Det var härligt att vakna upp på lördag morgon. Bo Rothsteins artikel på DN Debatt (28/12) var lysande. Han föreslog ett förbud mot att ge tiggare pengar genom att dra paralleller till sexköpslagen. Gatutiggeri är ett allvarligt strukturellt problem, resonerade Rothstein, men att förbjuda tiggeri på allmän plats - något som allt fler föreslår - strider mot både humanism och rättskänsla eftersom det innebär sanktioner mot redan utsatta och nödlidande människor.
Något måste dock göras, för allmänhetens allmosor löser inte problemet. Tvärtom förstärks och permanentas tiggarnas sociala förnedring genom gåvorna samt bidrar till organiserad brottslighet och människohandel.
I grunden agerar dessutom både gåvogivare och sexköpare utifrån själviska motiv, det handlar om moralisk (i stället för sexuell) tillfredsställelse. En kriminalisering av gåvogivarna skulle därför "sända en viktig signal" om de allvarliga problem som verksamheten grundar sig på och tvinga fram strukturella stödinsatser.
Vad jag inte riktigt kunde förstå varför folk i mitt Facebookflöde var så arga. Skulle man låta människor svälta och frysa ihjäl medan man väntade på de strukturella lösningarna? Nej, Rothstein var inhuman, en riktig idiot faktiskt. Under dagen rasade även professionella i press och etermedier på liknande vis.
Jag förstod ingenting. Artikeln var ju så uppenbart satirisk. Den gick helt i Jonathan Swifts anda. Det var en klassisk reductio ad absurdum-argumentation där konsekvensen av resonemanget var så absurt att hela ståndpunkten gick om intet. Hur gick det att missa?
Kanske hade jag ett försprång eftersom jag sedan tidigare var familjär med Bo Rothsteins kritiska hållning till sexköpslagen, liksom hans debattstil (se till exempel Expressen 18/10, 20/10 2009). Hans syfte var så uppenbart ett annat än att bilda opinion för att kriminalisera allmosor.
Exakt vilket Rothsteins underliggande syfte är vet jag inte, men jag antar att han anser att liberalt och humanitärt sinnade intellektuella måste agera när politiker föreslår lagar som förbjuder tiggeri. Och eftersom han gjort sig otillgänglig för kommentarer kan vi inte heller veta det.
Otillgängligheten är dock en händelse som även den ser ut som en tanke. Genom detta skapar han en miljö där politiska och kulturella krafter får fritt spelrum. Det går inte att ställa honom "till svars", utan de människor som blivit berörda och upprörda måste i stället samtala med varandra.
Men vad artikeln redan gjort är bland annat att blottlägga xenofoba strömningar. Tidigt på lördag morgon lade Expressen ut en nätundersökning där man frågade om Rothsteins förslag var bra. Bara några timmar senare hade 90 procent av läsarna svarat "ja" varpå undersökningen togs bort. I DN:s kommentarsfält kan man dock fortfarande ta del av en del beklämmande - men även mer uppmuntrande - hållningar.
Artikeln har också lockat offentliga personer att bekänna färg. Medan en namnkunnig moderat riksdagsledamot omedelbart twittrade avståndstagande, tyckte en av hennes kolleger att Rothsteins synpunkter var kloka. Och även om de flesta inom social verksamhet verkar anse att problemet måste angripas genom varaktig strukturella reformer inom EU och det svenska trygghetssystemet, så ansåg åtminstone en professor i socialt arbete att förslaget hade flera "starka poänger".
Själv anser jag att den stora förtjänsten med artikeln är att den efterföljande diskussionen blottlägger de underliggande problem som den svenska social- och kriminalpolitiken fortfarande brottas med, nämligen den auktoritära och paternalistiska inställningen till människor långt ned i samhällshierarkin. Och att medan vissa av dessa människor (de som tigger pengar) anses skyddsvärda som inte bör offras i kampen mot "strukturella" orättvisor, anses inte andra (de som säljer sex) ha samma skyddsvärde. För trots att Rothstein applicerar exakt samma resonemang på tiggeri som den som används på prostitution, bemöts lagförslagen på helt olika sätt.
Så har det dock inte alltid varit. Parallellen mellan personer som tigger för att försörja sig och personer som säljer sex för att försörja sig är logisk ur ett kulturellt och historiskt perspektiv.
Sedan 1800-talet har vi haft lagar mot lösdriveri respektive asocialitet som kontrollerat och bestraffat just dessa två grupper. Den moderna, starka staten ogillade människor som levde i och på marginalerna, vilket i dag inte bara lever kvar i sexköpslagen utan även i utlänningslagen. Personer som misstänks försörja sig på ett "oärligt" sätt, till vilket prostitution och tiggeri räknas, ska utvisas. Men som praxis (och reaktionerna på Rothsteins artikel) visar befinner sig tiggare i dag högre upp i hierarkin. Det är bara sexarbetare som utvisas.
Och slutligen, genom sitt förslag om en lag mot att ge pengar till tiggare lyckas Rothstein inte bara tvinga fram en reflektion över hur olika vi förstår och behandlar "de utsatta" - utan även hur vi förstår och behandlar "förövarna".
Personer som köper sex och därmed anses upprätthålla en ojämlik struktur är fortfarande "de andra". Och dessa "andra" är det i sin ordning att bötfälla eller sätta i fängelse. Däremot, om det är "jag" som bidrar till ojämlikheten genom att ge pengar till en tiggare, blir inte resonemanget lika lätt att acceptera.
Mysteriet kvarstår dock: varför är det så få som läser artikeln som satir? Kanske känner man inte till traditionen av samhällssatir som balanserar på verklighetens rand - och att även Jonathan Swift, irländaren som skrev "Ett anspråkslöst förslag", anklagades för att vara "inhuman" när han föreslog att fattiga borde sälja sina barn som delikatesser till rika.
Kanske har vi allt för få debattörer som likt Torbjörn Tännsjö för logiska resonemang trots dess besvärliga konsekvenser. Kanske går läsningar allt för snabbt, vi hinner varken avgöra vad som är sant eller satir längre.
Eller kanske blev jämförelsen med sexköpslagen allt för brännande. Det råder alltjämt konsensus i prostitutionsfrågan, sexköpslagen kan fortfarande inte ifrågasättas av den politiska och intellektuella eliten och den är fortfarande vårt nationella flaggskepp. Att läsa artikeln som en satir skulle tvinga fram en självkritik och ett ifrågasättande av vad som i dag tas för givet.
Men oavsett vad detta beror på, och oavsett vad Rothstein själv har för avsikter, kan jag bara konstatera att tilltaget var genialiskt. Det är ovanligt att med en enda artikel kunna skapa så mycket oreda - och så mycket tankeverksamhet. Och tänk att DN Debatt till slut publicerade en artikel som var kritisk till sexköpslagen.
Vettetusan om man förstod det bara.
Petra Östergren