Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Becksvart ljus i Sara Stridsbergs nya bok

ANHÖRIG. Sara Stridsbergs far var under en tid intagen på Beckomberga.

Sara Stridsbergs nya roman är en poetiskt fragmenterad skildring av mentalsjukhuset Beckomberga.

Nils Schwartz läser en illusionslös bok om människor i brytningen mellan livsvilja och dödslängtan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

Sara Stridsberg

Beckomberga

Bonniers, 357 s.

Jag minns att jag som barn en gång träffade en släkting, om vilken det viskades att hon "satt på Beckomberga". Jag hade ingen aning om vad det innebar, men det lät hotfullt och oroande. Hon hade tydligen permission det där enda mötet en sommar i början på 1950-talet, men det var inget konstigt med henne, en ganska ung kvinna som uppträdde fullt normalt.

Men alltsedan dess har Beckomberga för mig varit en metonym för mentalsjukhus eller "sinnessjukhus" som man sa då, på samma sätt som Långholmen har förblivit en metonym för fängelse, fastän båda institutionerna är nedlagda sedan länge.

 

Jag inbillar mig att när Sara Stridsberg ger sin nya roman titeln "Beckomberga" är det just på grund av den där hotfulla och oroande auran som själva namnet utstrålar. Hennes far ska under en period ha varit intagen på sjukhuset, där hon besökte honom som barn.

Men även om hon då och då skjuter in basfakta om sjukhuset - beläget i Bromma och ett av Europas största mentalsjukhus med uppemot 1 600 patienter - är romanen ingen dokumentärskildring av sjukhuset, utan en poetiskt fragmenterad och sceniskt gestaltad berättelse om en handfull människor i brytpunkten mellan livsvilja och dödslängtan.

"I som här inträden låten hoppet fara", står det över helvetets ingång hos Dante. Men för de fyra patienter som vi här möter är Beckomberga alls inget helvete, de har låtit hoppet fara i livet utanför och det är därför de är intagna. Sjukhuset blir ett hem för dem, en tryggare uppehållsort i en tillvaro de inte förmår hantera.

I romanens första scen kastar sig Olof, Beckombergas sista patient vid nedläggningen 1995, ut från radiomasten vid Spånga station. Han har tillbringat hela sitt vuxna liv på sjukhuset och vet inte längre vart han ska ta vägen.

Den karismatiske, suicidale och alkoholiserade "Jimmie Darling" har tagits in på Beckomberga efter ett självmordsförsök och blir genast en centralgestalt bland patienterna. Han och den okonventionelle överläkaren Edvard rivaliserar i all vänskaplighet om den sköra Sabina, fylld av livsklokhet och svartsyn. Då och då tar Edvard med sig Jimmie och Sabina till nattliga backanaler i sin lägenhet på Östermalm. Den stillsamme Paul - en jätte med dåliga tänder - sörjer över att hans son inte vill träffa honom, av skäl som jag inte ska avslöja här.

 

Ingen av dessa fyra patienter verkar hota några andra än sig själva. Det är kanske inte så konstigt att berättarjaget Jackie - Jimmie Darlings 13-åriga dotter - tillbringar mer och mer av sin tid på Beckomberga. Likt Hans Castorp i Thomas Manns "Bergtagen" blir hon intagen inte bland utan av de sjuka, lika egensinnig som motståndslös.

Kanske vill hon bara få kontakt med sin ständigt undflyende pappa, fastän han är mera intresserad av att dränka sig antingen i sprit eller i havet. Kanske är det på grund av hans avvisande hållning som hon inleder en sexuell relation med Paul som ett slags faderssubstitut. Här finns en uppenbar parallell med Stridsbergs förra roman "Darling river", en variation över Nabokovs "Lolita". Det är en parallell som föranleder flera pannrynkande reflektioner än vad jag har utrymme för här.

 

"Beckomberga" kan synas vara en becksvart roman, eftersom den återspeglar det inre mörkret hos undergångsmärkta människor. Men det finns samtidigt ett illusionslöst ljus över berättelsen, lika livsbejakande som de grönskande träden i den stora parken runt Beckomberga.

Vi möter också Jackie 30 år senare, när hon lever ensam i Stockholm med en minderårig son. Hon talar då och då med sin far i telefon. Han har flyttat till Spanien, nära hav och sprit. Han är ändå i sin dödsfixering mera närvarande än Jackies mor som inte drar sig för att lämna dottern ensam om hon har mera spännande uppdrag på gång.

Det är en lika lättillgänglig som förbryllande roman, vilket man får räkna med när man läser Sara Stridsberg eller ser hennes pjäser. Jag vill inte utfärda något bestämt omdöme om den, bara säga att jag är långt ifrån färdig med den.