Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Clas Ohlson är min hamn av trygghet

Annina Rabe, kritiker i Expressen Kultur.Foto: Cato Lein
Clas Ohlson har lösningen på alla problem, skriver Annina Rabe.Foto: Malin Lööf
"Exakt vad som behöver fixas är inte alltid klart, men det är något med den där redigheten, ja, jag skulle nästan kunna tänka mig att kalla det framtidshopp" skriver hon.

I kristider är varuhusets välsorterade lugn för många en plats för igenkänning och harmoni.

Annina Rabe skriver inför julskyltningen om Clas Ohlson som problemlösande oas i en trasig värld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Polisen och terrorexperterna har uppmanat svenska folket att leva som vanligt, inte sitta hemma och trycka och vara rädda. Men också att vi ska iaktta viss försiktighet, observera och rapportera eventuellt "onormalt beteende", till exempel i större butiker nu vid julhandeln. Varuhus är osäkra platser, det vet vi sedan gammalt. Kända personer har mördats på varuhus, bomber har exploderat.

För de som i likhet med mig gärna uppsöker varuhus i orosdämpande syfte, utgör detta en komplicerad ekvation. Det som vi ser som trygghetsskapande är i själva verket precis raka motsatsen. Ibland undrar jag om detta att använda varuhus som antidepressant också kan rankas som "onormalt beteende"?

Nu när julhandeln närmar sig och alla drivs ut i butikerna i något slags masspsykotiskt stressbeteende verkar det ju bisarrt att hävda att man faktiskt skulle bli lugn av butiker. Å andra sidan tror jag att vi är ganska många med den egenheten.

 

Men det är inte andra butikskunder som gör mig lugn, utan själva varuutbudet. Ordningen som råder i de välsorterade hyllorna. Det är egentligen inte själva konsumtionen jag vill åt. Jag köper sällan något, möjligen delvis beroende på att jag nästan alltid har ganska ont om pengar.

Det handlar snarare om det planlösa flanerandet mellan gångarna, det glasartade betraktandet av rätt meningslösa ting som man för ett kort ögonblick tror skall göra någon skillnad i ens liv. Möjligheten att stiga ur sig själv en kort stund och låtsas att man är någon annan, en sådan som på ett helt naturligt sätt tänker på Smarta Lösningar För Förvaring och kanske också byter hemmets textilier efter årstid.

Lugnast blir jag av Clas Ohlson. Denna hamn av trygghet i en orolig värld. Denna inrättning som bara finns till för att lösa våra problem. Eller i varje fall de problem som är greppbara, till exempel elinstallationer, halka, snöröjning, spackling, belysningsproblem. Smarta Lösningar För Förvaring.

 

Riktiga problem, som terrorism, global orättvisa, fattigdom, cancer, stundande miljökatastrofer, flyktingkrisen och världens övriga orättvisor kan Clas Ohlson inte göra något åt (även om de numera har ett stort utbud av solcellsprodukter), men annars har de lösningar på det mesta. Leende expediter i ljusblå skjortor finns redo närhelst man vill fråga om en kabelanslutning eller led-lampa eller om vilken brandvarnare som är bäst.

Där finns också strategiskt utplacerade, mycket verklighetstrogna, pappfigurer i naturlig storlek föreställande leende Clas Ohlson-anställda. Mången gång har jag närsynt närmat mig dessa förtroendeingivande manspersoner med en fråga bara för att i sista stund hejda mig och inse att jag nästan har tilltalat en pappersdocka. "Vi fixar det!", säger pappersdockan i en pratbubbla.

Åh, det är ju just det min oroliga själ behöver. Någon som fixar det. Exakt vad som behöver fixas är inte alltid klart, men det är något med den där redigheten, ja, jag skulle nästan kunna tänka mig att kalla det framtidshopp. Praktiska föremål som ligger på hyllor i ordning och antyder att saker och ting alltid kan förbättras. Någon som säger "Vi fixar det".


I dessa dagar när terror och miljöhot drar över världen framstår vanlig vardaglig i-landsångest som ännu futtigare, ja faktiskt rejält skämmig. Att bli lugn i själen av att vandra mellan gångarna på Clas Ohlson när människor flyr från brinnande krig och vi andra håller på att konsumera sönder hela världen är ju egentligen på gränsen till osmakligt. För att inte tala om alla de som nu i stundande juletider förstulet drömmer om lite ansvarsbefriat välsignat mys. De där skitdrömmarna, som Nina Björk en gång kallade dem, ter sig ännu lite solkigare ju större de verkliga problemen är.

Denna höst har jag läst en nyutkommen bok om samtida oro, "Worrying - a literary and cultural history" av den brittiske litteraturvetaren Francis O'Gorman. Den beskriver oron som den där lite futtigare light-varianten av den betydligt tyngre och allvarligare Depressionen. Inte så att det saknas allvarliga ting att oroa sig för i dag.

 

Men själva oron leder sällan någonvart, utan fastnar i ältande och i tröstlösa cirkelresonemang, menar O'Gorman. Han ordinerar klassisk musik, gärna Bach, som en möjlig lindrare av oro. Jag tror däremot inte att han skulle vara särskilt imponerad av min metod, att dämpa oron genom att gå på Clas Ohlson. Det är nämligen valfriheten som har gett upphov till mycket av välfärdsländernas oro, menar han. Vi tvingas ta konsekvenserna av våra handlingar, och det är det som skapar ångesten.

Jo, Kierkegaard och Sartre sa det först, men O'Gorman placerar det högst konkret i vår samtid. Själv önskar jag ibland att jag kunde lägga alla mina livsbeslut i händerna på en leende Clas Ohlson-expedit i ljusblå skjorta. I brist på det nöjer jag mig med att för en liten stund förtränga allt som är otäckt och verkligt och fundera över vilken skillnad en sladdvinda eller en ljusdimmer skulle kunna göra i mitt liv.