Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De filtrerade perspektiven

Filters chefredaktör Mattias Göransson. Foto: Adam Ihse / TT

Det hyllade reportagemagasinet Filter betraktar världen inom ett ytterst begränsat synfält.

Stefan Ingvarsson förundras över den okritiskt romantiserande bilden av svenska heterosexuella män.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det svenska reportaget har gott självförtroende. De långa journalistiska texterna som tappat mark i dagspressen mår utmärkt i bokform och frodas i nya pappersmagasin som Fokus och Filter. Utvecklingen har påverkat texternas form och innehåll som anpassats till de nya sammanhangen. Förvånansvärt få verkar vara intresserade av att granska och diskutera den förändringen.

 

Det har skrivits mycket om skönlitteraturens nygamla intresse för "verkliga historier", men alltför lite om den tilltagande fiktionaliseringen av journalistiken. Filter har nu nått över 100 000 läsare och blivit något av samtidslitteraturens flaggskepp och riktmärke. Eftersom jag tillhör dem som avskräckts från fortsatt läsande av det extremgrabbiga tilltalet bestämde jag mig för att plöja några samlade årgångar och granska reportagen.

Redaktionen med Mattias Göransson i spetsen har en snäv ram för vad man vill skriva om. Det ska handla om Sverige, svenskar eller åtminstone ämnen med en tydlig svensk vinkel. Inte en dum idé om ens främsta konkurrenter är utländska magasin, men ett markant brott mot reportagets tradition som förmedlare av händelser långt från läsarens vardag.

 

Tyvärr helt i linje med andra tendenser: vi svenskar läser allt färre böcker från andra delar av världen också. Reportageprosan med tydligt fiktionaliserade scener och detaljrika händelseförlopp skrivs av skribenter som själva ska framstå som osynliga i texten. Även det en redaktionell ram.

Och redan här har det infunnit sig ett problem. Den förment objektiva och osynliga pennan hos Filters skribenter visar sig i reportagen alltför ofta vara en man som romantiserar andra män som gör skillnad. Med lätt irritation har redaktionen viftat bort kritiska röster och fortsatt som vanligt. I vårt genusmedvetna medieklimat är det tokhyllade Filter ett unikum.

 

Det är som om ett halvt sekel av feministisk och normkritisk granskning av svensk journalistik är bortblåst. Kring Filters reportage ställs förvånansvärt få frågor om vems perspektiv som framhålls, vilka intressen som kan ha velat föra fram en historia eller vilka teser och antaganden som drivs i texten.

Ett av få undantag är en uppsats från Lunds universitet (Ibron & Stadler, 2010) om den "förvånansvärt ojämlika" tidningen. Den sammanställer både rejält skev genusrepresentation och stereotypa mönster kring hur kön vinklas i reportagen. Jag som läst de efterföljande årgångarna kan tillägga att det inte skett någon märkbar förändring.

Ta det senaste numret som exempel. Huvudjobbet är ett rätt typiskt grabbromantiskt porträtt av regissören och den före detta artisten Johan Renck. En central scen i texten är när han ska spela in en "knullscen" med skådespelarna Aliette Opheim och Måns Herngren.

 

- Det viktigaste är att du tar honom på kuken som att du menar allvar, säger Johan. När alla de tio filmarbetarna klämt in sig i det intilliggande köket för att observera monitorerna är det klart för inspelning. Johan har dragit ner färgerna på skärmarna så att bilderna får en gråblek ton. Herngren och Opheim öppnar dörren till rummet och börjar kyssas. Ett långt smackande hörs genom den tunna väggen mellan rummen. Opheim för försiktigt en hand om Herngrens skrev. - Jag tror inte ett skit på det där, ropar Johan. Det måste vara mer djuriskt! Scenen fortsätter att krångla. Ena gången stängs inte dörren ordentligt, andra gången råkar en tavla falla ner. Svordomar flyger genom rummet men Johan skojar med inspelningsteamet, pratar fotboll, leker med en japansk bensåg och trummar ivrigt på knäna. Efter flera tagningar sitter scenen till slut som den ska. - Shit, det där var som att spela in en jävla Tarkovskijscen! Tack, guys!

