Leninvarvet i Gdańsk den 16 augusti 1980. Lech Walesa, som tidigare avskedats på grund av sitt fackliga arbete, står på trappan till varvsledningens hus och meddelar att de har fått igenom alla krav. Strejken börjar brytas upp, alla längtar hem. Det man inte vet är att hela staden har lagt ner sitt arbete i solidaritet med varvet. Fabrikerna står stilla. Kollektivtrafiken har stannat upp.
Just som varvet börjar tömmas når informationen fram. Det är fem kvinnliga aktivister som vänder historien i detta ögonblick. Fem kvinnor som agerar mer snabbtänkt än alla andra och börjar ropa tillbaka arbetarna. Det är svårt att höras eftersom varvsledningen har stängt av ljudsystemet. De får springa runt och ropa. Till slut lyckas de stänga den numera ikoniska grinden nummer två till varvet. Under kvällen meddelas de andra arbetsplatserna att strejken i varvet fortsätter. Under de följande dagarna formuleras krav som ingen vågat ställa sedan Det förenade polska arbetarpartiet sköt demonstrerande arbetare tio år tidigare.
Man kräver fria fackföreningar, yttrandefrihet och politiska reformer. Fabriker och gruvor över hela landet ansluter sig. Till slut står i stort sett hela Polen stilla.
Det har varit förvånansvärt svårt att hitta en berättelse om arbetarna som med facklig kamp besegrade den blodiga diktatur som kallade sig själv socialistisk, som utövade förtrycket i deras namn. För bara några år sedan låg alla historiskt viktiga platser igenvuxna och förfallna. Paviljongen där uppgörelsen om fria fackföreningar undertecknades var tills nyligen full av bråte som gick att skymta genom smutsiga fönster.
Förlamningen bröts till slut med en rad böcker och biografier och planerna på ett museum. Det nedlagda varvet som ska hysa ett exklusivt bostadsområde har putsats upp. Det är också logiskt att Polens visuella nationalskald, den 88-åriga filmregissören Andrzej Wajda, blev den som fick teckna den breda berättelsen om allt detta som en sorts fortsättning på de klassiska filmerna från denna tid, "Marmormannen" (1977) och "Järnmannen" (1981). Men trots de stiliga klippen mellan dokumentärt och fiktivt bildmaterial fångar "Walesa" inte solidariteten, det breda samförståndet mellan miljoner arbetare, tjänstemän och intellektuella. I stället får vi en starkt rollbesatt, men förutsägbar hjältesaga enligt konstens alla regler.
Showen stjäls av Agnieszka Grochowska som spelar Walesas fru Danuta. I 200 år av ockupationer, diktaturer och krig har denna arketypiska polska kvinna tvättat mannens kläder, väntat och tröstat och sett till att barnen har något att äta. När demokratin kommer är det hennes rättigheter som kommer att begränsas under tryck från katolska kyrkan. Liksom de flesta revolutionssagor sätter den punkt innan besvikelsen. Innan många av vinnarna blev förlorare. Innan de forna säkerhetsagenterna drog det längsta strået.
Min stora behållning blir den fenomenala polska 80-talspunken som väver ihop filmen. Budskapet i den har ekat vidare på Tahrirtorget i Kairo, i Geziparken i Istanbul, på Majdan i Kiev och just nu kan det höras i Hongkongs finansdistrikt. I de riktigt viktiga skildringarna av revolter är det inte enskilda människor som är hjältarna, utan det seglivade mänskliga hoppet.