Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Besökarna fastnar i Louise Bourgeois nät

HONMONSTER. Den nio meter höga skulpturen "Maman" vaktar ingången till Moderna museet.. Foto: ADAM RZEPKA

Louise Bourgeois dramatiska livshistoria spinner snabbt en väv runt besökarna.

Nils Forsberg ser en utställning på Moderna museet där konstnären - inte verken - står i fokus.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Louise Bourgeois kan vara den perfekta konstnären för vår tid. Här finns berättelsen som verkligen griper tag och stagar upp, en oemotståndlig bakgrundsstory som får varumärket att bygga sig självt. Den borgerliga uppväxten utanför Paris. Mamman som dog. Den trevande konstkarriären och flytten till New York där den egna familjen tar mycket tid. Upptäckten av den mörka familjehemligheten, att pappan hade barnens unga guvernant som älskarinna. Det stora genombrottet på Museum of Modern Art 1982, vid 71 års ålder med en konst som inte lämnade några tvivel kring vad den handlade om (eftersom Bourgeois inledde med ett bildspel och en uppläst text om sitt liv).

Barndomen. Hemligheterna. Fadern. Moderskapet. Känslan av att inte vara älskad, av att inte älska nog.

Louise Bourgeois konst är liksom äkta, på riktigt, inget påhitt utan based on a true story. Alla eventuella likheter med upphovskvinnan är helt avsiktliga.


Jag minns inte om jag någonsin läst konstkatalogtexter för vuxna som uttryckligen slår fast att A symboliserar X och B betyder Y, som i detalj dechiffrerar verk efter verk med hänvisning till konstnärens livssituation och helt självklart tar med personliga brev och familjealbumfoton som nycklar.

Utställningsbygget är stiligt, med olika teman (Flicka på rymmen, Trauma, Bräcklighet, Relationer...) i en spindelnätsliknande struktur som snärjer besökaren att följa den snitslade banan till slut. Skulpturer från 40-talet står intill andra från 2007, serier av teckningar har tillkommit under en period på mer än 50 år.

Försöker man tänka bort Louise Bourgeois liv, ser man en konsekvent konstnär som hela tiden återvände till vissa motiv, ofta kroppsliga eller organiska former. Det finns en knappt undertryckt ilska men också, om man ser efter, en charmig busighet som lättar upp. Särskilt originellt är det inte, starkast närvaro har en serie surrealistisk-existentialistiska skulpturer som rätt oblygt lånar från Arp, Brancusi och Giacometti men står lite självständigt i förhållande till Berättelsen om Bourgeois.

För den är svår att komma undan. Till och med visuellt starka verk, som den nio meter höga metallspindeln "Maman" som vaktar ingången till Moderna, reduceras till att mest handla om modern som väver (Louise Bourgeois mamma arbetade med att renovera gobelänger) och vårdar sitt hem, skyddar sin avkomma och skapar med material från sitt inre.


Upplevelsen av Louise Bourgeois är färdigförpackad och redo för kulturkonsumtion. Det här är inte Moderna museets fel, berättelsen har reproducerats och berättats så ofta att den blivit allmängods. För att den är en sådan berättelse som lockar och fastnar.

Men stanna gärna upp här och fundera på hur ni skulle se på en man som gör konst om relationen till sin mamma och hennes älskare, som droppar citat om "känslornas råhet", gräver i det egna psyket och ältar barndomstrauman efter 30 år i psykoanalys. Skulle ni inte tycka att han var en självupptagen gubbe?

Och varför är den kanske mest beundrade kvinnliga konstnären de senaste tre decennierna beundrad för att hon gjorde inte så svårtolkad konst om att vara maka, mor och konstnär? Jag tvivlar inte för en sekund att Louise Bourgeois verkligen tyckte att hennes barndom var svår, men kunde inte någon, någon gång, lyfta fram andra aspekter av hennes skapande än deras koppling till hennes biografi?

 

Fixeringen vid enskilda konstnärer snarare än estetiska eller politiska teman har dominerat Moderna museets utställningsprogram sedan Daniel Birnbaum blev chef. Det är inte så svårt att förstå, berättelsen om en stor konstnär är så tacksam att paketera och presentera för publiken i en tid som vill ha bra historier och ett museum måste följa med i sin tid. Men nog kommer sommarens "Efter Babel", en internationell grupputställning om språk och översättning mellan kulturer, i sista minuten? För ett museum måste också försöka formulera nya berättelser.