Bibelläsning är i dag en sällsynt syssla, som Malte Persson konstaterade i magasinet Fokus nu under sommaren (nr 26/2015). Och trots att han bekänner sig till vårt lands inofficiella statsreligion, den protestantiska ateismen, så bekymrar det honom. För det innebär att ytterligare en dörr till det heliga går förlorad, och sådana finns det allt för få av i vår tid.
Men bristen på bibelkunskap leder också till andra förluster. Litteraturen, filosofin och konsten är ett pågående samtal genom historien. Och dess gemensamma resonansbotten är de bibliska berättelserna. Därför får den som inte känner till Bibelns berättelser svårt att förstå vår egen kultur.
De kunskapsförluster som sekulariseringen innebär var också temat för "Epstein & Wilson i P1" den 20 juli. Den bibelsprängde Bob Dylans författarskap fick illustrera svårigheten att förstå en konstnär utan en grundläggande bibelkunskap. Men som Louise Epstein invände: Behöver man verkligen förstå vad författaren menar, kan man inte bara njuta av musiken? Det vill säga göra sin egen tolkning och få en upplevelse av det?
Det finns ett par problem med detta. Det första är att om man inte förstår vad Bob Dylan – eller August Strindberg eller Selma Lagerlöf – försöker kommunicera, så går man faktiskt miste om något. För sanningen att säga – och den måste sägas, även om det gör ont – så är dessa figurer mer briljanta än de flesta av oss. Att försöka trycka in dem i våra egna huvuden ger oss bara huvudvärk. Bättre är att kliva in i deras huvuden, och på så sätt få del av vidare horisonter.
Det är en av konstens gåvor: Att jag berikas genom någon annans briljans.
Det andra problemet är att oförmågan eller oviljan att förstå någon annan stänger in mig i min egen förförståelse. Det märks särskilt när religiösa verk tolkas av sekulariserade läsare. Okunskapen om bibliska och teologiska referensramar gör att författarens poäng går förlorad, så att läsaren i stället för att utmanas bara får sin egen världsbild bekräftad.
Som i Johanna Koljonens tolkning av Evelyn Waughs "En förlorad värld. Åter till Brideshead", presenterad i efterordet till Hans-Jacob Nilssons utmärkta nyöversättning. "Sällan har väl en religiös roman argumenterat så här starkt för en ateistisk position, eller framställt det sekulära livet som så oerhört och överlägset lockande", skriver hon. En tolkning som Johan Norberg för övrigt delar, enligt hans anmälan av boken i Expressen (5/6).
Det här är en felaktig tolkning av Waugh, men det är inte det största problemet. Värre är att varken Koljonen eller Norberg låtit sin förförståelse utmanas av Brideshead. Waugh berättar om en romantisk kärlek – den mellan Charles och Julia - som kraschar på grund av religiösa skuldkänslor.
Det finns givetvis en tragik i det, och i en värld där denna kärlek är det högsta goda är denna del av berättelsen naturligtvis oerhört smärtsam att läsa. Men i gengäld kliver Julia, och så småningom också Charles, in i en annan värld, den kristna trons värld, som enligt Waugh är oändligt rik. Det är en värld som kan förvandla lidande till helighet, offer till seger, sorg till glädje och tragedi till mening.
Visst är det hårt att vända ryggen till sitt livs kärlek, men som Charles själv funderar: "Kanske all vår kärlek bara är antydningar och symboler" av den större Kärleken – "den skugga som viker runt hörnet, ständigt ett par steg före oss".
Man behöver inte hålla med Waugh, men om man förstår honom så öppnas en dörr till en annan värld. En värld som tycks förlorad i vårt sekulariserade samhälle, men som lever, om än lite under radarn: I religiösa förorter och i konstens värld. Det är alltså inte hopplöst att, likt Charles, spana efter dörrar i den grå betongmuren – portar till det heliga. Bibeln är nyckeln till många av dem.
Joel Halldorf
Joel Halldorft är lärare i historisk teologi vid Teologiska högskolan i Stockholm.