Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den hederlige

TAGES POJKAR. Ingvar Carlsson och Olof Palme drillades av Erlander redan som unga. Foto: Björn Lundberg

Var Ingvar Carlsson den sista socialdemokraten med en kompass för rättvisa och plikt?

Per Olov Enquist läser en uppfordrande självbiografi av den ovillige statsministern.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MEMOARER

Ingvar Carlsson

Lärdomar

Norstedts förlag, 182 s.

Bara vid ett tillfälle i Ingvar Carlssons minnesbok "Lärdomar" krackelerar hans lugn, och han blir riktigt arg. Han tillåter sig detta undantag från sitt principiella lugn, upplärd som han och Olof Palme är av Tage Erlander: en gång per år är det tillåtet att dra i gång hårtorken på allvar mot de sina, och då får de hålla i sig. Omsatt till memoarplanet hos Ingvar Carlsson: han är lugnt kritisk, men finner ingenting försonande.

Det gäller Kjell-Olof Feldt.

Inte i första hand att han var ansvarig för avregleringen av finansmarknaden. Inte att han hoppade av regeringen när det gick åt helvete. Utan att han sedan skriver en memoarvolym som kommer ut mitt i valrörelsen, och ger Bildt möjligheter att, tuggande av skadeglädje, citera bevis om socialdemokratisk inkompetens, obehagligheter levererade av Feldt. Denne socialdemokratiske fallna stjärna.

 

Till råga på allt en framgångsrik bok. Våren 1991 säljer den 105 000 exemplar på två månader, vilket säkert gläder förlaget, men boken får sossar att vrida sig i plågor.

Inte roligt. Tidpunkten! Vart tog partilojaliteten vägen?

Ingvar Carlssons lugna, tankeväckande och mycket personliga minnesbok riskerar absolut inte att servera blodiga köttstycken åt motståndarna inför höstens val. Några sensationer får man leta efter. Jo, kanske, det är Feldt som spökar igen.

Det gäller det politiska mordet på Anna-Greta Leijon.

Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlsson. Hon har gjort ett misstag, och som justitieminister skrivit ett rekommendationsbrev till bokförläggaren Ebbe Carlsson. Det är den heta sommaren 1988, alla tycks tappa huvudet. En hord av privatspanare, också jag, svärmar runt gåtorna kring Palmemordet. Ebbe Carlsson är en av dem. Han ska snart dö i aids

 

Förhören i konstitutionsutskottet är beryktade: annars begåvade liberaler som Birgit Friggebo försöker gräva fram sanningar om en stor homosexuell sosseormgrop. I dag obegripligt. Under de snart tre decennier som gått har jag försökt få in i mitt huvud varför det skulle vara något allvarligt fel med detta - oregistrerade, det är sant! - rekommendationsbrev. Men att detta misstag skulle utradera en av socialdemokratins lysande kvinnliga stjärnor, självklar både som partiledare och statsminister, det är en gåta.

Också Ingvar Carlsson tycks tappa huvudet, sparkar henne från regeringen, men lovar offentligt att efter valet ge henne "en tung ministerpost". Konstig lösning, för övrigt. Men han håller inte sitt löfte, Leijon är out, liksom drömmen om en kvinnlig partiledare, och han redogör nu i sin bok för de inre intrigerna.

Och han ångrar sig djupt, och säger att han gjort fel. Han följer då ett aldrig offentliggjort regelverk inom partiet: en socialdemokratisk partiledare fånar sig inte genom att åka omkring och be om ursäkt, han säger jag gjorde fel. Därmed punkt.

 

En detalj som i varje fall jag inte kände till finns nu i Ingvar Carlssons bok. Kanske inte avgörande för beslutet att destruera Leijon, men med tanke på Kjell Olof Feldts auktoritet - innan han lämnade skutan - viktig.

Feldt är finansminister, stark man, befälhavare för partiets högerflygel och röstmagnat. Han uppsöker Ingvar Carlsson efter ett möte på Bommersvik, och säger i förtroende, "samtalet mellan oss är dämpat, ingen höjer rösten", att han "i framtiden inte kan tänka sig sitta i samma regering som Anna-Greta".

Det är ett ultimatum. Utställt "mitt i valrörelsen".

Det är nästan ett ögonblick av stillsam skönhet över scenen. Socialdemokratins höger och vänsterflygel, förkroppsligade i två mycket begåvade människor, på gräsmattan i just Bommersvik, och en statsminister som får ett ultimatum, och som måste fatta ett beslut.

Och den ena gestalten säger dämpat till Ingvar Carlsson: Om hon, ej jag.

 

Det finns en aldrig direkt utsagd avsikt i Ingvar Carlssons stillsamma bok: att restaurera den försvunna eller uttunnade moraliska självbilden av den gamla rörelsen, och rörelsens ledare. Att påminna om de hederliga, de icke flamboayanta, de som likt Aina Erlander efter Tages död i en nu nästan mytologisk anekdot samlade ihop Tages blyertspennor och återlämnade dem till statsverket.

Men man tänker: hur många under 45 år inom den socialdemokratiska rörelsen vet i dag vem Tage Erlander var?

Den störste och mest framgångsrike ledare arbetarrörelsen, och Sverige, haft. Som byggde upp välfärdslandet. Hur han var, vad han gjorde. Hur han tänkte. Som i sin anda uppfostrade två blivande ledare, Palme och Ingvar Carlsson. En fantastisk trio. Ingen av dem fann det naturligt att efter politisk gärning smidigt överlämna sig till storföretagen.

 

Ingvar Carlssons egen självbild i boken är inte ointressant, men undflyende. Eller avvärjande. Nästan i trots avvisar han möjligheten att grålägga uppväxten i liten tvårummare med en död pappa. Har säger sig aldrig känt klasshat, förnekar att han gjort klassresa, är ingen akademiker, men tog dock sin pol mag i Lund på halva tiden, sedan ett år på amerikanskt universitet, god hand med den politiska verktygslådan. Noli me tangere.

Men Ingvar Carlsson har velat skriva en annan bok, nästan en uppbyggelsebok för de unga. De otidsenliga orden, solidaritet, moral. Vad som är viktigt, var politikens huvudfåra finns, och politikens moral.

Jag tittar på bokens omslagsbild och undrar över vad som, med historiens distans, ska bli kvar av människors uppfattning av honom själv? Ett ord?

Jag tror: respekt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!