Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Debattera mera

ANSIKTE MOT ANSIKTE. Maud, Alf, Pål, Alexandra, Gudrun, Lars, Anna-Lisa och Åke diskuterar med bra förutsättningar.

Problemet är inte antalet debatter, utan hur de förs. Johan Wirfält föreslår några punkter för ett förbättrat offentligt samtal 2014.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

FOTNOT. Debattscen Plattan hålls i Studion, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, varje onsdag från kl 17.30. I morgon den 12 februari debatteras representation på film med utgångspunkt i kampanjen A-märkt.

Efter "P1 Debatts" omdiskuterade premiärsändning från Kulturhuset Stadsteatern lägger Patrik Kronqvist pannan i djupa veck på Expressens ledarsida (5/2): Hur mycket offentligt finansierad debatt tål Sverige?

Mer, är mitt kortfattade svar som ansvarig för Kulturhusets nya debattverksamhet i Stockholm.

Samtidens samtal är så mättat av meta att vi numera befinner oss i en debatt om debatten om debatten. Den som akutgäspar inför tanken på ytterligare en åsikt i frågan har min fulla sympati. Men jag vill ändå utveckla varför allmänna medel, tvärtemot Kronqvists uppfattning, faktiskt bör gå till just debattverksamhet.

 

Vi rör oss som bekant i ett djupt fragmenterat medielandskap. Risken finns att det också leder till ökad polarisering. De sociala mediernas gränssnitt innebär, för att låna en formulering av den amerikanske aktivisten Eli Pariser, att vi konsumerar allt mer opinionsmaterial via filterbubblor. Facebook serverar oss plusmeny av det vi redan gillar och mindre av sådant vi inte gjort tummen upp för.

I det sammanhanget blir public service som bred oberoende debattplattform, oavsett om det är i form av ett radioprogram eller en fysisk scen på huvudstadens största och mest centrala kulturinstitution, närmast en demokratisk nödvändighet.

Vi människor läser av ansiktsuttryck och kroppsspråk hos dem vi möter, det är så vi först relaterar till varandra. Sociala medier kapar av naturliga skäl den dimensionen och utan stimuli fyller hjärnan i luckorna själv. Enligt teorin om cyber-disinhibition leder det till att normalt hämmade känsloimpulser får fritt spelrum på nätet. Vi anar hot, vilket i sin tur triggar försvarsmekanismer och adrenalin. Resultatet kan du se i ett twitterflöde nära dig.

 

Hjärnbarken är helt enkelt inte riggad för nätdebatter, åtminstone inte om det främsta målet är att komma till nya insikter.

I fysiska rum är det annorlunda. Hjärnan känner sig hemma. Det mellanmänskliga samspelet gör oss mottagliga för argument som, formulerade i 140 tecken via mobilappen, i stället hade avfärdats som brott mot mänskligheten.

Kanske är det så här simpelt: nyckeln till en bättre debatt är att föra den på riktigt, ansikte mot ansikte.

Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius sammanställde i början av 1960-talet en antologi med titeln "Konsten att väcka förargelse". Den karaktäristik han där gör av det offentliga samtalet kunde lika gärna vara skriven i dag:

 

"Att väcka förargelse är inte någon konst. Det behövs bara att man har så kallad position och/eller förfogar över en driven stil /.../ Men om man vill kan man tala om konsten att väcka förargelse. /.../ Det behövs inte bara mod utan också vissa insikter och färdigheter. Olikheten mellan det vanliga förargelseväckandet och det som är en konst består däri att det senare är välunderrättat till sitt innehåll och lovvärt till sitt syfte."

Den ärrade kulturradikalens poäng är enkel: Att säga emot fyller en grundläggande demokratisk funktion. Hedenius formulerar ett antal frågor som hjälpt honom att identifiera en god förargelseväckare. Vet debattören vad han eller hon talar om? På vilket sätt föreslås vi tänka annorlunda än förut? Vad vill hen ändra?

 

Folk får förstås bråka som de vill. Men låt mig ändå, i all ödmjukhet och Ingemar Hedenius anda, föreslå ett par punkter för ett förbättrat offentligt samtal 2014.

1) Saklighet

Smått underskattat i den dagliga nätdebatten (som snarare präglas av påsmetade åsikter och guilt by association-resonemang). Kalla mig konservativ, men jag gillar fortfarande människor som vet vad de talar om. Och håller sig till saken när de bemöter sin motpart.

2) Balans

Trevligt att ha som debattör, nödvändigt för oss som för dem samman. Bra debatter kräver inte bara väldefinierade konfliktlinjer utan också en jämn fördelning kring dessa. Skott mot ett mål? Knappt kul ens när Zlatan är på plan.

3) Självständighet

Att hålla enad front utåt betraktas som självklart inom politiska rörelser. Men lika självklart är att den som bryter konsensus och säger det oväntade får störst genomslag.

Se där: Plötsligt framträder konturerna av en konstruktiv debatt. Välkommen till en offentligt finansierad institution för att föra den.