Idrottande har blivit en fråga om klass, pengar och geografi. Detta konstaterades på Dagens Nyheters sportsidor tidigare i år (13/3). En rapport om idrottsforskning visar att de som bor i socioekonomiskt välmående bostadsområden är de som ges störst möjlighet att idrotta. Exakt samma utveckling kan ses inom kulturjournalistik.
Det handlar inte längre om vilka som får lov skriva på kultursidor. Det handlar om vilka som har råd att skriva på kultursidor.
I höstas satt jag med Caitlin Moran i hennes trädgård och diskuterade villkoren för dagens unga frilansare. Vi konstaterade snabbt att ingen av oss skulle kunna ha blivit journalist i dag.
"För mig som tonåring var det helt avgörande att jag direkt fick rimligt betalt för mina texter", sa Caitlin Moran. "Så är det inte i dag. Om jag varit ung i dag hade jag erbjudits att börja blogga eller ta en oavlönad praktikplats."
Möjligheten att tacka ja till ett arbete där ersättningen inte betalas ut i pengar utan i så kallade möjligheter, avgörs helt av ens socioekonomiska bakgrund.
I december skrev engelske skribenten Owen Jones i The Guardian: "Oavlönade praktikantplatser har blivit en stöttepelare för det moderna brittiska klassystemet, diskriminering på basis av rikedom i stället för talang. Systemet fungerar som filter för hela yrken, hjälper dem att förvandlas till stängda verksamheter för de redan privilegierade".
En stängd verksamhet för de redan privilegierade. Det har länge gällt för många yrkesgrupper. Nu gäller det även för journalister. Caitlin Moran växte upp i ett underklassområde i Wolverhampton med sju yngre syskon och bidragsberoende föräldrar. Att hon kunde ta sig därifrån till att bli en flerfaldigt prisbelönt journalist på The Time, berodde på att när hon som 16-åring började skriva om popmusik för Melody Maker så fick hon betalt.
Det hade hon inte fått i dag. En ung Caitlin Moran hade 2015 blivit utkonkurrerad av jämnåriga som för egen kostnad kan komma till London och där jobba gratis. En omöjlighet för den som inte kan förlita sig på Bank of Mum and Dad, en formulering lånad av Owen Jones.
Även i Sverige är praktikplatser med låg lön vanliga i mediebranschen. Framförallt på produktionsbolag som gör tv och radio men även inom magasin, tidskrifter, sajter. Om du inte kan få pengar via Bank of Mum and Dad kan du inte ta sådana jobb.
Jag själv växte upp utan ekonomiska bekymmer - parallellt med min uppväxt gjorde vi uppgraderingen från höghuslägenhet till radhus till villa - men jag hade aldrig vågat satsa 100 procent på att bli journalist om jag inte fått betalt för mitt arbete. Ingen i min släkt har haft något konstnärligt yrke eller gått någon akademisk utbildning.
Långt efter att jag fick journalistpriser var mina föräldrar oroliga för att jag inte hade fast jobb. När jag nyligen tittade igenom gamla redovisningspärmar såg jag att de frilansarvoden som betalades ut när jag började skriva på 1980-talet är desamma som frilansare erbjuds i dag. Ingen höjning på 30 år.
På den tiden gick det att köpa en etta i Stockholms innerstad för 350 000 kronor.
Utvecklingen med sämre och sämre betalt för frilansare är förstås en del av en större utveckling inom medierna.
Det behövs helt enkelt inte lika många journalister som det gjorde förr.
Internet har gjort att läsare tycker sig klara sig utan betald journalistisk. Ur läsarsynpunkt har det också blivit bättre när nya texter från hela världen finns gratis i mobilen varje morgon. Men mindre omdebatterat är hur denna utveckling påverkar vilka som har råd att fortsätta skriva och, därmed, vad som kommer att skrivas. Majoriteten som i dag fortfarande orkar bedriva kulturjournalistik - trots arvoden som inte går att överleva på - har sin försörjning på annat sätt.
Kultursidor domineras av forskare, doktorander, lärare, kulturchefer, politiker. Människor med inkomst från annat än journalistik. Modellen Jobba gratis för att synas är inte unik för mediebranschen men slår extra hårt mot journalister.
För fotografer och illustratörer kan dåligt betalda jobb för tidningar fungera som skyltfönster. Om man visar upp sig där kan man bli upptäckt och få bra betalda reklamuppdrag.
Men den dörren är stängd för journalister.
Om man som jag försöker överleva som kulturjournalist genom att parallellt ta reklamuppdrag vid sidan om så får man rapp på fingrarna av journalistkolleger (alltid kolleger med fast lön) som säger att man inte är kåren värdig. När jag började skriva på tidningar för 30 år sen gick det att smyga in bakvägen i medierna trots att man inte ens hade någon utbildning. Den altandörren är stängd i dag.
Det finns också en del som inte oroas av denna utveckling, utan tvärtom välkomnar den. För ett antal år sen skrev jag här på Expressens kultursida (2/11-2011) en artikel om Charles Dickens, en författare som var viktig för mig när jag var växte upp. Efter att artikeln publicerades kölhalades jag på tidningen Axess nätforum. Tidningens läsare var upprörda över att ett popsnöre som jag tilläts plats på en kultursida, ett uppdrag som i stället borde ha gått till mer kvalificerade skribenter med poäng i litteraturhistoria.
De läsarna kan andas ut. Det blir snart som ni vill.