smörgåsbordet - ett antal olika smaker presenteras, ibland går de inte ihop men man kan välja lite som man vill. Till skillnad från Okwui Enwezor som på årets Venedigbiennal trycker i besökarna postkolonialt kraftfoder.

I "After Babel" från 1975, som inte nämns men rimligen varit viktig för utställningen, argumenterar George Steiner för att mångfalden av språk beror på en vilja att dölja, att andra inte alltid ska förstå, för då hade vi alla talat någon sorts esperanto för länge sedan. Poesin blir då språkets högsta uttrycksform, inte ett specialfall.

Samtidskonsten kan tendera att likna den standardiserade idiotengelska som så mycket forskning bedrivs på, och det var nog det Konstakademien försökte framföra om Konsthögskolans nya inriktning. Alla säger ungefär samma sak, och de gör det på ungefär samma sätt lite hursomhelst.

"Efter Babel" som helhet undviker fällan, men rör vid paradoxen: Hur göra det unika gemensamt, hur bevara det egna i mötet med den andre?