 

Vad ville reportern säga med den här scenen? Jag blir missmodig över att detta är mina generationskamrater och inte Vilgot Sjöman som filmar med Lena Nyman. Fast Sjöman hade kanske inte skojat och lekt med en bensåg. Men mest missmodig blir jag över att någon annan valt att skildra detta i ett beundrande reportage.

Eller i årets första nummer där huvudjobbet handlar om en vindpinad svensk aktivist inom Sea shepherds, en kontroversiell organisation som sänker fartyg för att stoppa valfångst. Här är vi inne på klassisk saltstänkt Ernest Hemingway- eller Joseph Conrad-mark. Det är välskrivet, rappt och skönlitterärt berättat och det är en galet romantiserad manlighet. Han är förresten rätt lik marinekologen i det senaste numret, musselaktivisten med förkärlek för sjöpung och marin biogas som kämpar mot en fyrkantig byråkrati.

 

Hans och Alf i förra årets höstnummer är minst lika sega. De två äldre hallänningarna strider bokstavligen mot väderkvarnar. Mot planerade vindkraftverk på kusten. En annan seg kamp för gatukonstnärerna och polarna mot trafikkontoret i Stockholm som beslagtagit deras betonghyenor. De porträtteras i årets sommarnummer.

Så här fortsätter det. Män som gör skillnad. Männen bakom Spotify, manliga forskare på KTH, killen som fick alla att köpa spikmatta, den ensamkommande flyktiggrabben som började spela boule och årets mest hyllade manliga hjältar: Johan och Martin. Det mesta bra historier, medryckande och drivna, inspirerande och sanna förebilder. Mansförebilder.

 

Kvinnor finns där också. Ibland även i reportagen, men när de dyker upp är det oftast i de ensideskorta intervjuerna, porträtten. Nu senast Sissela Benn om att vara utflippad stenåldersmamma i "Barna Hedenhös uppfinner julen" eller tunnelbaneföraren och trafikforskaren Emily Frigyes om nolltaxa.

När litterära reportage är som bäst lyckas de komma åt det riktigt specifika i en händelse och samtidigt ställa stora och viktiga frågor för många läsare. Inget sammanhang är egentligen för trivialt. Det kan lika gärna handla om vindkraft som om kriget i Syrien.

 

Men när Filter berör händelser och frågor i samtiden är det den underhållande, rappa och starkt fiktionaliserade berättelsen som är i centrum, oftast med en handlingskraftig och romantiserad manlig hjälte att identifiera sig med. Den osynliga berättarrösten är nästan aldrig kritisk. Nästan aldrig problematiserande.

Jag kan helt enkelt inte förstå hyllningskörerna. Det är absolut inget fel på en samtida, välskriven och underhållande grabbtidning, men kom inte och hävda att detta är relevant journalistik för hela samhället.

Den ställer sällan några viktiga frågor utanför det ganska snäva vi som den vänder sig till.

Att Filter har rötter i en systertidning om herrfotboll har chefredaktören Mattias Göransson använt som ursäkt för grabbigheten i fem års tid nu. Det hade varit intressantare om han gick ut med att det är en kvalificerad tidskrift om, av och för samtida svensk, heterosexuell manlighet. Då hade vi kunnat gå vidare med frågan om var det intressanta svenskspråkiga reportaget om alla andra delar av samhället och världen skrivs i dag?

 

PS. Den 9 december fick Filters chefredaktör Publicistklubben Västras stora pris 2013. "Mattias Göransson har med sitt arbete svarat för en ovärderlig publicistisk gärning", säger Åke Lundgren, ordförande. "Han är en av vår tids främsta försvarare av det tryckta ordet."

Om ni undrade hur det patriarkala greppet om samtidens berättande reproduceras, så vet ni det nu. DS.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!