Offer och återuppståndelse från de döda. Befrielse ur fångenskap och delandet av havet. Dessa är associationer som den kristna påsken och det judiska pesachfirandet väcker. Både berättelsen om den kristna messiasgestaltens död på korset och den om uttåget ur Egypten börjar i mörker - korsfästelsen respektive det israelitiska folkets slaveri - och de slutar i upprättelse. Och båda bildar basen för respektive religiös traditions stora berättelse.
Att följa sådana teman och motiv genom historien kan visa stora stråk i människors tänkande. Den hebreiska bibelns legend om befrielsen ur Egypten griper fortfarande tag i människors fantasi, något som senast visade sig när Ridley Scotts film "Exodus: gods and kings" gick upp på biograferna. Det mäktiga havets svallvågor var onekligen imponerande att se när de störtade över den egyptiske konungens armé (fast filmen som helhet kanske inte var något mästerverk).
I mitt eget forskningsarbete ägnar jag mig mycket åt texter som är äldre än både de judiska och kristna berättelserna, texter från områden nära dem där israeliternas religion senare växte fram. Kunskaper om de religioner som föregick och bildade bakgrund till det som blev judendomen (och senare gav upphov till kristendomen) kan man till exempel få från kilskriftstexter från Syrien. I Ugarit, på den syriska kusten, skrevs sådana berättelser under 1300-1200-talen före Kristus, och i dem kan vi läsa om bakgrunden till några av västerlandets mest inflytelserika religiösa traditioner - i det land som Islamiska staten nu håller på att förstöra.
I de ugaritiska texterna kämpar gudarna mot två stora kaosmakter: Havet och Döden. Dessa två hotande makter återkommer på flera ställen i det verk som kristna kallar Gamla testamentet. Överhuvudtaget innehåller Gamla testamentet många mytologiska bilder som det delar med äldre texter som de ugaritiska. Havet och döden utgör även stora faror som hotar kosmos, ordningen. Och det är onekligen intressant att notera att berättelsen om uttåget från Egypten talar om delandet av havet, medan den kristna påskhistorien beskriver hur Jesus övervinner döden. Just de två makter som stod emot hjältegudarna i dessa äldre texter dyker upp igen. Faran i det otämjda havet är något vi kan känna igen ännu, med tanke på våra dagars tsunamikatastrofer.
Det farliga havet i Gamla testamentet personifieras flera gånger, nästan som en konkret gudomlig makt som den israelitiske Guden måste kämpa mot. Det gör att man kan följa utvecklingen från de utombibliska texterna, och det finns också rent språkliga överensstämmelser som visar på kopplingen.
Den här typen av breda idéhistoriska stråk kan säga oss mycket om det mänskliga tänkandets seghet och om hur religionshistoriskt viktiga texter vuxit fram, ibland på bas av äldre material.
Men allt som är lika är inte samma. Och likheterna kan missbrukas, eller i alla fall överdrivas, vilket är ett problem för dem som faktiskt forskar kring sådan motivhistoria. Till exempel får man ibland i populära sammanhang höra att den kristna bilden av Jesus bara skulle vara en återanvändning av "hedniska" gudagestalter. Man kopplar Jesus från Nasaret till idéer om döende och återuppstående gudar. Myter om gudar som på olika sätt övervann döden fanns förvisso i den antika Främre Orienten, men det betyder inte att kristendomen på något slags mekaniskt sätt skulle vara en kopia av tidigare idéer. Det faktum att motiv och bilder kan överföras mellan traditioner och appliceras i nya sammanhang betyder inte att religionerna skulle vara identiska.
Argumenten för att Jesus skulle vara en "hednisk gud" (vad nu det betyder) är klart svaga. Förvisso är det så att han sägs ha återuppstått från de döda - men i kristen teologi kopplas detta till en idé om förlösande från synd och evig frälsning. Inget liknande finns i berättelser om gamla främre orientaliska gudar. Vad gäller huvudguden i det ovannämnda Ugarit - Baal - verkar det i texterna som att han dör och kommer tillbaka, men detta binds till årstidsväxlingar och makten över gudarna, inte till några synder, försoningsoffer eller frälsning. Föreställningen att Jesus "bara är en döende och återuppstående gud från Främre Orienten" tjänar inget vetenskapligt syfte - det är mest menat som polemik mot kristendomen.
I sökandet efter historisk påverkan och interaktion måste man använda sig av konkreta jämförelser, noggrann vetenskaplig metod, och man måste visa hur motiv kan ha spridits - inte bara göra vilda kopplingar i syfte att misstänkliggöra. Och att vissa motiv sprids vidare - som kampen mot havet - betyder inte att alla andra delar av berättelserna skulle vara identiska. Det visar både på idéhistorisk beständighet och förändring och det är där något av skönheten ligger.
Detta korsade och förvandlande återkommer gång på gång. Själv kan jag inte låta bli att tänka på Army of lovers gamla 1990-talsdänga "Crucified", där det å ena sidan sjöngs om att vara korsfäst "like my savior" (en mycket kristen bild) och den judiska tematiken å andra sidan var framträdande. När Jean-Pierre Barda börjar pratsjunga om "Yerushalayim at easter" blir blandningen väldigt påtaglig: kristen korsfästelse, judisk pesach i Jerusalem och det gamla "hedniska" ordet easter (som passande nog sannolikt kommer av en gammal anglosaxisk gudinna vid namn Eostre). En sådan glad och ohämmad synkretism i populärkulturen får mig att le brett.
Att övervinna döden och havet. De olika högtider som i dagligt tal slarvigt slås ihop under baneret "påsk" symboliserar stora symboliska segrar, gamla och spridda teman. Men det betyder gudbevars inte att "allt är samma".
Ola Wikander är författare, översättare från antika språk och teologie doktor och lärare i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Han debuterade som författare 2006 med boken "I döda språks sällskap" som är en introduktion till elva i dag utdöda språk.