Bäste broder Lokko!

IRONIKER. Andres Lokkos krönika i SVD är ett praktverk från en av den ironiska generationens mest ihärdiga förkämpar. Eller?
Foto: Emil Nordin

Andres Lokko skriver i SVD att ingen intressant konst någonsin emanerar från överklassen.

Jens Liljestrand njuter av den uppenbara ironin, och kommer med ett anspråkslöst förslag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Bravo! Inte sen herrarna i Killinggänget drev med arbetaren "Weiron i ottan" i tv-serien "NileCity 105,6" har jag sett en så lysande parodi på vulgärmarxistiskt testuggande som i Andres Lokkos senaste krönika i Svenska Dagbladet.

Det är härligt att se med vilken must och esprit Lokko väcker liv i den spetsfundiga komik som länge var högerns adelsmärke, men som fallit i glömska under de senaste årens beklagliga vänsterdominans på satirens område. Det påminner om gamla tiders frejdiga herrmiddagar, där man i goda vänners lag kunde låta sarkasmerna hagla (Lokko har visst aldrig hedrat oss med sin närvaro på Sällskapet? härmed inbjuden!) utan att riskera att någon petimäter från de lägre klasserna lade näsan i blöt.

För ska vi nu vara lite allvarliga, är det av yttersta vikt att vi återigen börjar tala om klass som ett instrument för värdering av konst, musik, litteratur, journalistik, idrott och alla andra former av yrkesutövning. Broder Andres utmärkta kåseri kan förhoppningsvis tjäna som en väckarklocka härvidlag!


Tyvärr är det ju vi i borgerligheten som i vår till dumhet gränsande naivitet har släppt in massorna på platser där de alls icke vet att föra sig. Klassförrädaren von Heidenstam som dåraktigt öppnade dörren till pöbeln med sitt prat om att "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér/att medborgarrätt heter pengar." Herrarna Bonnier som i sitt oförstånd gav den råbarkade mobben en plats i offentligheten med den så kallade "arbetarlitteraturen" på 1930-talet. Eller den nyttige idioten Olof Lagercrantz som i egenskap av chefredaktör på vänsterorganet Dagens Nyheter öppnade upp för all sköns vänsterextremism i den svenska offentligheten.

Men nu får det vara slut med detta daltande! Den spirituelle broder Andres skojar om att han alltid vill ta reda på "vad konstnärer har för bakgrund, vad deras föräldrar gjorde eller gör, vilka skolor de har gått i och exakt vad de erhöll i veckopeng". När vi skrockat färdigt åt denna eleganta gliring mot vänsterns småaktiga Jantementalitet, kan vi se att det faktiskt ligger något klokt i detta. Redovisning av stamtavla och inkomstuppgifter borde rentav vara obligatoriskt för alla kulturutövare, så vi kritiker slipper sila bort grumset själva (gärna också tandavtryck; lågklassig bakgrund syns ofta på amalgamfyllningarna).


Själv blev jag mycket mer intresserad av Jonas Hassen Khemiris författarskap när jag fick veta att den unge mannen faktiskt har studerat vid Handelshögskolan. Och att sir Mick Jagger en gång gick på London School of Economics är förstås förklaringen till att Rolling Stones är ett bättre band än arbetargrabbarna i Beatles. För att inte tala om vilket konstnärligt sjumilakliv Killinggänget tog när de rekryterade Lidingösonen Tomas Alfredson som regissör.

Huvudsaken är att vi återigen börjar använda viktig information om inkomst, faderns yrke och antalet sportlovsresor till Val d'Isère som ett redskap för att skilja grädden från lervällingen, och en gång för alla gör upp med floskeln om att mångfald i perspektiv är det som skapar styrkan i en kultur.


Broder Andres elokvens och vittighet är som en ljum fläkt från punschverandan! Måtte den växa till en uppfriskande bris! Låt oss rensa i skivhyllan, i bokhyllan, på museerna, i all vinklar och vrår så vi slipper se detta simpla ogräs, detta tafatta försök till kulturskapande från knegarungarna som genast borde gå tillbaka till cementblandaren och överlåta konsten till oss som har den rätta klassbakgrunden.

För handen på hjärtat: alla vi bildade mänskor vet ju att valkiga händer med skit under naglarna aldrig kan producera meningsfull konst. Jovars, det låter kanske krasst, kanske till och med obehagligt, när man skriver det såhär rent ut. Men tack vare Andres Lokkos heroiska och briljanta krönika, som går i bräschen för alla oss som är trötta på dravlet om människors lika värde, vågar förhoppningsvis fler fatta pennan och rensa luften.