Att döda ett tamdjur är enkelt. Ett skott i pannan från någon med stadig hand, så är det färdigt. Jag föreställer mig att den storskaliga djurhållningen har funnit på ännu mer tidseffektiva metoder. Eftersom den påtvingade döden hela tiden varit en premiss för det tama djurets existens, är själva dödandet snarast att betrakta som en formsak.
Med det vilda djuret förhåller det sig delvis annorlunda. Medan gränserna för det tama djurets liv från början varit bestämda av den som slutligen väljer att avsluta det, har det vilda djurets frihet dittills varit ovillkorad. För att döda det måste du lära känna det i dess eget territorium. Du måste veta var det rör sig, vad det äter. Är det gammalt, har det ungar, ingår det i någon flock? Jaktens dödande är i denna mening ett dödande som kräver att få ske i kontexten av en relation.
För de allra flesta av oss är detta tagande av liv, liksom varje annat, främmande. Det är möjligt att leva ett helt liv utan att någonsin se någon annan, djur eller människa, dö - allra minst för ens egen hand. Faktum är att det är mycket enkelt att leva sitt liv som om döden inte vore dess mest grundläggande förutsättning. Gå till kontoret, gå till matbutiken och fyll kundkorgen med ekologiskt odlad quinoa, gå till klädaffären, gå till skoaffären och köp nya skor i helt syntetiskt material. Ingenstans i detta ser du villkoren för din överlevnad kräva någon annans liv i utbyte.
Så bryts illusionen av en skarp knall över skogen, braket av buskar som knäcks medan det stora djuret störtar fram genom snåren, av brölandet som intensifieras till dess att det slutligen tystnar. Strax finns bara en hög av ben och klövar och horn; det väldiga skrovet som strax skall öppnas så att inälvorna kan välla fram över marken, så att maskar, flugor, larver kan få sitt, så att köttet som nyss var en levande kropp kan hängas, flås och styckas.
LÄS MER: Helena Granström: "Kvantfysiken och den gränslösa dumheten"
Jakten som rituell handling
Vad denna närmast rituella handling gör tydligt är något som vår kultur gör oss synnerligen illa rustade för att hantera: Att dödandet, liksom döden, är ofrånkomligt. Vi kan utdöma jakten som barbarisk först när vi anser att den inte längre är nödvändig för att överleva - men jakten gör bara handgripligt något som alltid kommer att vara nödvändigt för att överleva, nämligen ingåendet i ett större sammanhang där liv och död avlöser och växelverkar med varandra. Vägran att ta liv befriar en inte från ansvar för andras lidande och död, men gör det lättare att undvika att konfrontera dem. Inte heller strikt veganism är någon utväg ur denna väv av ömsesidigt beroende: Hur många djur dog när skogen omvandlades till åkermark? När oljan som driver traktorernas motorer utvanns? I jordbrukens skyddsjakt? I samband med transporterna som ställde skörden till ditt förfogande?
Den skenbart ödmjuka hållningen att inte döda riskerar med andra ord att kantra över i sin motsats, nämligen den arroganta oviljan att konfrontera sina livsbetingelser och därmed på allvar lära sig leva i världen. Att det skulle vara möjligt att leva utan att påverka sin omgivning är en i grunden infantil föreställning, djupast sprungen ur längtan att slippa förhålla sig på ett ansvarsfullt sätt till konsekvenserna av sina handlingar.
Författaren och aktivisten Derrick Jensen har beskrivit tagandet av liv som en existentiellt väsentlig handling, vars tyngd tycks ha gått förlorad för oss. "Att avsiktligt orsaka död är att ge upphov till en form av intimitet", skriver Jensen, "en som vi är ovana att förhålla oss till. Att döda utan känsla och utan respekt, att ignorera aktens inneboende intimitet, är att beröva den dess värdighet, och att beröva det liv du tar dess betydelse." Ett närmande från vilket all verklig närhet har avlägsnats: Först då detta sker blir jaktens dödande våldsamt i det brutala mordets bemärkelse.
LÄS MER: Helena Granström: "Fem minuter av grymhet"
Vårt sätt att umgås med djuren
Man kan förstås fråga sig om det, från det enskilda djurets perspektiv, är någon som helst skillnad? Spelar det någon roll huruvida man dör för en hand som dödar med likgiltighet eller med beklagande, om man dör i alla händelser? Svaret på detta är omöjligt att ge, men man kan konstatera att planetens samtliga invånare har allt att vinna på en mänsklighet som åter gör värdighet och respekt till meningsfulla begrepp - och att ett första steg dit måste vara att inse sin skyldighet att kännas vid det lidande man ofrånkomligen orsakar.
Att jakten i sin moderna tappning, med skjutvapen och GPS:er, skulle ge människan möjlighet att återinträda i en meningsfull dialog med sin omgivning är naturligtvis en idealisering - jaktens potential att utgöra en länk till ett mer lyhört sätt att befinna sig i världen är ännu i högsta grad outnyttjad. Kanske är det också symptomatiskt att den för närvarande är vårt enda återstående sätt att umgås med de vilda djuren - genom att döda dem.
Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga nyheter!