Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barnens ö

Plantskola. Biskops Arnö är en ofta medialt och konstnärligt uppmärksammad folkhögskola. Den skildras bland annat i Knausgårds "Min kamp". Det blåste också kring skolan när Lidija Praizovic som elevarbete skrev om den homogena studentgruppen. Foto: Wikipedia
Zara Kjellner. Foto: Flora Wiström

Folkhögskolan Biskops Arnö som fostrar nästa generations författarstjärnor hyrde i höstas ut lokaler till ensamkommande flyktingbarn.

Zara Kjellner, student på skolan, berättar hur viljan till integration snabbt förbyttes i misstänksamhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Första veckan på Biskops Arnö, Nordens folkhögskola. Rektorn berättar under ett måndagsmöte att skolan under höstterminen 2014 har bestämt sig för att hyra ut en del av internatet till ensamkommande flyktingbarn.

Vi börjar tidigt tala om integration, det är viktigt att barnen när de anländer känner sig välkomna och inkluderade. Det ställs öppna frågor om vilka språkkunskaper som finns på skolan och lite vagt bestäms det att de personer som talar samma språk som barnen kan hjälpa till lite extra, kanske agera fadder.

Bland eleverna går snacket om vilket bra och fint initiativ detta är, tänk vad roligt att komma till en plats med så mycket ungdomar. Vissa lägger fram det mer kritiskt, en ö med hundra internatelever utanför Bålsta kanske inte är den ultimata platsen för ett ensamkommande flyktingbarn, även om tanken är god.

Efter några veckor utan att något händer meddelar rektorn på ett måndagsmöte att flyktingbarnen har anlänt. Det rör sig om fem killar mellan 16 och 18 år och de bor alla i ett hus som ligger lite avskilt. Vi får veta att samtliga kommer från olika afrikanska länder. Varken deras namn eller deras språkkunskaper kommenteras. Men det går snabbt att avgöra vilka killarna är. I den så pass vita miljön sticker de ut.

Veckorna flyter på, ibland talar någon med dem men oftast går de runt ensamma.

Samma dag som
det ska vara en välkomstceremoni i aulan för de ensamkommande flyktingbarnen är det schemalagd "afrikansk dans" i gymnastiksalen. Många på skolan skrattar lite generat över det uppenbart olämpliga i detta.

En vecka senare anordnar deltagarna i kursen "Naturens medicin" ett kafé där de samlar in pengar för att köpa en get i Afrika. Rektorn kommenterar detta glatt på måndagsmötet och börjar själv berätta om anekdoter från sommarens resa i Afrika. Vilket land i Afrika rektorn har varit i, eller var geten kommer ifrån framgår dock inte.

En kväll har skrivarklassen en stor fest och någon bestämmer sig för att bjuda in de ensamkommande flyktingbarnen, alltså det kanske första riktiga mötet mellan dem och eleverna på skolan. Festen tar dock slut i förtid. Musiken stängs av och alla får går hem, något möte blir det inte tal om.

 

Följande vecka börjar det att gå rykten om att de ensamkommande flyktingbarnen porrsurfar i biblioteket på kvällarna. Folk känner sig otrygga och någon bestämmer sig för att prata med rektorn.

Nästa måndagsmöte är stämningen på skolan spänd. Rektorn meddelar att han har två mycket dåliga nyheter att meddela:

För det första har det kommit till hans kännedom att de ensamkommande flyktingbarnen har bjudits på en fest där alkohol serverats. Rektorn pausar, och säger sedan med eftertryck att det är ett allvarligt brott som har skett och att om detta någonsin sker i framtiden kommer den skyldiga att polisanmälas. Det kallas langning, säger han och spänner ögonen i oss.

Sedan kommer han till nästa dåliga nyhet. Porrsurfningen på skolan. Det är absolut förbjudet att använda skolans datorer till, paus, hårdporr. Rektorn ser allvarligt på oss och tillägger, utan att nämna några namn, att de som tittar på våldsporr måste omedelbart lägga av med det.

Efteråt är stämningen
lite uppjagad, det talas om att de ensamkommande flyktingbarnen är de enda som inte har egna datorer och att det därför är logiskt att det är de som suttit i biblioteket och tittat på porr. Många hävdar sig ha sett det med egna ögon och sedan känt sig illa till mods, otrygga.

När jag ifrågasätter att rektorn, samt vi elever, fortsätter kalla killarna för de ensamkommande flyktingbarnen i stället för deras verkliga namn, går några elever till hans försvar och hävdar att det är en juridisk term som underlättar.

Det diskuteras i korridorerna. Är det vårt fria val att titta på porr eller inte, och hur pass skadligt är det att bjuda dem på fest, frågar vissa. Men de blir snabbt nedröstade av dem som menar sig vilja skapa en så trygg miljö som möjligt för de ensamkommande flyktingbarnen.

 

Jag undrar vad som skulle ha hänt om det kom till skolledningens kännedom att en minderårig elev på skolan hade blivit bjuden på alkohol, och om eleverna skulle ha känt sig lika otrygga om det var en klasskamrat som antogs titta på porr. Ingår det inte i vår normbild av en ung person att den eventuellt dricker och kollar på porr? Varför ska då inte samma antagande gälla för de ensamkommande flyktingbarnen?

Toleransen för vem ett ensamkommande flyktingbarn tillåts vara sträckte sig tydligen inte särskilt långt i detta fall. På en ö som Biskops Arnö, där den egna vallokalsundersökningen visade att enbart en person röstade på Sverigedemokraterna, är stämningen knappast främlingsfientlig.

Samtidigt var det
väldigt många som plötsligt kände sig väldigt otrygga på grund av de ensamkommande flyktingbarnen. De viskades om att de bar på något sorts oidentifierbart våld i och med sina erfarenheter, trots att absolut ingen visste någonting överhuvudtaget om deras bakgrund. Slutsatsen verkade vara att alkohol och porr kanske skulle leda till att det okontrollerade våldet väcktes till liv.

Nu har det gått fyra månader sedan de ensamkommande flyktingbarnen anlände till ön. Det har blivit vinter och efter klockan fem blir ön kolsvart då gatlyktor är ett ovanligt fenomen på Biskops Arnö.

De ensamkommande flyktingbarnen rör sig som ett skuggfolk på ön. Vi vet fortfarande inte vad de heter eller vad de har varit med om.

På samma sätt som de flesta var överens när vi diskuterade de framtida integrationsplanerna, råder det nu en outtalad överenskommelse om att vi låter de ensamkommande flyktingbarnen vara i fred.

 

Zara Kjellner

kulturen@expressen.se

 

Zara Kjellner är 22 år och studerar på författarskolan på Biskops Arnö.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!