Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är omöjligt att låtsas att vi inte visste

Foto: Olle Seijbold / DN PRESSENS BILD
Foto: Anna-Karin Nilsson / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Foto: Toni Härkönen / BONNIERS

Flyktingskap, folkmord och diaspora går som en röd tråd genom både Finlands och Estlands historia.

Sofi Oksanen skriver om vår tids glömska och hyckleri - och om historiens dom.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I min estniska familj var den ende som flydde till väst under andra världskriget en ung man, nyss fyllda 18. Man kan undra varför det bara var han. Sedan flyktingkrisens början har frågan kommit upp i Finland om och om igen: varför kommer så många unga män, och så få kvinnor och barn?

Den här unga killen var ensam om att fly för att vi inte hade tillräckligt med pengar. Att fly var väldigt dyrt då, precis som i dag. Och har man ont om pengar är det självklart vem man väljer att skicka i väg. Det var alltid de unga pojkarna och männen - de som annars skulle tvingas in i fiendens armé. Under andra världskriget var Estland ockuperat två gånger av Sovjetunionen och en gång av Tyskland, och ockupationsmakterna försökte värva bland esterna. Den unge mannens mor samlade ihop allt hon kunde för att skicka bort sin son för att undkomma armén, den tyska i det här fallet.

Min mormor hade också velat fly, men stannade av flera skäl. Min morfar var en skogsbroder som vägrade lämna sitt land, för att inte tala om att sälla sig till fiendearmén, och hon hade små barn, ont om pengar och var livrädd vid blotta tanken på att ge sig ut på havet i en liten båt.

 

Men just den här unge mannen lyckades fly, och kom först till Finland, där han såg sitt namn på en affisch vid en tågstation. Där listades namnen på de efterlysta ester som betraktades som brottslingar för att de smitit från inkallelsen. Så han beslöt sig för att ta sig till Sverige. Båten sjönk, men han var en ung man med en ung mans styrka och lyckades ta sig i land genom att klamra sig fast vid en timmerstock. Han visste inte om någon annan hade lyckats rädda sig. Unga män brukar överleva skeppsbrott bättre än kvinnor, barn och gamla.

Men han stannade inte i Sverige, det låg för nära Sovjet och han slog sig till slut ner i USA. Han vågade inte berätta för någon i Estland att han var vid liv, inte förrän på 1960-talet då han skickade ett brev till sin mor som blev galen av lycka. Han började sända henne chiffongscarfar, tunna nog att få plats i ett kuvert. I Sovjetunionen var dessa moderna scarfar svåra att få tag på, så hon kunde sälja dem för ett bra pris.

Vid den här tiden fanns det inte en tanke på att återförena familjer, något som Sovjet ändå inte skulle ha tillåtit. De som lämnade gjorde det med vetskapen om att de förmodligen aldrig skulle träffa sina anhöriga igen. Familjerna spreds över världen och etablerade sig i länder som Sverige, Australien, Kanada och USA. I varenda estnisk familj finns någon som flytt till väst. Ingen gjorde det för att det var roligt, för äventyrs skull. De gjorde det för att de måste.

Under exilen såg de det som en plikt att hålla liv i sin estniska kultur, och precis som alla flyktingar på jordens ville de att deras barn skulle bli läkare och jurister - att de skulle få en utbildning som skulle behövas den dag då de skulle återerövra och återuppbygga sitt land. Ändå trodde ingen i samhället utanför invandrargruppen att de baltiska staterna skulle återfå sitt oberoende, att Sovjetunionen en dag skulle kollapsa. Men diktaturer varar aldrig för evigt, trots att de alltid tror det och alltid övertygar resten av världen om det.

 

Att tvingas lämna sitt land är något som alla ester har väldigt starka känslor inför. Därför är det så smärtsamt att höra om syriska eller ukrainska flyktingar i dag, att se hur lite vårt folk minns av sitt förflutna. Inget annat kan förklara hatet och de växande högerextrema strömningarna och populismen som folk är redo att svälja trots den bristande sanningshalten.

