Ungdomskulturen uppstod på 1950-talet: Efter andra världskriget blev den plötsligt en jätteindustri, med film- och popstjärnor, som marknadsfördes hårt mot den nyligen uppfunna tonåringen. Strax därefter började de välmenande böckerna riktade till den nya målgruppen att komma. Kerstin Thorvalls "Boken till dig" från 1959 är ett tidigt svenskt exempel: ett slags instruktionsbok till den unga kvinnan, om allt hon kan tänkas behöva få svar på om att vara just ung kvinna.
Lena Dunham - som skapat den inflytelserika tv-serien "Girls" - har skrivit det senaste exemplet i genren med sin "Not that kind of girl".
På slagfältet Den Unga Kvinnan pågår ett ständigt krig mellan två styrkor: Å ena sidan den skamlöst kommersiella veckotidnings-, nöjeskultur-, mode och reklambranschen, med ouppnåeliga bilder att förhålla sig till. Å andra sidan en motkultur, som ägnar sig åt (och också tjänar pengar på) att säga att man som ung kvinna inte alls måste vara det slags kvinna som den mer utstuderat kommersiella kulturen försöker få en att tro.
Lena Dunham ingår i det senare lägret, och hennes bok blurbas följaktligen av Liv Strömquist i den svenska utgåvan, och i den amerikanska av indiekändisen Miranda July. Den senare menar att Dunham är ovanlig eftersom hon är så ärlig och bara är sig själv, och att man känner igen sig så mycket i det hon skriver. Just det självutlämnande och icke-förskönade, är grejen med Lena Dunham. Att hon vågar prata om allt, på ett sätt man kan skratta igenkännande åt.
På senaste tiden har jag ofta tänkt att vi, i svallvågorna av den omtalade long tail-effekten och en tillgänglighet av information utan historiskt motstycke, borde ha ett medie- och kulturklimat med ämnes- och åsiktsmässigt svängrum, gott om plats för det smala bredvid det breda, nya oväntade röster, nya oväntade tankar.
I stället känner jag ofta att saker blir alltmer likriktade: jag ögnar igenom morgontidningarna och tänker att alla ältar samma ämnen, samma kändisar, att vi bara kan föra en diskussion i taget.
I stället för att bli större känns det som att världen krymper.
Lena Dunham är ett typiskt exempel på det: den på samma gång vidöppna och enkelspåriga samtiden gör att hela världen plötsligt är engagerad i samma personer, samtidigt. Häromveckan pratade alla - inklusive "SVT Debatt" - om en enskild kvinnas skönhetsoperationer. Och när Lena Dunham skriver en bok om att bara vara sig själv ges den omedelbart ut i 23 länder och diskuteras intensivt överallt.
Frågan är bara varför vi ska lyssna på vad just Lena Dunham har lärt eller inte lärt av livet. Och varför vi tror att just unga kvinnor har ett sådant behov av dessa välmenande handböcker om sin livssituation?
Dunhams varumärke är att vara relaterbar. Hon har en annorlunda kropp än de som vanligtvis syns i medier, en större vilja att ventilera personliga tillkortakommanden (som dock inte har omöjliggjort en fantastisk framgång). För också i det läger som vill berätta för unga kvinnor att man inte behöver vara som medias stereotyper finns en norm: just nu anses Lena Dunham liksom vara mest relaterbar av alla kvinnor på marknaden.
Men för den som inte skrattar igenkännande åt Lena Dunham kommer hon bara att utgöra ännu en omöjlig bild att förhålla sig till. Jag tänker: tack Gud för att jag inte längre är i en ålder då jag behöver bekymra mig över att jag inte på något sätt påminner om henne.
Och jag tänker att snarare än att världens samlade medier framhåller just denna person som förebildlig, skulle man kunna påpeka att det där med att vara kvinna också kan praktiseras genom att fullständigt skita i att hela tiden förhålla sig till andra kvinnor. Så till den grad att man inte har ett behov av förebilder eller välmenande böcker i just konsten att vara kvinna.
Kanske är det bättre att sätta vilken bok som helst i händerna på en ung människa än en bok som Lena Dunhams. En om norrsken, Kierkegaard, Marguerite Duras, digerdöden, Nina Simone, kattraser, Sapfo eller Factory records skivomslag.
De innehåller inga instruktioner till identiteten kvinna. De öppnar världen i stället för att krympa den.
Följ Expressen Kultur och Expressen Litteratur på Facebook – där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.