Nej, det här är inte den värsta flyktingkrisen någonsin. Endast sex procent av världens flyktingar befinner sig i Europa. Jämför med vår senaste historia: Efter ryska revolutionen kom 1,4 miljoner människor till Europa. Efter andra världskriget var 65-70 miljoner människor hemlösa. Balkankrigen tvingade 2,3 människor att lämna sina hem. Även Finland, ett land som i dag har väldigt få utlänningar, har i det förflutna tagit emot många flyktingar. På 1920- och 1930-talen var Finland ett populärt transitland och vi hade fler flyktingar än något annat land i Norden. De flesta skulle ha stannat om det inte varit för lågkonjunkturen som drabbade landet och fick dem att resa vidare.

Under andra världskriget blev Finland ett transitland för estniska flyktingar. De var rädda att utlämnas till Sovjet - och eftersom till och med Sverige överlämnade sina ester till Sovjet, hade rädslan sina skäl.

Svenskar har fortfarande dåligt samvete för det och har både officiellt och inofficiellt bett om ursäkt.

I Finland startade president Mauno Koivisto på 1990-talet ett repatrieringsprogram för Ingermanlandsfinnar i forna Sovjetunionen - de hade kommit till Finland som flyktingar, men efter fortsättningskrigets vapenstillestånd 1944 utlämnades de till Sovjet och gick för det mesta ett olyckligt öde till mötes. Eftersom de hade bott en tid i Finland betraktades de som opålitliga av sovjetmyndigheterna och deporterades därmed inåt landet.

Trots allt detta hade ingen definierat Finland som ett invandrarland förrän 1990-talet. Innan dess hade vi heller inget offentligt samtal om rasism. Allt detta har gjort Finland till ett land som lever i en lögn - vi har alltid haft flyktingar mitt ibland oss, men vi låtsades inte om dem. Vi hade också 240 000 interna flyktingar som ursprungligen kom från Karelen, som vi förlorat till Sovjet. De kallades för "evakuerade", inte för flyktingar, vilket var smärtsamt för vissa av dem eftersom de inte hade lämnat sina hem frivilligt.

Efter den senaste flyktingkrisen har debatten om våra egna interna flyktingar blossat upp. En del av dem, och deras ättlingar, känner empati med de nya flyktingarna, medan andra blir förolämpade av jämförelsen. De säger att det är en helt annan sak, som om ordet flykting vore ett skällsord, något man skäms för att vara. Gamla sår rivs upp igen: när de tvingades fly tog finländarna knappast emot dem med öppna armar. De kallades "ryssar" och "otrogna hundar", eftersom många av dem var ortodoxa och Finland var lutheranskt - vilket det givetvis fortfarande är.

 

Det är därför jag finner det så märkligt att många finländare i dag fruktar att Finland ska erövras av islam, på grund av ett litet antal muslimska flyktingar. Estland ockuperades av en ateistisk supermakt, men det gjorde inte Estland ateistiskt, inte heller ortodoxt trots att många av ryssarna tillhörde den ortodoxa tron. Ändå var det ryska antalet enormt - exempelvis dubblades befolkningen i Tallinn på bara några år.

Frågan är: hur stort kommer vårt hyckleri att framstå i ögonen på framtida generationer? Kommer nästa generation att ställa samma fråga som vi ställde efter Hitler och Förintelsen - hur kunde vi låta det ske? Är det så här vi vill bli ihågkomna?

Jag har skrivit om den estniska diasporan, om folkmord, flyktingar och deportationer. Framtida författare kommer skriva samma historier från vårt tidevarv. Och framtida generationer kommer inte kunna förstå oss. För det finns en avgörande skillnad mellan då och nu: det fritt strömmande informationsflödet som gör det omöjligt att låtsas att vi inte visste.

 

Översättning Jens Liljestrand

FOTNOT. Texten är en redigerad och förkortad version av författarens anförande på Kapittel, Stavangers internationella festival för litteratur och yttrandefrihet, den 16 september.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!